Kvädet om Atle

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Gudrun, Gjukes dotter, hämnade sina bröder, så som frejdat har blivit. Hon dödade först Atles söner, men därefter dödade hon Atle och brände hallen och hela hovet.
Om detta är följande kväde diktat:


    1.
    Atle sänder
    en sven till Gunnar,
    att rida, en klok karl,
    Knefröd han hette.
    Han kom till Gjukes gårdar
    och till Gunnars sal,
    till bänkar omkring elden
    och till ölet ljuva.

    2.
    Drottens män de drucko,
    medan dolske gäster tego,
    vin i vapensalen,
    vreden från hunnerna räddes.
    Då ropade Knefröd
    med kallsinnig röst,
    de sydländske sändemannen,
    som satt i högbänk:

    3.
    »Atle hit mig sände
    att hans ärende rida
    på häst, som tuggar munbett,
    över Mörkskogen djupa,
    att bedja eder, Gunnar,
    att på bänken I kommen
    i hjälmar med ringband
    att gästa Atle.

    4.
    Sköldar I där fån välja,
    och skönglättade askspjut,
    förgylda hjälmar
    er givas och hunniska trälar,
    silversytt sadeltyg,
    sydländska brynjor,
    kastspjut och fålar
    med fradga om betslen.

    5.
    Den vidsträckta Gnitaheden
    vill han eder giva,
    förutom ljungande kastspjut
    och förgyllda stammar,
    stora dyrbarheter
    och Danparstaden,
    den märkliga skog,
    som man Mörkskogen kallar.»

    6.
    På huvudet vände Gunnar
    och till Hogne sade:
    »Vad säger du, ungersven,
    då sådant vi höra.
    Jag visste ej guld
    på Gnitaheden,
    vartill vi ej också
    ägde maken.

    7.
    Sju salar vi äga,
    med svärd fulla,
    fäste av guld
    finnes på varje.
    Bäst vet jag min häst
    och bäst bita mitt svärd,
    bänksmyckande bågar
    och brynjor av guld,
    hjälm och sköld vitast,
    vandrad ur Kjars hall,
    ett mitt är bättre
    än alla hunnernas.»

    Hogne sade:
    8.
    »Vad råd tror du Gudrun mente,
    när nng till oss hon sände,
    virad med vargens hår,
    varning tror jag hon gav.
    Ett hår jag fann av vargen
    vridet i röda ringen;
    vargar oss vänta
    på den väg vi rida.»

    9.
    Ej eggade fränder
    eller andra närskylda,
    ej vänner, ej vise,
    ej väldiga herrar.
    Dem hälsade Gunnar
    som hövdes en konung,
    stolt i mjödsal,
    mycket upprörd.

    10 »Stig upp nu, Fjorner!
    Låt ut på bänkarna
    guldskålar i modiga
    mäns händer vandra.

    11.
    För nivlungars arv
    skall ulven råda,
    de gamla gråben,
    om Gunnar förloras.
    Brunpälsade björnar
    skola bita med huggtand
    göra gamman åt hundflock,
    om Gunnar ej kommer.»

    12.
    Sin stridsdjärve härskare
    stridbara kämpar
    gråtande följde
    ur hunners gård.
    Då sade den unge
    sonen till Hogne:
    »Hell, faren hurtiga,
    dit hugen er lockar!»

    13.
    Över fjället läto krigarne
    i fullt språng löpa
    hästarne med munbett
    genom Mörkskog den okända.
    Allt Hunnerlandet darrade,
    där dristige de redo,
    gåvo gångarne fart
    över grönskande slätter.

    14.
    Atles jord de sågo,
    ovan djupen vallar,
    - Bickes män stå
    på borgen den höga -
    sal över söderfolk
    med sittplatser utstyrd
    med bundna bröstskydd
    och bleka sköldar.
    Med spjut och spetsar
    spridda voro vakter
    - vin drack Atle
    i väldiga salen -
    att på Gunnars folk akta,
    om de gåve sig hit
    med vinande kastspjut
    att kriga mot fursten.

    15.
    Snart varsnade deras syster,
    att i salen de kommo,
    båda hennes bröder;
    ej brydde henne ölet:
    »Förrådd är du, Gunnar
    Vad rår du väl att göra
    mot hunners onda anslag?
    Gå ut ur salen genast!

    16.
    Bättre vore, broder,
    att i brynja du komme
    och i hjälmar med ringband
    att gästa Atles hem,
    att du sutte i sadel
    på solheta dagar,
    läte kvinnor kvida
    över kallnade lik
    och hunnernas sköldmör
    härverk känna,
    men Atle själv läte du
    i ormgård komma;
    nu är den ormgården
    eder beredd.»

    Gunnar sade:
    7.
    »För sent är nu, syster,
    att samla nivlungar;
    långt är att leta
    till ledung följe,
    från Rens Rosmofjäll
    raska kämpar.»

    18.
    De fångade Gunnar
    och i fjättrar satte
    burgundernas hövding
    och hår honom bundo.

    19-20.
    Sju dödade Hogne
    med sitt drabbande svärd,
    i heta elden
    den åttonde han stötte,
    - så sig mot fienden värja
    skall frejdad hjälte -
    men i hunnernas händer
    Hogne föll.
    De frågade Gunnar,
    goternas furste,
    om den djärve sitt liv
    ville lösa med guldet.

    Gunnar sade:
    21.
    »Hognes hjärta
    i min hand skall ligga,
    blodigt, skuret
    ur bröstet på hjälten,
    med skarpslipat kortsvärd,
    på konungasonen.»

    22.
    Hjärtat de skuro
    ur Hjalles bröst,
    blodigt, och på bricka
    det buro till Gunnar.

    23.
    Då sade Gunnar,
    gode kämpars drott:
    »Här har jag hjärtat
    av Hjalle den fege,
    olikt hjärtat
    av den djärve Hogne,
    då det mycket bävar,
    där på brickan det ligger;
    det bävade dubbelt
    när i bröstet det låg.»

    24.
    Då skrattade Hogne,
    när de skuro till hjärtat
    på levande krigshjälten;
    han klagan lät ej höra.
    De på brickan blodigt lade det
    och buro det till Gunnar.

    25.
    Då sade Gunnar,
    glänsande spjut-nivlung:
    »Här har jag hjärtat
    av Hogne den djärve,
    olikt hjärtat
    på Hjalle den fege;
    det föga bävar,
    där på brickan det ligger,
    bävade ej ens så,
    när i bröstet det låg.

    26.
    Atle, så fjärran
    från intet du blir,
    som bliva du skall
    från skatterna våra.
    Jag är den ende,
    som gömstället vet
    för all nivlungaskatten;
    nu lever ej Hogne.

    27.
    Alltid tvivel jag hyste,
    medan två vi levde,
    nu har jag intet,
    då jag ensam lever.
    Ren för guldet skall råda,
    som retar till strid,
    fors för nivlungars arv,
    som från asarne kommit.
    I virvlande vatten
    skola välska ringar lysa,
    hellre än guld på händerna
    av hunners barn må skina.»

    Atle sade:
    28.
    »Faren med vagnarna!
    Fången är i band nu.»
    Och bort dädan
    betselskakaren
    till döden drog
    dådrike kungen.

    29.
    Då red Atle den mäktige
    manyvige Glaum,
    ledsagad av krigare;
    deras svåger han var
    [Gunnars och Hognes];
    Gudrun, i krigarnes
    glamsal gången,
    gråten sväljde.

    Hon sade:
    30.
    »Så gånge dig, Atle,
    som med Gunnar du haver
    eder ofta svurit
    och uttalat fordom
    vid sol i söder
    och vid Sigtyrs berg,
    vid vilobäddens rum
    och vid Ulls ring!»

    31.
    Krigarhopen lade
    levande fursten,
    i den gård, varest runt
    ringlade sig
    ormar inne.
    Men ensam Gunnar
    harmsen harpan
    med handen slog,
    strängarne klingade.
    En konung med mod
    skall så i säkerhet
    sätta sitt guld.

    32.
    Atle lät löpa
    till sitt lantgods från mordet
    sin gode gångare,
    som i gruset travade.
    Larm på gården hördes,
    hästarne trängdes,
    ett hiskligt vapenslammer,
    från heden de kommo.

    33.
    Ut gick då Gudrun
    Atle till mötes
    med gyllene bägarn
    att hans gengäld kungöra:
    »Få kan du, furste,
    i festsalen din
    glad hos Gudrun
    grisar hädanfarna!»

    34.
    Vinfyllda skålar
    skramlade hos Atle,
    när hunnerna sutto
    i hallen och språkade.
    Raska karlar kommo
    med knävelborrar långa.

    35.
    Då skred den ljushylta
    att skålar åt dem bära,
    den bistra kvinnan, åt männen,
    och mat till ölet valde
    av tvång, men till bleke Atle
    hon talade hånfullt:

    36.
    »Dina söners hjärtan,
    du svärdsutdelare,
    har du blodiga
    med honung tuggat.
    Du, modige, nu kan smälta
    människostekar,
    äta dem till ölet,
    undfägna gäster i högbänk.

    37.
    Du kallar ej att sitta
    i knä hos dig sedan
    Erp eller Eitil
    att två åt ölet glädjas;
    du ser ej sedan,
    sittande mitt på bänken,
    de unga skattskänkarne
    skafta spjut,
    ansa manar
    och egga hästar.»

    38.
    På bänkarne blev larm,
    - bistra läto männen -
    gny under guldväv,
    gråt från hunners barn,
    utom Gudrun ensam,
    som aldrig begrät
    sina björndjärva bröder
    och båda kära söner,
    unga, oskuldsfulla,
    som med Atle hon hade.

    39.
    Guld sådde
    den svanvita,
    röda ringar
    räckte hon huskarlarne,
    sitt öde lät hon fyllas,
    ädelmetallen vandra,
    kvinnan alls intet
    aktade deras liv.

    40.
    Intet anade Atle,
    yr han sig druckit,
    vapen han ej bar,
    var på vakt ej mot Gudrun.
    Bättre var det ofta,
    då båda kärligt
    för ädlingarnes ögon
    omfamnade varandra.

    41.
    Medelst svärdsudd hon bädden
    gav blod att dricka,
    med mordgirig hand,
    och hundarne löste,
    framför hallens dörr dem hävde.
    Med het brand väckte
    husfrun sina huskarlar;
    det var hämnden för bröderna.

    42.
    Åt elden gav hon alla,
    som inne voro,
    som från mordet på Gunnar
    ur Mörkhem kommit.
    Då ramlade timret
    och rykte kropparne
    samt budlungarnes gård.
    Där brunno ock sköldmör,
    livet förlustiga
    i lågan de föllo.

    43.
    Nog härom är talat,
    ej någon gör så mer
    brud i brynja
    sina bröder att hämna.
    Tre konungars bane
    hon blivit har,
    förrn hon skildes hädan
    den sköna kvinnan.


Än tydligare säges härom i den grönländska sången om Atle.



Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett