Sången om Favner

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Sigurd och Regin begåvo sig upp på Gnitaheden och funno där spåret efter Favner, när han skred till vatten. Där gjorde Sigurd en stor grop på vägen, och Sigurd gick ned däri. Men när Favner skred från guldet, blåste han ut etter, och det föll ned ovanför huvudet på Sigurd. Men när Favner skred över gropen, stack Sigurd med svärdet till hjärtat på honom. Favner skakade på sig och slog med huvud och stjärt. Sigurd sprang upp ur gropen, och de sågo varandra.


    Favner sade:
    1.
    »Du sven, du sven,
    som son åt vem är, sven, du född,
    som vilka människors barn är du boren,
    då på Favner du blodade
    det blixtrande svärdet;
    i mitt hjärta jagad är klingan»

Sigurd dolde sitt namn, ty det var folks tro i forntiden, att döende mans ord förmådde mycket, om han förbannade sin ovän med nämnande av namn.


    Han sade:
    2.
    »Härligt djur jag heter
    och har hankat mig fram
    som en man utan moder,
    fader jag har ej,
    som folk brukar,
    jag vandrar i världen ensam.»

    Favner sade:
    3.
    »Vet du, om fader du ej har,
    som folk brukar,
    av vad under blev du avlad?»

    Sigurd sade:
    4.
    »Min ätt jag säger
    dig okänd vara
    och likaledes mig själv.
    Sigurd jag heter,
    Sigmund hette min fader,
    med svärd jag dig slagit har.»

    Favner sade:
    5.
    »Vem hetsade dig,
    vi har du hetsa dig låtit
    att fara efter mitt fall?
    Bjärtögde sven,
    bister fader hade du,
    fram att rusa hans barn icke rädas.»

    Sigurd sade:
    6.
    »Hågen mig hetsade,
    händerna hjälpte
    och mitt vassa vapen.
    Ej mången är modig
    vid mogen ålder,
    som blödig i barndomen varit.»

    Favner sade:
    7.
    »Vet du, om växa
    vid vänners bröst du fått,
    man såge dig käckt kämpa.
    Nu är du fjättrad
    och fången i krig,
    en bunden man alltid bävar.»

    Sigurd sade:
    8.
    »Du förebrår mig, Favner,
    att för fjärran jag är
    ifrån faders arvedel faren.
    Icke är jag fjättrad,
    om ock fången i krig,
    du fann, att jag lös var och ledig.»

    Favner sade:
    9 »Hatets ord
    du hör i allt,
    men ett jag säger dig sant:
    guldet, som klingar,
    och glänsande skatten,
    ringarne, bliva din bane.»

    Sigurd sade:
    10.
    »Sin rikedom envar
    råda vill
    ända till sin yttersta dag,
    ty varje människa
    måste en gång
    fara hädan till Hel.»

    Favner sade:
    11.
    »Nornors dom
    vid näsen du får
    och ovis dåres öde.
    I vattnet du drunknar,
    om i vind du ror,
    för dödsdömd är allt fördärv.»

    Sigurd sade:
    12.
    »Säg mig, Favner,
    då du frejdad är för kunskap
    och att veta mycket väl!
    Vilka äro de nornor,
    som i nöd hjälpa
    och förlossa från livsfrukt mödrar?»

    Favner sade:
    13.
    »Av skilda ätter vara
    skönjer jag nornor,
    de äro ej av samma släkt:
    somliga äro av asar,
    somliga av alfer,
    somliga Dvalins döttrar.»

    Sigurd sade:
    14.
    »Säg du mig, Favner,
    då du frejdad är för kunskap
    och att veta mycket väl,
    vad den holme heter,
    där huggsaft asarne
    och Surt samman blanda.»

    Favner sade:
    15.
    »Oskopner han heter,
    och alla gudar där
    med spjut och stång skola stinga.
    Bifrost brister,
    då på bron de komma,
    och i floden fålarne simma.

    16.
    Skräckhjälm jag bar
    att skrämma människor,
    så länge jag på smyckena låg.
    Allra starkast vara
    av alla jag trodde mig,
    hur många män jag än fann.»

    Sigurd sade:
    17.
    »Skräckhjälm skänker
    ej skydd åt någon,
    där vreda vapen skifta.
    Då han märker,
    när bland modiga han kommer,
    att ingen är djärv framför alla.

    Sigurd sade:
    19.
    »Glänsande orm,
    gräsligt du fräste
    och hug du visade hård.
    Hetare varder
    hatet hos folk,
    som den hjälmen på huvudet hava.»

    Favner sade:
    20.
    »Jag råder dig nu, Sigurd,
    men råd må du taga
    och rid hädan hem!
    Det glödröda gods
    och guldet det klingande,
    dig ringarna bliva till bane.»

    Sigurd sade:
    21.
    »Ditt råd har du rådit,
    men rida jag skall
    till det guld, som i ljungen är gömt;
    men ligg du, Favner,
    och lid din död,
    till dess att Hel dig har!»

    Favner sade:
    22.
    »Regin mig förrådde,
    förråda dig han skall,
    han skall bliva oss båda till bane.
    Sitt liv tror jag Favner
    låta skall,
    din styrka nu större blev.»

Regin hade gått bort, medan Sigurd dödade Favner, och kom tillbaka, när Sigurd strök blodet av svärdet.


    Regin sade:
    23.
    »Hell dig, Sigurd,
    seger du vunnit,
    Favner fällt du har.
    Bland alla de män,
    som mullen trampa,
    ej käckare kämpe är född.»

    Sigurd sade:
    24.
    »Ovisst är att veta,
    då alla komma samman,
    segergudars söner,
    vem den käckaste kämpen är;
    mången är rask,
    som ej rödfärgar svärdet
    med blod ur annans bröst.»

    Regin sade:
    25.
    »Glad är du, Sigurd,
    av segern du fröjdas,
    där du Gram på gräset torkar.
    Min broder har du
    banesår givit,
    något själv jag ock skyldig är.»

    Sigurd sade:
    26.
    »Du rådde därtill,
    att jag rida skulle
    hit över frostiga fjäll.
    Gods och liv ägde
    än glänsande ormen,
    om mig feghet du ej förevitat.»

Då gick Regin till Favner och skar hjärtat ur honom med det svärd, som heter Ridil, och därefter drack han blod ur såret.


    Regin sade:
    27.
    »Sitt du nu, Sigurd,
    men att sova jag skall gå,
    och håll Favners hjärta
    vid flamman;
    det alltid slående
    jag äta vill
    efter drycken av blod, som jag drack.»

    Sigurd sade:
    28.
    »Fjärran du flydde,
    medan på Favner
    jag blodade mitt bitande svärd.
    Jag eggade min kraft
    mot ormens styrka,
    medan du låg i ljungen gömd.»

    Regin sade:
    29.
    »Länge i ljungen
    jätten du låtit,
    ligga gammal och grå,
    om ej svärdet du nyttjat,
    som jag smidde själv,
    ditt vassa, bitande vapen.

    Sigurd sade:
    30.
    »Mod är bättre
    än makten i svärdet,
    där i vrede vapen skiftas,
    ty en duktig karl
    såg jag dristigt vinna
    segern med slött svärd.

    31.
    Bättre för den raske
    än den rädde det är
    att stå i stridens lek;
    bättre vara glad
    än gapa av häpnad
    för vad helst som för handen är.»

Sigurd tog Favners hjärta och stekte det på en trädgren. När han tänkte, att det var färdigstekt och blodet fradgade ur hjärtat, tog han på det med sitt finger och provade, om det var fullstekt. Han brände sig och stack fingret i munnen på sig. Men när Favners hjärtblod kom på tungan på honom, då förstod han fåglalåt; han hörde, att mesar kvittrade i buskarne.


    Mesen sade:
    32.
    »Där sitter Sigurd,
    sölad med blod,
    och Favners hjärta
    vid flamman steker;
    rådig syntes mig
    ringklyvaren,
    om själv han åte
    skimrande hjärtat.»

    Den andra Mesen sade:
    33.
    »Där ligger Regin,
    och ränker smider,
    med list vill svika,
    den som litar på honom,
    samkar i vrede
    vrånga ord,
    den brottstämplarn
    sin broder vill hämna.»

    Den tredje Mesen sade:
    34.
    »Ett huvud kortare gråhårig
    gubbe han låte
    fara hädan till Hel!
    Allt guld han kan
    då ensam råda,
    den mängd, som under Favner fanns.»

    Den fjärde Mesen sade:
    35.
    »Klok han mig tycktes,
    kunde han följa
    det råd, ni gåvo, systrar,
    som goda vänner,
    och tänkte på sin fördel
    och fägnade korpen;
    ulven är att vänta,
    då man öronen ser.»

    Den femte Mesen sade:
    36.
    »Så klok är icke
    krigshjälten,
    som härens främste
    jag finna tänkte,
    om han brodern låter
    bort komma,
    då den andre han har
    avdagatagit.»

    Den sjätte Mesen sade:
    37.
    »Mycket ovis han är,
    om han yttermera
    farlig fiende spår.
    Där Regin ligger,
    som honom ränker smidit;
    han kan sig ej mot falskhet fria.»

    Den sjunde Mesen sade:
    38.
    »Ett huvud kortare låte han
    kalle jätten
    bli och fran guldringar gå!
    Då ensam skall han härska
    över allt det gods,
    som Favner en gång ägde.»

    Sigurd sade:
    39.
    »Ej råde så hårt öde,
    att Regin skall
    namn av min bane bära,
    ty båda bröderna
    i brådkastet skola
    fara hädan till Hel.»

Sigurd högg huvudet av Regin, och sedan åt han Favners hjärta och drack blodet av både Regin och Favner. Då hörde han, hur mesarne sade:


    40.
    »Bind ihop röda
    ringarne, Sigurd,
    konungsligt är ej
    att kvida mycket.
    En flicka jag vet
    fagrast av alla,
    med gyllene smycken;
    om det ginge henne vinna!

    41.
    Till Gjuke gå
    gröna vägar,
    framåt visar ödet
    för frejdade krigaren;
    den dråplige drotten
    en dotter fostrat,
    henne skall du, Sigurd,
    hava till äkta.

    42.
    En sal är på höga
    Hindarfjället,
    av eld omsvept
    allt utomkring;
    den hava vise
    väsen uppbyggt
    av lysande guld,
    som glänser och skimrar.

    43.
    Jag vet, att på fjället
    en fejdjungfru sover,
    lindens härjare
    leker däröver.
    Ygg med törne
    ungmön stuckit,
    då andra hon fällde,
    än han erhålla ville.

    44.
    Se kan du, hjälte,
    hjälmklädda mön,
    som från valplats
    på Vingskorner red.
    Det är ödets skickelse,
    sköldungaättling,
    att Sigrdriv ej
    ur sömnen kan väckas.»

Sigurd red efter Favners spår till hans bo och fann det öppet och dörrar och dörrposter av järn; av järn voro ock alla timmerstockar i huset, och
det var nedgrävt i jorden. Där fann Sigurd övermåttan mycket guld och fyllde där tvänne kistor; där tog han skräckhjälmen och guldbrynjan och
svärdet Rotte och många dyrbarheter och klövjade dem på Grane, men hästen ville icke gå från stället, förrän Sigurd steg på ryggen på honom.



Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett