Gudruns eggelse

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Om Gudrun

Gudrun gick därpå ned till havet, när hon hade dödat Atle; hon gick ut i sjön och ville taga livet av sig, men hon kunde icke sjunka.
Hon drev över fjorden till konung Jonakrs land, han tog henne till äkta; deras söner voro Sorle och Erp och Hamder.
Där uppfostrades Svanhild, Sigurds dotter; hon förmäldes med Jormunrek den mäktige.
Hos honom var Bicke; han rådde till att Randver, konungens son, skulle taga henne... Det sade Bicke för konungen.
Konungen lät hänga Randver och lät Svanhild trampas under hästars fötter. Men när Gudrun fick veta detta, då talade hon till sina söner.


    1.
    Den ordväxling sporde jag
    mest olycksbringande,
    tunga ord, talade
    av tyngsta sorg,
    då Gudrun hårdsint
    hetsade till strid
    med bistra ord
    sina båda söner.

    2.
    »Vi sitten I stilla
    och soven bort livet?
    Vi ledsnen I ej
    vid lättsinnigt tal,
    då Jormunrek
    givit eder syster,
    ung till åren,
    att på allmän väg
    söndertrampas
    av svarta och vita,
    gråa, gångvana,
    gotiska hästar?

    3.
    I bleven ej lika
    den bragdrike Gunnar,
    ej heller modiga,
    som Hogne var.
    Henne skullen I
    hämna söka,
    om mod I haden
    som mina bröder
    eller hunkonungarnes
    hårda sinne.»

    4.
    Då sade Hamder,
    i hågen djärv:
    »Högt du ej lovade
    Hognes gärning,
    när Sigurd de väckte
    ur sömnen upp.
    Dina blåvita täcken
    i blod av din man
    färgades röda,
    flöto i mordvätska.

    5.
    Dig blev för dina båda
    bröder hämnden
    svår och smärtsam,
    då du sönerna mördat.
    Jämte dem vi
    på Jormunrek
    samstämmiga
    vår syster kunnat hämna.

    6.
    Hämten oss hit
    hunkonungarnas praktvapen!
    Sporrat oss har du
    till spjutens ting.»

    7.
    Leende begav sig
    Gudrun till fatburn,
    konungarnas hjälmar
    ur gömmorna upptog,
    sida brynjor,
    och till sönerna förde;
    de satte sig hurtiga
    på hästarnes rygg.

    8.
    Då sade Hamder
    i hågen djärv:
    »Så kommer jag sedermera
    att besöka min moder,
    sen i gräset jag bitit
    i goternas land,
    att över oss alla
    du arvöl dricker,
    över Svanhild men ock
    över sönerna dina.»

    9.
    Gråtande Gudrun,
    Gjukes dotter,
    gick att sig sätta
    i sorg vid husväggen
    och att tälja
    med tårade kinder
    sagan om sina
    sorger många.

    10.
    »Tre eldar jag kände,
    tre ärilar kände jag,
    till tre mäns hem
    som hustru jag fördes.
    Av dem alla var Sigurd
    den allra bästa,
    som mina bröder
    till bane blevo.

    11.
    Svårt och smärtsamt
    [sin syster de bedrogo,
    så att svårare]
    ej jag såg eller de kunde.
    Mot mig än mer
    de menade illa,
    när ädlingarne mig
    åt Atle gåvo.

    12.
    Mina hurtiga småttingar
    jag hemligen kallade;
    jag ej kunde för mitt onda
    upprättelse få,
    förr än jag huvudet
    högg av nivlungarne.

    13.
    Jag begav mig till stranden,
    gramse på nornorna,
    stacka jag ville
    deras starka anlopp.
    Höga böljor
    buro mig, ej dränkte mig,
    och på land jag steg,
    att leva jag skulle.

    14.
    I brudsäng jag gick
    - bättre jag förr tyckte det -
    gav för tredje gången
    min tro åt en folkkonung;
    barn jag födde,
    födde arvingar,
    söner som arvingar
    efter Jonakr.

    15.
    Men kring Svanhild
    sutto tärnor,
    och jag tyckte av barnen
    bäst om henne.
    Sådan var Svanhild
    i salen hos mig,
    som solens stråle
    med sitt starka ljus.

    16.
    Jag gav henne guld
    och glänsande siden,
    förrn jag gav henne bort
    till goternas land.
    Bland mina sorger
    den svåraste är,
    när på Svanhilds linvita
    lockar jag tänker,
    som de i gruset under hästars
    hovar läto trampas.

    17.
    Den smärtsammaste
    då min Sigurd,
    seger berövad,
    i sängen de dödade,
    och den grymmaste,
    då mot Gunnars liv
    glittrande ormar
    gaddarne stucko,
    och kvalfullast den,
    då med kortsvärd de skuro
    till hjärtat på levande
    hjältemodig konung.

    18.
    Av ont minns jag mycket
    [och många sorger].
    Betsla, Sigurd,
    din becksvarta häst,
    låt raska springaren
    spränga hitåt.
    Här sitter icke
    sonhustru eller dotter,
    som at Gudrun
    gåve klenoder.

    19.
    Minns nu, Sigurd,
    vad vi sade varandra,
    då vi på bädden
    båda sutto,
    att mig du skulle,
    modige, gästa
    som vålnad från Hel
    och ur världen jag dig!

    20.
    Byggen nu, karlar,
    bålet av ekved,
    till högsta höjd
    det höjen under fursten!
    Må eld bränna bröstet,
    bräddfullt av olycka!
    Må sorgerna tina
    kring tryckta hjärtat!

    21.
    För alla karlar
    ont må bättras,
    må för alla kvinnor
    klagan bli mindre,
    då denna lidandens lista
    läses för dem!»



Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett