Grottesången

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Skjold hette Odens son, som skjoldungarne äro komna ifrån; han hade sitt säte och härskade över landet där, som det nu kallas Danmark men då kallades Gotland. Skjold hade en son, som hette Fridleiv och som rådde över landet efter honom. Fridleivs son hette Frode, han tog konungadömet efter sin fader, på den tid, då kejsar Augustus lyste frid över all världen; då blev Kristus född. Men därför att Frode var mäktigast av alla konungar i nordanlanden, så tillskrevs honom friden över hela danska språkområdet, och nordmännen kalla den Frodefriden. Ingen man skadade den andre, fast han träffade sin faders eller broders baneman lös eller bunden; då var icke heller någon tjuv eller rånare, så att en guldring länge låg på Jalangrs hed.

Konung Frode gästade i Sverge hos den konung, som kallas Fjolner; då köpte han två trälkvinnor, som hette Fenja och Menja; de voro stora och starka. På den tiden funnos i Danmark två kvarnstenar, så stora, att ingen var så stark, att han kunde draga dem, och den egenskapen var hos kvarnstenarne, att det maldes på kvarnen, som den uttalade önskan om, som malde. Denna kvarn hette Grotte; Hengikjopt kallas den, som gav kvarnen åt konung Frode.

Konung Frode lät leda trälkvinnorna till kvarnen och bad dem mala guld och frid och lycka åt Frode. Då gav han dem icke längre vila eller sömn, än göken teg eller en visa kunde sjungas. Då säges, att de framsade den sång, som kallas Grottesången, och innan de slutade kvädet, malde de en här åt Frode, så att under den natten kom den sjökonung, som hette Mysing, dit och dödade Frode och tog där stort byte. Då slutade Frodefriden.

Mysing tog med sig Grotte och likaledes Fenja och Menja och bad dem mala salt, och vid midnatt frågade de, om icke Mysing vore mätt på salt, men han bad dem mala längre. De malde blott en liten stund, innan skeppen sjönko ned, och därefter var en strömvirvel i havet, då sjön faller in i kvarnögat; då blev havet salt.


    1.
    Nu äro komna
    till konungens hus
    tvänne framsynta,
    Fenja och Menja.
    De äro hos Frode,
    Fridleivs son,
    de mäktiga möarna,
    manade i träldom.

    2.
    Där blevo de ledda
    till lådan för kvarnstenen,
    bådo gråa stenen
    i gång sig sätta.
    Åt ingendera vila
    han unnade och glädje,
    förrän till honom trängde
    tärnornas ljudande.

    3.
    De mumlade bullret av kvarnen,
    som brutit sin tystnad:
    »Läggom dem i lådan,
    lyftom stenarne!»
    Än mer bad han möarne,
    att de mala skulle.

    4.
    De sjöngo och svängde
    de snurrande stenarne,
    så att de flesta somnade
    av Frodes trälar.
    Då sade Menja,
    som till mäld hade kommit.

    5.
    »Må vi mala åt Frode
    mycken rikedom,
    fullt upp av gods
    på fröjdekvarnen.
    Må han sitta i överflöd,
    sove han å dun!
    Må han vakna med välbehag!
    Väl är då malet.

    6.
    Här skall ingen
    den andre skada,
    ont anstifta
    eller ofärd bereda,
    eller hugga ändå
    med sitt drabbande svärd,
    fast sin broders baneman
    bunden han finner.»

    7.
    Det första ord,
    han yttrade, var:
    »Soven, I två,
    ej i taget ens som göken
    eller längre än så,
    att jag säger en strof!»

    8.
    »Till fullo förståndig
    du, Frode, ej var,
    du, förtrolig att tala med,
    då träl du köpte.
    Efter vacker växt
    du valde och styrka,
    men härkomsten
    hörde du ej efter.

    9.
    Hård var Rungner
    och hans fader,
    mäktig var Tjatse
    dock mer än dessa,
    Ide och Orner,
    ättemän våra,
    bergresars bröder,
    barn av dem vi äro.

    10.
    Ej Grotte kommit
    ur gråa fjället
    eller den hårda
    hällen ur jorden,
    ej bergresars mö
    malde så,
    hade ej hon
    förhäxad blivit.

    11.
    Nio vintrar
    voro vi leksystrar
    djupt under jorden
    i jättestyrka fostrade.
    Om väldiga verk
    sig vinnlade möarna,
    flyttade ensamma
    fjäll ur stället.

    12.
    Vi vältade sten
    över stängslet för jättehem,
    så att jorden sköts
    skälvande undan.
    Vi slungade så
    de snurrande stenar,
    de tunga hällar,
    att de togos av människor.

    13.
    Sedan vi två
    i Svitjods land,
    framsynta flickor,
    i fejd oss gåvo,
    brynjor skuro
    och bröto sköldar,
    banade oss väg
    genom brynjade grå.

    14.
    Störtade en furste,
    stödde en annan,
    den gode Guttorm
    vi gåvo hjälp,
    det kom ej lugn,
    förrän Knue föll.

    15.
    Dessa halvår
    vi höllo så på,
    att vi som kämpar
    kända blevo.
    Där skuro vi
    med skarpa spjut
    blod ur dödliga sår
    och svärden färgade.

    16 Nu äro vi komna
    till konungens hus,
    i tröstlöst tillstånd
    och som trälar hållna.
    Grus fotsulan fräter
    och frost från ovan.
    Vi draga fredskvarnen,
    dystert är hos Frode.

    17.
    Händerna skola vila,
    hällen skall stanna,
    malit har jag nu
    mitt varv till ända.
    Någon vila nu
    väntar ej händerna,
    förrän för Frode
    fullmalet tyckes.

    18.
    Händer skola hålla
    hårda yxor,
    hantera blodiga vapen.
    Vakna nu, Frode!
    Vakna nu, Frode,
    vill du lyssna
    till våra sånger
    och sagor från forntid.

    19.
    Eld ser jag brinna
    österut från borgen,
    stridsbud vaka,
    vårdkas skall det kallas.
    En här skall hit
    i hast komma
    och bränna upp
    boningen för fursten.

    20.
    Ej länge skall du inneha
    Lejres kungatron,
    röda ringar
    eller runda kvarnstenar.
    Tagom i handtaget,
    tärna, stadigare!
    Ej varma vi äro
    i valplatsens blod.

    21.
    Min faders mö
    malde kraftigt,
    ty hon förutsåg åt många
    män deras död.
    Från lådan de stora
    stolparne sprungo,
    slitna från järnet.
    Slutom ej att mala!

    22.
    Malom än mera!
    Han vars moder är Yrsa,
    för Halvdans dråp
    skall hämnas på Frode.
    Han till henne
    heta skall både
    barn och broder;
    vi båda det veta.

    23.
    Möarne malde,
    förmågan brukade
    - unga de voro -
    i ursinnig harm.
    Kvarnbjälkar skälvde,
    kvarnen sköts ned,
    den tunga hallen
    i tu stycken brast.

    24.
    Men bergresarnes
    brud då sade:
    »Malit ha vi, Frode
    och må vi nu sluta;
    möarne tillräckligt
    vid mälden ha stått.»



Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett