Brynhilds färd till Hel

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Efter Brynhilds död gjordes två bål, det ena åt Sigurd, och detta brann först, men Brynhild brändes på det andra, och hon var i en vagn, som var
tältad med kostbart tyg. Det säges, att Brynhild åkte med vagnen på vägen till dödsriket och for om en gård, där en jättekvinna bodde.



    Brynhild for vägen till dödsriket.


    Jättinnan sade:
    1.
    »Gå du ej skall
    genom gårdarna mina,
    som, stödda av sten,
    stå här fasta.
    Att bonad breda
    bättre dig hövdes
    än att uppsöka
    en annans man.

    2.
    Varför från Valland
    vandrar väl du,
    ditt oroliga huvud,
    hit till min gård?
    Om det lyster dig veta,
    du förlänerska av guld,
    i blod av människor
    du badat dina händer.»

    Brynhild sade:
    3.
    »Förebra mig icke,
    du fru från stenen,
    fastän jag varit
    i vikingafärd!
    Av oss båda
    jag ypperst må synas,
    där man vår härstamning
    i håg kommer.»

    Jättinnan svarade:
    4.
    »Du blev, Brynhild,
    Budles dotter,
    med värsta varsel
    i världen född.
    Du bragt om livet
    barnen till Gjuke,
    och hemmet det goda
    du härjat har.»

    Brynhild sade:
    5.
    »Jag, som vett har,
    från vagnen skall säga
    dig, mycket vettlösa,
    om dig veta lyster,
    hur Gjukes arvingar
    orsak voro,
    att jag älskog miste
    och menedig blev.

    6.
    Den modige konungen
    lät kläderna för oss,
    åtta systrar,
    under eken bära.
    Jag var vintrar tolv,
    om dig veta lyster,
    då unge fursten
    eder jag gav.

    8.
    Då lät jag i Godtjod
    gamle Hjalmgunnar,
    grånade kungen,
    gå till Hel,
    gav seger åt Audas
    unge broder;
    ursinnig därför
    blev Oden på mig.

    9.
    Han slöt kring mig i Skatalund
    samman sköldar,
    röda och vita;
    mig berörde skyddsvapnen.
    Han bjöd, att blott den
    skulle bryta min sömn,
    som ingenstädes
    ångest kände.

    10.
    Han lät kring min sal,
    som mot söder vetter,
    skogens härjare
    högt brinna.
    Blott en kämpe han bjöd
    skulle över rida,
    den, som förde mig det guld,
    som under Favner låg.

    11.
    På Grane red gode
    guldgivaren
    dit, där min fosterfader
    förestod gården.
    Bättre än alla
    han ensam där tycktes,
    danavikingen,
    i drottens följe.

    12.
    I samma säng
    vi sovo i ro,
    som om han min borne
    broder varit.
    Ingendera av oss
    på åtta nätter
    lade armen
    över den andra.

    13.
    Gudrun mig förebrådde,
    Gjukes dotter,
    att jag sovit
    på Sigurds arm.
    Vad jag ej velat,
    jag veta då fick,
    att mig de svikit,
    då man jag tog.

    14.
    Allt för länge
    i livet tära
    män och kvinnor
    mycken sorg.
    Sigurd och jag
    tillsammans skola
    skiljas från livet.
    Sjunk, du jätteyngel!»



Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett