Andra kvädet om Gudrun

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Konung Tjodrek var hos Atle och hade där mist nästan alla sina män. Tjodrek och Gudrun klagade för varandra sina sorger; hon talade till honom och sade:


    1.
    »Jag var flicka bland flickor,
    fostrad av min moder,
    ljuslätt i jungfrubur,
    med hjärtat för bröderna,
    till dess att Gjuke
    guld mig skänkte,
    guld mig skänkte
    och gav mig åt Sigurd.

    2.
    Så var Sigurd
    över sönerna till Gjuke,
    som grön vitlök
    ur gräset vuxen,
    som högbent hjort
    över hårgråa rådjur,
    eller glödrött guld
    över grått silver.

    3.
    Tills mina bröder
    mig ej unnade,
    att en man jag hade,
    förmer än alla.
    Sova de ej kunde
    eller saker döma,
    förrn Sigurd de låtit
    slå ihjäl.

    4.
    Grane sprang till tinget,
    gny var att höra,
    men Sigurd själv
    sågs ej komma.
    Alla sadeldjuren voro
    av svett skummande,
    hade dryg möda
    med dråparne på ryggen.

    5.
    Gråtande gick jag
    att med Grane tala,
    med fuktiga kinder
    jag frågade hästen.
    Sorgsen blev då Grane,
    sänkte huvudet i gräset;
    hästen visste,
    att hans herre ej levde.

    6.
    Länge jag tvekade,
    länge var jag tvehågse,
    förrn om fursten jag frågade
    folkets styresman.

    7.
    Gunnar hängde huvudet,
    men Hogne mig sade
    om Sigurds
    svåra död.
    »Huggen ligger
    på hinsidan vattnet
    Guttorms baneman
    ett byte för ulvar.

    8.
    Se där Sigurd
    i söderled!
    Då kommer du att höra
    korpar kraxa,
    örnar skria,
    åt åteln glada,
    vargar tjuta
    vid kärestan din.»

    9.
    »Varför, Hogne,
    vill du mig säga
    sådan sorg,
    som min sällhet rövar.
    Ma korpar ditt hjärta
    ur kroppen slita
    över vida land!
    Du värst är av män!»

    10.
    Då svarade Hogne
    så en gång,
    trög till godsinthet,
    av tärande sorg:
    »För det har du, Gudrun
    att gråta mera,
    om korpar mitt hjärta
    ur kroppen slita.»

    11.
    Ensam gick jag bort
    från ordskiftet,
    att på skogen samla upp
    vad ulven lämnat.
    Jag snyftade icke
    eller slog med händerna
    eller kved och klagade,
    som kvinnor göra,
    då jag satt i sorg
    vid Sigurds lik.

    12.
    Natten så mörk
    som i nedan mig tycktes,
    då i sorg jag satt
    vid Sigurds lik;
    ulvarna syntes mig
    allra bäst vara,
    om de läte mig
    livet mista
    och man mig brände
    som björkens ved.

    13.
    Från fjället jag färdades
    fem hela dagar,
    tills Halvs höga
    hall jag varsnade.

    14.
    Sju halva år
    jag höll mig hos Tora,
    dotter till Hakon,
    i Danmarks land.
    Mig till glädje
    i guld hon sydde
    sydländska salar
    och svanor danska.

    15.
    Vi virkade på väven
    vapenlekar,
    på konstrikt arbete
    konungens män;
    röda sköldar
    rustade kämpar,
    svärdsflock, hjälmflock
    hjältens följe.

    16.
    Sigmunds fartyg
    foro från land,
    med gyllene stävbild
    och stammen sirad.
    Vi stickade på stycket
    de strider de hade,
    Sigar och Siggeir
    söderut på Five.

    17.
    Då frågade Grimhild,
    gotiska kvinnan,
    hurudan Tora
    tyckte, att jag vore.
    Hon slutade väva
    och sönerna hämtade
    för att enträget
    åtspörja dem,
    vem ville åt systern
    för sonen bota
    eller vedergälla makan
    för mannens dråp.

    18.
    Gunnar var villig
    att guld bjuda
    för att böta för brottet;
    det bjöd ock Hogne.
    Hon frågade också,
    vem färdig vore
    att springare sadla,
    att spänna för vagn,
    att häst rida
    och hök låta flyga,
    att avsända pil
    från idegransbåge.

    19.
    Valdar for till danskarna
    jämte Jaritsleiv
    Eymod den tredje
    med Jaritsskar.
    In gingo då
    hjältars likar,
    Långskäggs kämpar,
    hade ludna röda kappor,
    kort brynjor,
    kupiga hjälmar,
    vid bältet svärd
    och brunt var håret.

    20.
    Envar mig ville
    juveler skänka,
    juveler skänka,
    och vänligt tala,
    om de måtte för mina
    många sorger
    tillgift vinna;
    jag trodde dem icke.

    21.
    Grimhild bjöd mig
    bägare att dricka,
    sval och bitter,
    att brottet jag ej mindes.
    Kraften däri
    var kommen av jord,
    av sval, kall sjö
    och svinets blod.

    22.
    Där voro i hornet
    varjehanda stavar,
    ristade och rödfärgade,
    reda jag ej kunde dem:
    ormen den långe,
    oskuret ax
    från sjökonungs land,
    led inom dörr.

    23.
    I ölet var
    mycket ont tillsamman,
    blad från all skogen
    och brända ollon,
    offrade inälvor,
    ärilens sot,
    kokt svinlever,
    som klagomål dövar.

    24.
    Att förgäta jag gick,
    som de gissat hade,
    av ölet i salen
    all orätt mot fursten.
    Tre konungar föllo
    på knä framför mig,
    innan hon sökte
    samtal med mig själv.

    Grimhild sade:
    25.
    »Jag giver dig, Gudrun,
    guld till skänks
    och en dryg del gods
    efter din döde fader,
    lödiga ringar,
    Lodvers salar,
    allt sängomhänget
    efter slagne fursten.

    26.
    Hunska möar,
    som handhava vävstol
    och göra guldväv så fager,
    att gamman du får.
    Ensam skall du bjuda
    över Budles skatter,
    i gyllene prydnad
    och given åt Atle.»

    27.
    »Jag önskar icke
    äkta en man
    och vill ej Brynhilds
    broder äga.
    Ej bra mig passar,
    att med Budles son
    ätten foröka
    och åtnjuta lycka.»

    Grimhild sade:
    28.
    »Bry dig ej, att hämnd
    på hövdingar söka,
    därför att vi
    de vållande voro.
    Så skall bliva,
    som om båda levde,
    Sigurd och Sigmund,
    om söner du föder.»

    29.
    »Ej kan jag, Grimhild,
    glädje känna
    eller giva om mig
    åt hjälten förhoppning,
    sedan Sigurds hjärtblod
    till min smärta drucko
    vargen och korpen,
    som voro vid liket.»

    Grimhild sade:
    30.
    »Till ätt av alla
    den yppersta är han,
    den furste, jag funnit,
    och främst för visso.
    Honom skall du äga,
    tills dig ålderdom besegrar,
    eller sakna man,
    försmår du honom.»

    31.
    »Bry dig ej du
    att bjuda ut
    denna ondskefulla ätt
    så ivrigt åt mig!
    Han skall Gunnar
    grymt behandla
    och bortslita hjärtat
    ur bröstet på Hogne.
    Innan livet jag tagit
    från levnadslustige
    stridens eggare
    ej stanna jag skall.»

    32.
    Gråtande grep
    Grimhild det ord,
    som spådde, att ont
    ej sparas skulle
    hennes båda söner,
    och ej barnen fördärv.

    Grimhild sade:
    33.
    »Mer land jag dig giver
    och lydande följe:
    Vinbjorg, Valbjorg,
    om du vill dem taga.
    Äg dem i ditt liv
    och var lycklig, dotter!»

    34.
    »Den skall jag kora
    av konungar
    och dock nödtvungen få
    av närskylda fränder;
    min man mig ej bliver
    till mycken hugnad,
    ej brödernas bane
    till barnens skydd.»

    35.
    Snart sågs till häst
    var hurtig sven,
    och välska damer
    i vagnar lyftes.
    Sju dagar vi redo
    och drogo över land,
    påföljande sju
    vi piskade böljorna,
    trampade torrt land
    de tredje sju.

    36.
    Den väldiga borgens
    väktare vid porten
    grinden öppnade,
    förrn i gården vi redo.

    37.
    Atle mig väckte,
    men vara jag kände mig
    full av hätskhet
    över frändernas död.

    Atle sade:
    38.
    »Nyss mig sålunda
    nornorna väckte»
    - olycksspådom
    han önskade, jag tydde -
    »jag tyckte dig, Gudrun,
    Gjukes dotter,
    hjärtlöst med svärd
    mig genomstinga.»

    39.
    »Det järtecknar eld,
    nar om järn man drömmer,
    något inbilskt och vänligt,
    när om vrede av kvinna;
    som bot mot ont
    jag dig bränna skall,
    läka och lindra,
    fast led du mig är.»

    Atle sade:
    40.
    »Jag tyckte mig på gården
    se telningar fallna,
    sådana som jag ville
    växa skulle,
    rivna upp med rötter,
    rödfärgade i blod,
    burna fram på bänkarne,
    bjudna mig att tugga.

    41.
    Jag tyckte av min hand
    hökar flyga,
    utan rov,
    till olycksboning;
    deras hjärtan jag mig tyckte
    tugga till honung
    med sorgmodigt sinne,
    svullna av blod.

    42.
    Jag tyckte från min hand
    hundvalpar lösa,
    och glädjelöst
    gnällde båda;
    sen kropparna döda
    mig kommo före,
    och jag tyckte mig tvungen
    att tära liken.»

    43.
    »Det betyder, att män
    tala om fiskfångst
    och vrida huvudet
    av vitlingar,
    innan dagen gryr,
    vad de dragit upp, de smaka;
    ej många nätter
    de mera skola leva.»

    Atle sade:
    44.
    »Jag tyckte sedan jag låg
    och ej sova ville,
    styvsint i sängen;
    det stannat i minnet.»



Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett