Tredje kvädet om Gudrun

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Herkja hette Atles trälkvinna; hon hade varit hans frilla. Hon sade för Atle, att hon hade sett Tjodrek och Gudrun tillsammans. Atle var då mycket ledsen.


    Då sade Gudrun:
    1.
    »Varför är du, Atle,
    alltid, du Budles son,
    ledsen till sinnes?
    Vi ler du aldrig?
    Mer gärna ville
    jarlarne väl,
    att vid män du talte
    och mig såge.»

    Atle svarade:
    2.
    »Mig grämer, Gudrun,
    Gjukes dotter,
    vad Herkja mig
    i hallen sade,
    att hon såg dig och Tjodrek
    sova under täcket
    och lägga kärligt
    linnet om er.»

    3.
    »Dig om allt det
    eder jag svärja
    vill vid den heliga
    vita stenen,
    att jag med Tjodrek
    gjorde ej sådant,
    som kvinna eller man
    ej kunde få företa.

    4.
    Blott en enda gång
    den orädde fursten,
    härarnes hövding
    om halsen jag föll.
    Andra voro
    våra samtal,
    då vi två sorgsna
    tillsamman språkade.

    5.
    Till oss kom Tjodrek
    med trettio man,
    ingen enda lever
    av alla de trettio.
    Du avhänt mig broder
    och brynjeklädda kämpar,
    du avhänt mig samtliga
    släktingar, de närmaste.

    6.
    Sänd efter Saxe,
    södermännens furste,
    han kan viga vattnet
    i vällande kittel.»

    7.
    Sju hundraden män
    in i hallen gingo,
    innan konungens hustru
    stack handen i kitteln.

    Gudrun sade:
    8.
    »Nu kommer ej Gunnar,
    nu kallar jag ej Hogne,
    aldrig mer jag ser
    mina älskade bröder.
    Med svärd skulle Hogne
    slik orätt hämna,
    nu har jag själv att visa
    beskyllningens falskhet.»

    9.
    Till bottnen hon sträckte
    bländvit handlove,
    och upp hon tog
    ädelstenar.
    »Skåden nu, män,
    skuldlös är jag vorden,
    genom heligt prov,
    hur än kitteln sjuder.»

    10.
    Då jublade Atles
    hjärta i bröstet,
    då Gudruns händer
    han hela såg:
    »Nu skall Herkja
    hit till kitteln,
    hon, som skyllde Gudrun
    för skändlighet.»

    11.
    Något ömkligt den ej såg,
    som ej åsåg det,
    hur på Herkja
    händerna skållades.
    Ned i ruttnande kärr
    de körde den mön.
    Så blev oförrätten Gudrun
    återgäldad.



Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett