Skjold hette Odens son, som skjoldungarne äro komna ifrån; han hade sitt säte och härskade över landet där, som det nu kallas Danmark men då kallades Gotland. Skjold hade en son, som hette Fridleiv och som rådde över landet efter honom. Fridleivs son hette Frode, han tog konungadömet efter sin fader, på den tid, då kejsar Augustus lyste frid över all världen; då blev Kristus född. Men därför att Frode var mäktigast av alla konungar i nordanlanden, så tillskrevs honom friden över hela danska språkområdet, och nordmännen kalla den Frodefriden. Ingen man skadade den andre, fast han träffade sin faders eller broders baneman lös eller bunden; då var icke heller någon tjuv eller rånare, så att en guldring länge låg på Jalangrs hed. Konung Frode gästade i Sverge hos den konung, som kallas Fjolner; då köpte han två trälkvinnor, som hette Fenja och Menja; de voro stora och starka. På den tiden funnos i Danmark två kvarnstenar, så stora, att ingen var så stark, att han kunde draga dem, och den egenskapen var hos kvarnstenarne, att det maldes på kvarnen, som den uttalade önskan om, som malde. Denna kvarn hette Grotte; Hengikjopt kallas den, som gav kvarnen åt konung Frode. Konung Frode lät leda trälkvinnorna till kvarnen och bad dem mala guld och frid och lycka åt Frode. Då gav han dem icke längre vila eller sömn, än göken teg eller en visa kunde sjungas. Då säges, att de framsade den sång, som kallas Grottesången, och innan de slutade kvädet, malde de en här åt Frode, så att under den natten kom den sjökonung, som hette Mysing, dit och dödade Frode och tog där stort byte. Då slutade Frodefriden. Mysing tog med sig Grotte och likaledes Fenja och Menja och bad dem mala salt, och vid midnatt frågade de, om icke Mysing vore mätt på salt, men han bad dem mala längre. De malde blott en liten stund, innan skeppen sjönko ned, och därefter var en strömvirvel i havet, då sjön faller in i kvarnögat; då blev havet salt. 1. Nu äro komna till konungens hus tvänne framsynta, Fenja och Menja. De äro hos Frode, Fridleivs son, de mäktiga möarna, manade i träldom. 2. Där blevo de ledda till lådan för kvarnstenen, bådo gråa stenen i gång sig sätta. Åt ingendera vila han unnade och glädje, förrän till honom trängde tärnornas ljudande. 3. De mumlade bullret av kvarnen, som brutit sin tystnad: »Läggom dem i lådan, lyftom stenarne!» Än mer bad han möarne, att de mala skulle. 4. De sjöngo och svängde de snurrande stenarne, så att de flesta somnade av Frodes trälar. Då sade Menja, som till mäld hade kommit. 5. »Må vi mala åt Frode mycken rikedom, fullt upp av gods på fröjdekvarnen. Må han sitta i överflöd, sove han å dun! Må han vakna med välbehag! Väl är då malet. 6. Här skall ingen den andre skada, ont anstifta eller ofärd bereda, eller hugga ändå med sitt drabbande svärd, fast sin broders baneman bunden han finner.» 7. Det första ord, han yttrade, var: »Soven, I två, ej i taget ens som göken eller längre än så, att jag säger en strof!» 8. »Till fullo förståndig du, Frode, ej var, du, förtrolig att tala med, då träl du köpte. Efter vacker växt du valde och styrka, men härkomsten hörde du ej efter. 9. Hård var Rungner och hans fader, mäktig var Tjatse dock mer än dessa, Ide och Orner, ättemän våra, bergresars bröder, barn av dem vi äro. 10. Ej Grotte kommit ur gråa fjället eller den hårda hällen ur jorden, ej bergresars mö malde så, hade ej hon förhäxad blivit. 11. Nio vintrar voro vi leksystrar djupt under jorden i jättestyrka fostrade. Om väldiga verk sig vinnlade möarna, flyttade ensamma fjäll ur stället. 12. Vi vältade sten över stängslet för jättehem, så att jorden sköts skälvande undan. Vi slungade så de snurrande stenar, de tunga hällar, att de togos av människor. 13. Sedan vi två i Svitjods land, framsynta flickor, i fejd oss gåvo, brynjor skuro och bröto sköldar, banade oss väg genom brynjade grå. 14. Störtade en furste, stödde en annan, den gode Guttorm vi gåvo hjälp, det kom ej lugn, förrän Knue föll. 15. Dessa halvår vi höllo så på, att vi som kämpar kända blevo. Där skuro vi med skarpa spjut blod ur dödliga sår och svärden färgade. 16 Nu äro vi komna till konungens hus, i tröstlöst tillstånd och som trälar hållna. Grus fotsulan fräter och frost från ovan. Vi draga fredskvarnen, dystert är hos Frode. 17. Händerna skola vila, hällen skall stanna, malit har jag nu mitt varv till ända. Någon vila nu väntar ej händerna, förrän för Frode fullmalet tyckes. 18. Händer skola hålla hårda yxor, hantera blodiga vapen. Vakna nu, Frode! Vakna nu, Frode, vill du lyssna till våra sånger och sagor från forntid. 19. Eld ser jag brinna österut från borgen, stridsbud vaka, vårdkas skall det kallas. En här skall hit i hast komma och bränna upp boningen för fursten. 20. Ej länge skall du inneha Lejres kungatron, röda ringar eller runda kvarnstenar. Tagom i handtaget, tärna, stadigare! Ej varma vi äro i valplatsens blod. 21. Min faders mö malde kraftigt, ty hon förutsåg åt många män deras död. Från lådan de stora stolparne sprungo, slitna från järnet. Slutom ej att mala! 22. Malom än mera! Han vars moder är Yrsa, för Halvdans dråp skall hämnas på Frode. Han till henne heta skall både barn och broder; vi båda det veta. 23. Möarne malde, förmågan brukade - unga de voro - i ursinnig harm. Kvarnbjälkar skälvde, kvarnen sköts ned, den tunga hallen i tu stycken brast. 24. Men bergresarnes brud då sade: »Malit ha vi, Frode och må vi nu sluta; möarne tillräckligt vid mälden ha stått.» Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett