Första kvädet om Gudrun

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Gudrun satt hos den döde Sigurd; hon grät icke som andra kvinnor, men hon var färdig att spricka av sorg. Både kvinnor och karlar kommo dit för att trösta henne, men det var icke lätt gjort. Det är en sägen bland folk, att Gudrun hade ätit av Favners hjärta, och att hon därför förstod fåglalåt. Följande är ocksa diktat om Gudrun:


    1.
    Det var en gång, som Gudrun
    ville gå att dö,
    då hon sorgfull satt
    vid Sigurds lik.
    Hon snyftade icke
    eller slog med händerna,
    ej heller klagade
    som andra kvinnor.

    2.
    Visa jarlar
    gingo fram,
    som henne manade
    så hårdsint ej vara;
    dock icke Gudrun
    gråta kunde,
    var så djupt bedrövad,
    att hjärtat ville brista.

    3.
    Där sutto högborna
    hustrur till jarlar,
    guldsmyckade,
    framför Gudrun.
    Sin egen sorg
    sade envar av dem,
    den bittraste,
    hon burit hade.

    4.
    Då sade Gjavlaug,
    Gjukes syster:
    »Mig vet jag mest vanlottad
    i världen på glädje:
    fem mäns förlust
    jag lida fick,
    tvänne döttrars,
    trenne systrars,
    åtta bröders,
    jag ensam dock lever.»

    5.
    Dock icke Gudrun
    gråta kunde;
    så bedrövad hon var
    för sin döde make
    och stel av kval
    vid konungens lik.

    6.
    Då sade Herborg,
    Hunalands drottning:
    »Svårare sorg
    att säga jag har:
    mina söner sju
    i södern föllo
    och min man, den åttonde
    med dem stupade.

    7.
    Fader och moder,
    fyra bröder,
    dem blåste på vågen
    vinden i kvav,
    böljan bröt
    mot bordplankorna.

    8.
    Själv skulle jag sköta,
    själv skulle jag kläda,
    själv skulle jag låta
    deras lik få vård.
    Det allt jag utstod
    på ett enda halvår,
    utan att hugnad
    jag hade av någon.

    9.
    Så fick jag fången
    av fiendehär
    samma halvår
    sedan bliva.
    Skruda jag skulle
    och skorna binda
    varje morgon
    på makan till hersen.

    10.
    Hon sökte mig skrämma
    av svartsjuka,
    och drev till mig med hårda
    hugg och slag.
    Ej har i något hus
    jag herre sett bättre,
    men fru i huset
    fann jag ej värre.»

    11.
    Dock icke Gudrun
    gråta kunde,
    så bedrövad hon var
    för sin döde make
    och stel av kval
    vid konungens lik.

    12.
    Då sade Gullrond,
    Gjukes dotter:
    »Få trösteord, fast vis,
    o fostermoder,
    vet du det unga
    vivet att säga.»
    Hon ville ej längre
    liket hölja.

    13.
    Snabbt hon lakanet
    av Sigurd ryckte
    och kastade en kudde
    för knäna åt makan.
    »Se på din käre!
    Kyss hans läppar,
    som om du famnade
    fursten i livet!»

    14.
    En enda gång
    såg Gudrun på honom,
    såg furstens hår,
    fläckat av blod,
    den blixtrande blicken
    brusten i döden,
    hjärtats borg av svärdet
    genomskuren.

    15.
    Då böjde Gudrun
    mot bolstret knä,
    lockarne lossnade,
    i låga brann kinden,
    och regnet av tårar
    rann i hennes knä.

    16.
    Då grät Gudrun,
    Gjukes dotter,
    så att tårarne forsade
    trädörr igenom
    och gässen på gården
    gällt kacklade,
    de härliga fåglar,
    som husfrun ägde.

    17.
    Då sade Gullrond,
    Gjukes dotter:
    »Eder kärlek vet jag
    har varit den största
    av alla människors
    ovan mullen.
    Ingenstädes trivdes du,
    ute eller inne,
    syster min,
    om hos Sigurd du ej var.»

    18.
    Då sade Gudrun,
    Gjukes dotter:
    »Så var min Sigurd
    mot sönerna av Gjuke,
    som en vitlök vore,
    vuxen ur gräset,
    eller som bjärt juvel,
    på band dragen,
    en ädel opal,
    över ädlingar han var.

    19.
    Jag föreföll också
    furstens kämpar
    högre än alla
    Herjans diser.
    Nu är jag så liten,
    som lövet är
    ofta på jolster,
    efter avliden drott.

    20.
    Jag saknar, då jag sitter,
    då i sängen jag vilar,
    min vän att språka med;
    det vålla Gjukes söner.
    Mitt värsta ve
    vålla Gjukes söner
    och sin systers
    svåra gråt.

    21.
    I läggen öde
    landet på folk,
    så visst som I svikit
    svurna eder.
    Guldet skall du ej,
    Gunnar, njuta,
    din död de ringar
    bereda skola,
    sedan du svor
    Sigurd eder.

    22.
    I gården det ofta
    gladare var,
    så, när min Sigurd
    sadlade Grane
    och de foro att bedja
    om Brynhilds hand,
    en eländig varelse,
    i olycklig stund.»

    23.
    Då sade Brynhild,
    Budles dotter:
    »Utan man och barnlös
    blive den varelsen,
    som bad dig, Gudrun,
    att gråta du skulle,
    och i morse gav dig
    makt att tala!»

    24.
    Då sade Gullrond,
    Gjukes dotter:
    »Tig, du leda,
    med att tala slikt!
    Städs ädlingars onda
    öde du varit,
    var människa skyr dig,
    skändliga stycke,
    sju konungars
    förkrossande sorg
    och det värsta fördärv
    av vänskap för kvinnor.»

    25.
    Då sade Brynhild,
    Budles dotter:
    »Atle allena
    all olycka vållar,
    son till Budle,
    broder till mig.

    26.
    I hallen vi två då
    hos hunska folket
    sågo guldet
    smycka fursten.
    För detta besök
    jag svårt har umgällt,
    från denna syn
    ser jag alltid bort.»

    27.
    Hon stod vid stolpen,
    sin styrka hon samlade;
    det brann på Brynhild,
    Budles dotter,
    eld ur ögonen;
    etter fnyste hon,
    då hon såg såren
    på Sigurds lik.

Gudrun gick därifrån bort till skogs ut i ödemarken och begav sig ända till Danmark och var där sju halvår med Tora, Hakons dotter.
Brynhild ville icke leva efter Sigurd, hon lät döda sina åtta trälar och fem trälinnor; därpa stack hon sig till döds med svärd, såsom det säges i den korta Sigurdarkvida.



Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett