Grimnismal - Sången om Grimner

Om konung Raudungs söner.

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Konung Raudung hade två söner. Den ene hette Agnar, den andre hette Geirröd. Agnar var tio år och Geirröd åtta år. De rodde båda i båt med sina drag till småfiske. Vinden drev dem ut på havet. I nattens mörker slogs båten sönder mot land. De gingo upp och träffade en fattig bonde. De voro hos honom om vintern. Bondhustrun fostrade Agnar, men mannen fostrade Geirröd och lärde honom att skicka sig. Om våren gav mannen dem en farkost. Men när hustrun och han ledsagade dem till stranden, talade mannen enskilt med Geirröd. De fingo vind och kommo till sin faders landningsplats. Geirröd var framtill i farkosten; han sprang upp på land men stötte ut farkosten och sade: "Far du nu de onda i våld!" Farkosten drev ut i havet. Men Geirröd gick upp till staden; där blev han väl mottagen, men hans fader hade då avlidit. Geirröd togs då till konung och blev en ansedd man.

Oden och Frigg sutto i Lidskjalv och sågo kring alla världar. Oden sade: "Ser du Agnar, din fosterson, där han avlar barn med en jättekvinna i hålan? Men Geirröd, min fosterson, är konung och råder över ett land."
Frigg sade: "Han är så snål på mat, att han pinar sina gäster, om han tycker att det kommer för många.
Oden sade att detta var lögn; de slå vad om denna sak.

Frigg sände då sin kammartärna Fulla till Geirröd. Hon bad konungen taga sig i akt, att icke en trollkunnig man, som kommit in i landet, skulle förhäxa honom. Hon sade det vara kännemärke på honom, att ingen hund var så arg att han skulle rusa på honom.

Men det var alldeles osant prat att konung Geirröd icke var frikostig på mat, och dock lät han fasttaga den man, som hundarna icke vilja angripa. Denne var klädd i blå kappa och kallade sig Grimner, och sade icke mer om sig, fast han blev åtspord.
Kungen lät pina honom till bekännelse och sätta honom mellan två eldar, och där satt han i åtta dagar.

Konung Geirröd hade en tio år gammal son, som hette Agnar efter hans broder. Agnar gick till Grimner och gav honom ett horn fullt att dricka, och sade att hans fader gjorde illa då han pinade denne man utan sak. Grimner drack därav; då var elden så vitt kommen att kappan brann på Grimner. Han sade:


    1.
    Het är du, eld,
    och nästan alltför stor.
    Gå fjärran från mig, fyr!
    Ludna kappan svedes,
    fast jag lyfter den upp,
    fällen för mig brinner.

    2.
    Åtta nätter satt jag
    mellan eldarne här,
    och ingen människa mat mig bjöd,
    utom Agnar allena,
    som ensam skall råda,
    Geirröds son, över goter.

    3.
    Lycklig blir du, Agnar,
    då lycklig dig beder
    Veratyr vara; för en enda dryck
    dig aldrig skall
    bättre lön lämnas.

    4.
    Det land är heligt,
    som jag ligga ser
    asar och alfer nära,
    och i Trudheim
    skall Tor vara,
    tills alla gudar förgås.

    5.
    Ydalar det heter,
    där Ull åt sig
    har sina salar byggt;
    Alvheim gåvo
    gudarne till tandskänk
    åt Frej i fjärran urtid.

    6.
    En tredje är den gård,
    där goda makter
    med silver salarna täckt;
    Valaskjalv den heter, som vist åt sig
    asagud i urtiden byggt.

    7.
    Sökvabäck heter den fjärde,
    men däröver svala
    böljor brusa fram;
    Oden och Saga
    i all tid där dricka
    glada ur kärl av guld.

    8.
    Gladsheim heter den femte,
    där guldglänsande
    Valhall sig vidsträckt reser; där väljer Ropt
    varje dag
    hjältar, som vapendöd ljutit.

    9.
    Lätt de alla,
    som till Oden komma,
    känna kynnet av hans sal;
    spjutskaft äro sparrar,
    spån på taket sköldar,
    och brynjor på bänkarna strödda.

    10.
    Lätt de alla,
    som till Oden komma
    känna kynnet av hans sal;
    en varg hänger
    väster om dörren
    en örn ovanför svävar.

    11.
    Trymheim heter den sjätte,
    där Tjatse bodde,
    den mycket mäktige jätten;
    där bor nu Skade,
    gudars brud den ljusa,
    på faderns forna tomter.

    12.
    Breidablick är den sjunde,
    och Balder har där
    åt sig byggt salar;
    å det land
    där ligga jag vet
    minst av menlighet.

    13.
    Himinbjorg är den åttonde,
    och Heimdall där säges
    över helgedomarna härska;
    i sitt trevna hus
    tömer gudaväktarn
    glad sitt goda mjöd.

    14.
    Folkvang är den nionde,
    och Freja där råder
    för hur sittplats i sal skall fördelas;
    hälften av de fallna
    har hon att välja
    den andra Oden har.

    15.
    Glitner är den tionde;
    på guldstolpar stödd
    och med silver takad är salen.
    Forsete bor där,
    fredsdomaren,
    som stillar varje strid.

    16.
    Noatun är den elfte,
    och Njord har där
    åt sig salar byggt;
    männens furste,
    som ej men har,
    för högtimrad helgedom råder.

    17.
    Höljt av ris
    och högt gräs
    är Vidars land Vide;
    från hästens rygg, lysten
    att hämna sin fader,
    där sonen sig vara säger.

    18.
    Andrimner låter
    i Eldrimner
    Särimner suden varda;
    av fläsk det bästa,
    men få veta,
    vad mat einhärjarne mättar.

    19.
    Gere och Freke
    fodrar stridsvane
    högtberömde Härfader,
    men av vin endast
    vapenfrejdade
    Oden alltid lever.

    20.
    Hugin och Munin
    var morgon flyga
    ut över världen vida;
    jag ängslas för Hugin,
    att ej åter han kommer,
    dock bekymras jag mera för Munin.

    21.
    Tund tjuter
    och Tjodvitners
    fisk trives i floden;
    åns ström
    synes alltför stark
    att vada över Valglaumner.

    22.
    Valgrind den heter,
    som varsnas på slätten,
    helig framför helig dörrgång;
    fornåldrig är grinden,
    och få veta,
    hur hon i lås är lyckt.

    23.
    Fem hundra dörrar
    och fyrtio därtill
    tänker jag på Valhall vara;
    åttahundra einhärjar,
    gå på en gång ur var dörr,
    när till dust emot ulven de draga.

    24.
    Fem hundra rum inalles
    och fyrtio därtill i Bilskirner byggda jag tänker;
    mig tyckes av hus,
    som takade äro ett större än min sons ej stånda.

    25.
    Heidrun heter geten,
    som på Härfaders sal
    står och gnager av Lärads grenar;
    en kanna skall hon fylla
    med det klara mjöd;
    det mjödet ej minskas kan.

    26.
    Hjorten Eiktyrner heter,
    som på Härfaders sal
    står och gnager av Lärads grenar;
    från hans horn drypa
    droppar i Vergelmer,
    därifrån alla vatten välla.

    27.
    Sid och Vid,
    Säkin och Äkin,
    Sval och Gunntro,
    Fjorm och Fimbultul,
    Rin och Rennande,
    Gipul och Gopul,
    Gomul och Geirvimul,
    kring gudars helgedom de gå;
    Tyn och Vin,
    Toll och Holl,
    Grad och Gunntorin.

    28.
    Vidare heter en Vina,
    Vegsvinn en annan,
    den tredje Tjodnuma;
    Nyt och Not,
    Nonn och Ronn,
    Slid och Rid,
    Sylg och Ylg,
    Vid och Van,
    Vond och Strond,
    Gjoll och Leipt,
    de löpa människor nära
    och härifrån falla till Hel.

    29.
    Kormt och Ormt
    och Kerlaugar två,
    över vilka Tor skall vada,
    varje dag,
    då att döma han går
    vid Yggdrasils ask,
    ty då brinner asarnes
    bro i låga
    och heta bli heliga vattnen.

    30.
    Glad och Gyller,
    Gler och Skeidbrimer,
    Silvrintopp och Siner,
    Gisl och Falhovner,
    Gulltopp och Lettfete,
    dessa hästar asar hava
    var dag till att rida,
    när att döma de fara
    vid Yggdrasils ask.

    31.
    Tre rötter stå
    åt tre håll
    ut från Yggdrasils ask.
    Hel bor under en,
    under den andra rimtursar,
    den tredje människor täcker.

    32.
    Ratatosk heter ekorren,
    som ränna skall
    på Yggdrasils ask;
    örnens ord
    skall han uppifrån bära
    och säga dem för Nidhogg där nere.

    33.
    Hjortar finnas ock fyra
    med finböjda halsar,
    som å trädet på grenarna gnaga,
    Dain och Dvalin,
    Duneyr och Duratro.

    34.
    Flera ormar ligga
    under Yggdrasils ask,
    än en okunnig dåre anar.
    Gion och Moin,
    de äro Gravvitners söner,
    Grabak och Gravvollud;
    Ovner och Svavner
    alltid tror jag skola
    trädets kvistar tära.

    35.
    Yggdrasils ask
    utstår vedermöda
    mera, än män veta;
    hjorten uppifrån raspar
    men det ruttnar på sidan,
    nedifrån Nidhogg skär.

    36.
    Rist och Mist
    skola räcka mig hornet;
    Skeggjold och Skogul,
    Hild och Trud,
    Loch och Herfjotur,
    Goll och Geironul,
    Randgrid och Radgrid
    och Reginleiv,
    de bära åt einhärjarne öl.

    37.
    Arvakr och Alsvinn,
    de skola upp på himlen,
    smärta, solen draga
    och under deras bogar
    blida makter,
    asarne, järnbläster gömde.

    38.
    Svalin den heter,
    som framför solen står,
    en sköld framför skinande guden;
    berg och bränning
    vet jag brinna skulle,
    om han skulle falla ifrån.

    39.
    Skoll heter den ulv,
    som till skogens hägn
    den glänsande guden förföljer;
    en annan är Hate,
    han är ättling av Rodvitner,
    skall stänga strålande himlabrud vägen.

    40.
    Av Ymers kött
    åstadkoms jorden,
    böljan av hans blod;
    berg skapades av benen,
    buskar av håret,
    och av huvudskålen himlen.

    41.
    Av hans ögons bryn
    gjorde blida makter
    Midgård åt människors söner,
    och av hans hjärna
    gjordes de tunga
    moln, som på fästet flockas.

    42.
    Ulls huldhet har den
    och alla gudarnes,
    som först med flamman tar i tu,
    ty öppna bliva världar
    över asars söner,
    när kittlar från lågan lyftas.

    43.
    Ivaldes söner
    i urtiden gingo
    att skapa Skidbladners skepp,
    det bästa fartyg,
    åt bländande Frej,
    snarrådige sonen till Njord.

    44.
    Yggdrasils ask
    är ypperst av träd,
    men Skidbladner av skepp,
    Oden av gudar,
    av gångare Sleipner,
    Bifrost av broar
    och Brage av skalder,
    Habrik av hökar
    och av hundar Garm.

    45.
    Jag segeregudars söner
    syn av gudomen givit,
    därav välkommen hjälp skall väckas.
    För alla asar
    skall det in komma
    på Ägers bänkar,
    vid Ägers dryckeslag.

    46.
    Jag heter Grim,
    jag heter Ganglere,
    Herjan och Hjalmbere,
    Teck och Tride,
    Tud och Ud,
    Helblinde och Har.

    47.
    Sann och Svipal
    och Sanngetal,
    Herteit och Nikar,
    Bileyg, Baleyg,
    Bolverk, Fjolner,
    Grim och Grimner,
    Glappsvinn och Fjolsvinn.

    48.
    Sidhott, Sidskägg
    Sigfodr, Nikud,
    Alfodr, Valfodr,
    Atrid och Farmatyr;
    med ett enda namn
    nämnde jag mig aldrig,
    sålänge jag bland folken farit.

    49.
    Grimner de mig kallade
    hos Geirröd
    och Ialk hos Asmund,
    men Kjalar då,
    när jag kälke drog,
    vid ting Tro,
    Vidur på valplats,
    Oske och Ome,
    Javnha och Bivlinde,
    Gondler och Harbard bland gudar.

    50.
    Svidur och Svidrer
    jag hette hos Sockmimer,
    och då gäckade jag den gamla jätten,
    då till Midvitner,
    hans märklige son,
    baneman jag blivit hade.

    51.
    Rusig är du, Geirröd,
    har riktigt mycket druckit;
    mycket du mistat,
    då min hjälp dig frångår,
    alla einhärjar
    och Odens huldhet.

    52.
    Till fullo jag sagt dig,
    men föga du minnes,
    vänner dig listigt lura.
    Min väns svärd
    ser jag ligga
    med bladet drypande av blod.

    53.
    Den för eggen fallne
    skall Ygg nu hava,
    ditt liv vet jag lidet;
    vreda äro diserna,
    varse är du Oden,
    kom, om du kan, till mig.

    54.
    Oden jag nu heter,
    Ygg jag hette nyss,
    tidigare Tund var mitt namn,
    Vakr och Skilving,
    Vavud och Roptatyr,
    Gaut och Ialk bland gudar,
    Ovner och Svavner,
    jag tror alla hava
    av mig allena uppstått.

Konung Geirröd satt och hade svärdet i knä och draget till hälften. Men när han hörde, att Oden kommit dit, då stod han upp och ville taga Oden från elden.
Svärdet halkade ur handen på honom och fästet var nedåt; konungen snavade och föll framlänges, men svärdet körde igenom honom, och han fick sin bane.
Oden försvann då.
Men Agnar var konung där länge efteråt.


Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett