Sången om Hamder

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



    1.
    Sorgliga sysslor
    sattes i gång
    en glädjelös morgon
    på gården framför dörren.
    Tidigt på morgonen
    många bekymmer
    över världens ve
    väcka sorgen.

    2.
    Ej har det skett nu,
    ej heller i går,
    lång tid har
    lidit sedan dess,
    få ting äro så forna,
    att det ej framom är i ålder,
    då Gudrun manade,
    Gjukes dotter,
    sina unga söner
    att Svanhild hämna.

    3.
    »Eder syster
    Svanhild hette,
    som Jormunrek
    givit att trampas
    på stora vägen
    av vita och svarta,
    gråa, gångvana
    gotiska hästar.

    4.
    Tillbaka I ären trängda
    fast båda konungar;
    av alla ättens grenar
    I ensamma leven.

    5.
    Ensam jag blivit
    som asp i skogsbacken,
    fränder från mig fallit,
    som från furan kvistar,
    förlamad är livsfröjd
    som lövet på trädet,
    då kvistsvedande sol
    kommer en het dag.»

    6.
    Då sade Hamder
    i hågen djärv:
    »Högt du ej lovade
    Hognes gärning,
    när Sigurd de väckte
    ur sömnen upp.
    Du satt på bädden,
    men banemännen skrattade.

    7.
    Dina blåvita täcken
    i blod av din man
    färgades röda,
    flöto i mordvätska.
    Då dog Sigurd;
    hos den döde du satt,
    glömsk av all glädje;
    så Gunnar dig velat.

    8.
    Mot Atle du ämnade strida
    genom att Erp mörda
    och Eitils liv taga;
    det ännu värre dig själv var.
    Så mot annan var och en
    till dess ofärd sig må värja
    med sårbitande svärd,
    att han sig därvid ej skadar.»

    9.
    Det sade då Sorle,
    snabbtänkt han var:
    »Mot vår moder jag vill ej
    motstridig vara.
    Ett ord tyckes än osagt
    av eder båda vara.
    Varom beder du nu, Gudrun,
    som till din gråt du ej får?

    10.
    Begråt dina bröder
    och barnen kära,
    dina nära fränder
    förda i striden!
    Oss båda ock, Gudrun,
    begråta skall du,
    som här dödsvigda rida;
    dö vi skola fjärran.»

    11.
    Det talade den stolta,
    stod ovan dem hon skyddat,
    smalfingrad hon sade
    till sonen detta.
    - - - - - - - - - - - -
    - - - - - - - - - - - -
    ty fara då finnes
    att i fred icke mäkta
    två män ensamma
    tio hundra goter,
    binda och besegra
    i borgen den höga.»

    12.
    I rasande vrede
    de redo ut från gården
    och sågo på gatan
    sin sluge halvbror:
    »Vad bistånd vill oss
    brunhåringen giva?»

    13.
    Halvbrodern svarade
    och sade sig skola
    hjälpa sina fränder
    som en fot den andre.
    »Vad kan ena foten
    den andre hjälp giva
    eller handen, som hänga
    vid hullet, åt den andra?

    14.
    Ännu en gång
    Erp då talade,
    härlig han lekte
    på hästens rygg:
    »Vanskligt är att visa
    vägen åt en feg.»
    Oförskräckt man säger
    en oäkting vara.

    15.
    De drogo ur skidan
    skidejärnet,
    svärdets eggar,
    till sötma för Hel.
    Sin makt med en tredjedel
    minskade de,
    läto unge mannen
    till marken segna.

    16.
    Över fuktiga fjäll
    färdades de unge
    på hunniska hästar
    att hämna mordet.
    De skakade sina kappor,
    sina klingor omgjordade,
    de ädelborna satte
    silkeskläder på.

    17.
    Framåt förde vägen,
    de funno olycksstigar,
    och systerns son
    hängd sårad på trädstammen,
    vindkalla vargträdet
    väster om byn;
    tranans kost där krälade.
    kusligt var att bida.

    18.
    Glam var i hallen
    de voro glada av ölet,
    och hörde icke
    hästarne komma,
    förrän modige kämpen
    tjöt uti hornet.

    19.
    För Jormunrek
    de gingo att säga,
    att varsnade voro
    väpnade med hjälmar.
    »Styren om råd,
    ty stormän hava kommit,
    för mäktiga män
    ni mön låtit trampa.»

    20.
    Storskrattade då Jormunrek,
    mustaschen drog med handen,
    önskade till sin ofärd,
    uppeggade sig vid vinet.
    Sitt bruna hår han skakade,
    på blanka skölden såg,
    lät guldbägaren
    gunga i handen.

    21.
    »Säll jag mig syntes,
    om se jag kunde
    Hamder och Sorle
    här i salen;
    med bågsträngar båda
    jag binda skulle,
    Gjukes goda barn
    på galgen fästa.»

    22.
    Strid blev i huset,
    ned störtade bägare
    i blodet, där männen lågo,
    ur bröstet på goter kommet.

    23.
    Då sade Hamder,
    i hågen djärv:
    »Du önskade, Jormunrek,
    att oss få se komma,
    bröder med samma moder,
    i borgen din.
    Du ser dina fötter,
    du ser dina händer
    slungade, Jormunrek,
    i svedande eld.»

    24.
    Då röt den gamle
    från gudarne stammande
    fursten i brynja,
    som björnen ryter:
    »Kasten sten på männen,
    då de stå emot spjuten,
    då järn icke biter
    på Jonakrs söner!»

    25.
    Det sade då Hamder
    i hågen djärv:
    »Ej bra var det broder,
    att den bälgen du löste;
    fördärvliga råd
    rikligt ur den komma.»

    Sorle sade:
    26.
    »Mod hade du, Hamder,
    blott hovsamhet du hade;
    på en människa felas mycket,
    då manvett fattas.»

    Hamder sade:
    27.
    Av vore nu ock huvudet,
    om Erp levde,
    vår vapendjärve broder,
    som på vägen vi dräpte,
    den modige mannen
    - därtill manade diser -
    han som skyddade sig i striden;
    vi skickade oss då till kamp.»

    Sorle sade:
    28.
    »Ej oss anstår
    ulvars vana
    att sak med varandra söka,
    likt nornors gråa,
    glupska hundar,
    som i ödemarken avlas.

    29.
    Väl hava vi stridit
    vi stå över goter,
    som av eggarne ödda blivit,
    liksom örnar på kvist.
    Gott namn ha vi vunnit,
    dö vi nu eller i morgon;
    till kvällen ej lever
    den som kallats av
    nornor.»

    30.
    Där foll Sorle
    vid salens gavel,
    och Hamder stupade
    vid husets bakvägg.


Detta kallas gamla Hamdismal.



Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett