Havamål - Den Höges sång

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



    1.
    Alla dörrar,
    innan in man går,
    skarpt skådas skola,
    skarpt granskas skola,
    ty ovisst är att veta,
    var ovänner sitta
    borta på salens bänkar.

    2.
    I givande, hell er!
    Gäst är in kommen,
    Sägen, var sitta han skall!
    Brått har den,
    som på bränderna vid härden
    skall fresta, vad framgång han får.

    3.
    Eld behöver,
    den in har kommit,
    och kall har blivit om knäna.
    Mat och kläder
    den man tarvar,
    som har över fjällen farit.

    4.
    Vatten tarvar
    vandrarn, som kommer till måltid,
    handduk och vänlig välkomst;
    välvilligt sinne,
    om han sådant kan vinna,
    samspråk och bjudning tillbaka.

    5.
    Vett behöver,
    den som vida färdas;
    lätt är hemma vadhelst.
    Mång ögonkast får,
    den som intet förstår
    och sitter med kloka tillsammans.

    6.
    Över sitt förstånd
    skall man stolt ej vara,
    fasthellre i väsendet varsam!
    När en klok och sluten
    kommer till gården,
    sällan den försiktige sig skadar,
    ty osvikligare vän
    man aldrig får
    än mycket mannavett.

    7.
    Den varsamme gästen,
    som till gille kommer
    tiger under lyssnande tystnad;
    med öronen hör efter,
    med ögonen skådar,
    så spanar var klok och spejar.

    8.
    Säll är den,
    som åt sig vinner,
    lovord och lisa i nöden.
    Otryggt är allt,
    som man äga skall,
    buret i andras bröst.

    9.
    Säll är den,
    som för sig äger
    lovord och förstånd uti livet,
    ty onda anslag
    man ofta rönt
    alstras ur andras bröst.

    10.
    Bättre börda
    man bär ej på vägen
    än mycket mannavett.
    På främmande ort
    går det framför guld.
    Slikt är den torftiges tillflykt.

    11.
    Bättre börda
    man bär ej på vägen
    än mycket mannavett.
    Sämre vägkost
    man ej släpar över fältet
    än övermått utav öl.

    12.
    Ej är så gott,
    som gott man säger,
    öl för människors ätt;
    ty mindre en man,
    ju mera han dricker,
    vet till sig, vad tankar han har.

    13.
    Glömskans häger heter,
    den över glatt lag svävar;
    han snattar från män deras sans.
    Med den fågelns fjädrar
    jag fjättrad blev
    i Gunnlods gård.

    14.
    Drucken jag blev,
    blev döddrucken
    hos den förfarne Fjalar.
    Gille är ypperst,
    då var gäst går hem
    med sinnen i full sans.

    15.
    Tyst och klok
    vare konungason,
    och djärv, när strid står;
    munter och glad
    bland män envar,
    tills han av döden drabbas!

    16.
    Ovis man
    tror sig alltid skola leva,
    om för vapenskifte han sig aktar,
    men ålderdomen giver
    honom ingen frid,
    fast honom spjuten spara.

    17.
    En gäck stirrar,
    när han till gille kommer;
    han talar om allt eller tiger;
    på samma gång,
    som en sup han får,
    då är det slut med hans slughet.

    18.
    Blott den vet,
    som vida reser
    och fjärran farit har,
    vad lynnesart
    leder envar.
    Han vet, vad vett är.

    19.
    Håll ej på hornet,
    drick dock hovsamt själv,
    tala, vad som höves, eller tig!
    För det okynnet
    ingen dig tadlar,
    att du tidigt sängen söker.

    20.
    Glupske slukaren,
    om besinning han ej vet,
    äter sig ohälsa.
    Löje skaffar ofta
    i lag med okloka
    åt enfaldig man hans mage.

    21.
    Hjordar veta
    när vända hem de skola,
    och gånga då från gräset,
    men ovis man
    aldrig känner
    sin egen mages mått.

    22.
    En eländig man
    och illasinnad
    gör hån åt vad som helst;
    det vet han icke,
    som han veta behövde,
    att honom fel ej fattas.

    23.
    Ovis man
    alla nätter vakar,
    grubblar och grämer sig för allt;
    matt är han,
    när morgonen kommer;
    vedermödan är, som den var.

    24.
    Ovis man
    tror alla vara
    vänner, som vänligt le;
    han förstår icke,
    fast de stämpla mot honom,
    om han bland sluga sitter.

    25.
    Ovis man
    tror alla vara
    vänner, som vänligt le;
    när på tinget han kommer,
    det ter sig klart,
    att få hans talan föra.

    26.
    Ovis man
    tror sig allt veta.
    när i vrå i skygd han vistas;
    men slätt han vet,
    vad han svara skall,
    när män hans förmåga fresta.

    27.
    Ovis man,
    som bland andra kommer,
    gör bäst i att tyst förbliva;
    ingen vet,
    att han intet kan,
    om ej för ymnigt han ordar.
    Ingen känner
    den, som ingenting vet,
    om icke för ymnigt han ordar.

    28.
    Klok den synes,
    som kunnig är
    att spörja och spörsmål besvara.
    Hemligt aldrig
    kan hållas sådant,
    som går ifrån mun till mun.

    29.
    Alltför mycket talar,
    den som aldrig tiger,
    av ord med ingen mening.
    Hastig tunga,
    som ej hålles i styr,
    ofta sig ofärd pratar.

    30.
    Till ögnagyckel
    skall man annan ej hava,
    om han gör som gäst besök.
    Klok mången tyckes,
    om han ej tilltalas,
    och helskinnad hållas han får.

    31.
    Klok förefaller,
    den till flykten tager,
    en gäst, som är hånfull mot gäst.
    Föga den vet,
    som flinar vid måltid,
    om han med gramsne ej glammar.

    32.
    Många män
    med mångprövad vänskap
    gyckla med varandra vid gillet.
    Alltid det är
    ett upphov till strid,
    att gäst tvistar med gäst.

    33.
    På morgonen en man,
    sig måltid rikligt skaffe,
    om han till bekanta ej kommer;
    annars sitter han och snappar,
    som svulten han vore,
    och kan föga fråga.

    34.
    Stor omväg
    till ovän är,
    fast vid vägen hans stuga stode;
    men till god vän
    på gen vägar,
    vore han än fjärran faren.

    35.
    Gå skall man,
    ej är gott, att gäst
    är ständigt på samma ställe.
    Ljuv bliver led,
    om länge kvar
    på en annans bänk han bliver.

    36.
    Ett bo är bäst,
    fast blott helt litet,
    herre är hemma envar.
    Fast man tågor har till tak
    och blott två getter äger,
    är det bättre än bedja om mat.

    37.
    Ett bo är bäst,
    fast blott helt litet,
    herre är hemma envar.
    blödande är hjärtat
    på den, som bedja skall
    sig mat till varje mål.

    38.
    Från sina vapen
    ej vike en man
    på fältet ett enda fjät,
    ty ovisst är att veta,
    när ute på vägen
    spjutets spets kan tarvas.

    39.
    Ej så givmild man
    eller gästfri jag fann,
    att ej åt gåvor han gladdes,
    eller så litet snål
    på sitt gods,
    att led vore lön, om han finge.

    40.
    Den som välstånd
    förvärvat har,
    skall torftighet ej tåla;
    ofta spars åt okär,
    vad åt älskling var ämnat;
    mycket går värre, än man väntat.

    41.
    Med vapen och kläder
    glädje vänner varandra!
    Själv man skönjer det bäst.
    Gneom gengåvor vänskapen
    vara längst;
    om annars det vill sig väl.

    42.
    Till sin vän
    skall man vän vara
    och vedergälla gåva med gåva;
    med löje skall man
    löje gälda
    och försök att lura med lögn.

    43.
    Till sin vän
    skall man vän vara,
    till honom och hans vän;
    men till oväns vän
    skall ingen man
    någonsin vän vara.

    44.
    Vet du, om vän du har,
    som du väl tror
    och gott av honom vill hava;
    förtrolig skall du vara
    och vängåvor skifta,
    träffa honom titt och ofta.

    45.
    Om du har en annan,
    som du illa tror,
    och av honom dock gott vill hava;
    fagert skall du tala
    men falskt tänka
    och vedergälla list med lögn.

    46.
    Ytterligare gäller
    om den, du illa tror
    och vars onda sinne du anar:
    mot honom skall du le
    och låtsa vänskap;
    samma gåva åt givaren gälda.

    47.
    Ung var jag fordom
    och for ensammen,
    då råkade jag vilse om vägen;
    jag tyckte mig rik,
    då jag träffade en annan:
    man är mans gamman.

    48.
    Modiga och givmilda
    män leva bäst,
    nära sällan sorg;
    men fåvitsk man
    fruktar allt möjligt,
    sörjer alltid snål vid gåvor.

    49.
    Med kläderna mina
    jag klädde på fältet
    tvänne gubbar av trä;
    hela karlar de tycktes,
    när en klut de hade;
    nesligt är naken vara.

    50.
    Tallen torkar,
    som på tomten står,
    och ej skyddas av bark eller barr;
    så är ock en,
    som ingen älskar.
    Vi skall han länge leva?

    51.
    Om ock hetare än eld
    med osäkra vänner
    brinner fem dagars fred,
    så slocknar den dock,
    när sex de bliva,
    och vissnar all vänskap.

    52.
    Mycket skall
    ej mannen giva,
    ofta får han lovord för litet;
    med hälften av en bulle
    och med bägare på lut
    vann jag mig en vän.

    53.
    Små sandstränder,
    små sjöar,
    små äro människors sinnen.
    Ej samtliga män
    fingo samma visdom;
    ovis överallt är enhälft.

    54.
    Medelmåttigt klok
    var man skall vara,
    aldrig vara alltför klok.
    Bland män är livet
    mest fagert för dem,
    som väl veta mycket.

    55.
    Medelmåttigt klok
    var man skall vara,
    aldrig vara alltför klok.
    Klok mans sinne
    är sällan glatt,
    om allvis han är, som det äger.

    56.
    Medelmåttigt klok
    var man skall vara,
    aldrig vara alltför klok.
    Sitt öde vete
    ingen på förhand;
    då är honom sorglösast sinnet.

    57.
    Brand brinner av brand,
    tills han brunnen är,
    låga tändes av låga.
    Den ene för den andre
    genom ord blir känd,
    och den alltför slöe genom slapphet.

    58.
    Arla stige upp,
    den som äga vill
    en annan egendom eller liv!
    Sällan liggande ulv
    ett lårstycke får
    eller sovande man seger.

    59.
    Arla stige upp
    som har arbetsfolk få,
    och tage med sin syssla i tu!
    Mycket försinkas
    för den, om morgonen sover;
    rask är till hälften rik.

    60.
    Av torrt trä
    och taknäver
    en man måttet känner,
    och vad ved
    vara kan
    ett helt kvartal eller halvår.

    61.
    Tvagen och mätt
    ride mannen till tinget,
    fast klent han är klädd!
    Över skor och knäbyxor
    ej skamsen någon vare,
    ej heller över hästen,
    fast han har en dålig!

    62.
    Han far och fikar
    med framåtböjt huvud
    örnen på urgammalt hav;
    så ock den man,
    som bland många kommer
    och har förespråkare få.

    63.
    Frågor den göre
    och give svar,
    som klok vill kallas!
    En må få veta,
    en andre icke;
    veta det tre, så vet världen.

    64.
    En klok man
    skall kuva sitt lynne,
    sin härsklystnad hålla i tygel.
    Då han märker,
    när bland modiga han kommer,
    att ingen är djärv framför alla.

    65.
    För de ord,
    som till andra man har sagt,
    ofta man bitter får böta.

    66.
    Mycket för tidigt
    kom jag på många ställen
    men alltför sent på somliga;
    drucket var ölet,
    obryggt ibland;
    sällan kommer led till lags.

    67.
    Här och var
    man mig hem hade bjudit,
    om ej mat till målen jag behövt,
    eller två lår hängt
    hos den trofaste vännen,
    sedan ett jag ätit hade.

    68.
    Elden är bäst
    för barn av människor
    och solens syn,
    och om sin hälsa
    man hava får
    och leva utan last.

    69.
    En man är ej olycklig,
    fast usel till hälsan;
    mången är av söner säll,
    mången av fränder,
    mången av fullt upp med gods,
    mången av välgjort verk.

    70.
    Bättre är leva
    än att liv sakna;
    vid liv, får sig karl alltid ko.
    Eld såg jag brinna
    i bål åt den rike,
    och död låg han utanför dörren.

    71.
    Den halte rider häst,
    den handen mist, blir herde,
    den döve duger i strid.
    Blind är bättre
    än att bränd vara;
    ej av någon nytta är liket.

    72.
    En son är bättre,
    fastän sent född,
    sedan faderns levnad är liden.
    Sällan bautastenar
    man ser vid vägen,
    om ej frände över frände dem rest.

    73.
    Två äro stridsmän:
    tungan dödar huvudet;
    under varje päls
    jag väntar en hand.

    74.
    Med fröjd den natten motser,
    som matsäck har att njuta,
    Kort räcka skepps rår,
    höstnatt hastigt skiftar.
    På fem dagar växlar
    vädret mycket
    men mer på en månad.

    75.
    Den icke något vet,
    som ingenting vet;
    av rikedom mången röjes som narr.
    Den ene är rik,
    den andre fattig,
    lägg ej den det till last!

    76.
    Fä dör,
    fränder dö,
    även själv skiljes du hädan,
    men eftermålet
    aldrig dör
    för envar, som ett gott har vunnit.

    77.
    Fä dör,
    fränder dö,
    även själv skiljes du hädan,
    men ett vet jag,
    som aldrig dör,
    domen över död man.

    78.
    Fulla fårfållor
    såg jag hos Fitjungs söner,
    nu traska de med tiggarens stav.
    Överflöd är
    som en ögonblink,
    vankelmodigast av vänner.

    79.
    En ovis man,
    om han erhålla kan
    gods eller kvinnors gunst,
    hans stolthet växer,
    men förståndet icke,
    i dårskap går han duktigt långt.

    80.
    Det rönes då,
    när om runor du spörjer,
    om de stavar, som från gudarne stamma,
    som höga makter höggo,
    och skaldefebern skar,
    då tyckes det bäst, att han tiger.

    81.
    Om kvällen skall dagen prisas,
    gift kvinna, då hon bränd är,
    svärdet, då det frestat är,
    flicka, då hon gift är;
    is, då man över kommer,
    öl, då det drucket är.

    82.
    I blåsväder skall skog man fälla,
    i bris ro ut på öppet hav,
    i mörkret med mö språka,
    ty många är dagens ögon.
    Å skepp skall man fart göra
    och skölden till skydd hava,
    till fäktning svärdet
    och flickan att kyssa.

    83.
    Vid eld skall man öl dricka,
    på isen skridsko åka,
    en kamp skall man mager köpa,
    en klinga med rost uppå;
    hemma skall man höst göda
    men hund i fäbod.

    84.
    På ord av en mö
    må ingen man lita,
    eller tro på gift kvinnas tal;
    ty på rullande hjul
    deras hjärta är skapat,
    föränderlighet i bröstet inlagd.

    85.
    Bristande båge,
    brinnande låga,
    glupande ulv,
    gormande kråka,
    grymtande svin,
    gran utan rot,
    växande våg,
    vällande gryta.

    86.
    Flygande spjut,
    fallande bölja,
    is, blott nattgammal,
    orm i ring,
    bruds ord i bädden,
    ett brustet svärd,
    björnens lek,
    ett barn av en konung.

    87.
    En sjuk kalv,
    en självrådig träl,
    en foglig vala,
    de nyss fallne i striden.

    88.
    Tidigt sådd åker
    må ingen tro,
    och ej för snart sin son;
    av vädret beror åkern,
    av sitt vett sonen,
    båda tvivelaktiga ting.

    89.
    Din broders mördare,
    om han mötes på vägen,
    ett halvbrunnet hus,
    en häst, än så snabb,
    - ty borta är gagnet,
    om ett ben skadas -
    ingen vare så lättrogen,
    att han litar på allt detta!

    90.
    Kärlek av kvinnor,
    som känna falskhet,
    är som med häst utan broddar
    på hal is åka
    med en yster tvååring
    och illa tämd,
    eller i stickande storm
    med ett styreslöst skepp
    eller som halt man på töfjäll
    skulle taga en ren.

    91.
    Bar sanning jag talar,
    ty båda jag känner:
    karlars tro mot kvinnor även vacklar.
    Då tala vi fagrast,
    när vi falskast tänka,
    det snärjer ock kloka sinnen.

    92.
    Fagert skall man tala,
    friarskänk bjuda,
    om en flickas kärlek man vill få,
    den ljuslätta ungmöns
    älsklighet prisa;
    då får, den som friar.

    93.
    För älskog lasta
    aldrig man skall
    sin nästa någonsin;
    ofta verkar på den vise
    men på vettlös man ej
    bedårande däjlighet.

    94.
    Ty ingalunda lasta
    en annan man skall
    för fel, som är fleras;
    till galna från kloka
    gör karlars söner
    älskogs mäktiga åtrå.

    95.
    Blott själen gömmer,
    vad i hjärtat bor,
    ensam sin känsla han känner.
    Ingen sjukdom är värre
    för en själfull man
    än att leva, med intet belåten.

    96.
    Det varsnade jag,
    då i vassen jag satt
    för att möta min älskade mö;
    kött och blod
    mig min käresta var,
    och dock jag ingenting av henne fick.

    97.
    Billings mö
    jag i bädden fann
    solvit sova.
    En jarls härlighet
    höll jag för intet
    mot att med denna förlederska leva.

    98.
    »Nära afton
    du, Oden, skall komma,
    om mö di dig vinna vill;
    allt går illa,
    om ej ensamma vi
    slik sak veta.»

    99.
    Åter jag kom
    och älska mig tyckte;
    vist var ej, vad jag ville.
    Jag hoppades då,
    att jag hava skulle
    all hennes kärlek och tjusning.

    100.
    När jag kom fram,
    fick jag där se
    hela vakten av kämpar vaken,
    med burna bloss
    och brinnande ljus;
    min väg sig visade farlig.

    101.
    Och nära morgonen,
    när jag närmade mig åter,
    då sov salens vakt.
    En hynda jag då fann
    på det hulda vivets
    bädd bunden ligga.

    102.
    Mången mö god,
    om man mönstrar noga,
    lätt ändrar sitt lynne mot män.
    Det jag rönte,
    när jag rådklok mö
    till lättsinne lockade;
    allehanda smälek
    den sluga mig ådrog,
    och intet jag fick av den flickan.

    103.
    Man skall glad i hemmet vara.
    och glamma med gäster,
    dock förståndigt man sörje för sitt;
    minnesgod och målför,
    om man mångvis vill vara,
    omtala ofta det goda.
    Ärkenöt den heter,
    som har intet att säga;
    det är de ovisas art.

    104.
    Åldrig jätte jag besökte,
    nu är åter jag kommen;
    där föga jag fick med att tiga.
    Ej få ord
    till min fromma jag talte
    i Suttungs salar.

    105.
    Gunnlod mig gav
    på guldstolen
    en dryck av det dyrbara mjödet.
    En lumpen lön
    lät jag henne få
    för hennes ärliga ömhet,
    för hennes lidelses längtan.

    106.
    Borrens mun
    lät jag bana mig väg
    och gång i stenen gnaga;
    jag över och under
    omgavs av jättars väg;
    då gällde det hals och huvud.

    107.
    Av skickligt vunnen skönhet
    har jag skickligt mig begagnat,
    den kunnige föga fattas;
    ty Odrörer
    har nu upp kommit,
    dit, där människor bygga och bo.

    108.
    Ovisst är,
    om än jag kommit
    igen från jättars gårdar,
    om ej av Gunnlod jag hjälpts,
    den goda flickan,
    som jag fick i famnen sluta.

    109.
    Följande dag rimtursarne
    att fråga gingo
    om den Höges gifte
    i den Höges sal;
    efter Bolverk de sporde,
    om tillbaka han kommit
    eller Suttung ihjäl honom slagit.

    110.
    Ed på ring tror jag Oden
    avlagt hava;
    hur kan man på hans löften lita?
    Med svek han mjödet
    från Sutting tog,
    och i gråt han lämnade Gunnlod.

    111.
    Tid är att förtälja
    på talarens stol,
    som vid Urds brunn är.
    Jag såg och teg,
    jag såg och tänkte,
    jag lyssnade till männens mål.
    Om runor hörde jag dem tala,
    om råd de ej heller tego,
    vid den Höges sal,
    i den Höges sal
    hörde jag sägas så.

    112.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Stig ej upp om natten,
    om du ej är ute och spanar
    eller måste ut på gården gå!

    113.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Sov ej hos kvinna,
    som är kunnig i trolldom,
    så att hon i famnen dig fängslar!

    114.
    Hon gör det så,
    att du ger varken akt,
    om till ting eller konungen du kallas;
    mat du vill ej hava
    eller människors umgänge;
    sorgsen går du att sova.

    115.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    En annans hustru
    du aldrig locke
    att förtroligt med dig tala!

    116.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Om på fjäll eller fjärd
    du fara lyster
    skaffa dig riklig reskost!

    117.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    En elak man
    du aldrig låte
    höra vad otur dig hänt;
    ty av en elak man
    du aldrig får
    för lämnat förtroende lön.

    118.
    Svårt tilltygad
    såg jag en man
    genom ord av en ond kvinna;
    falsk tunga
    tog hans liv,
    och dock ej för sann sak.

    119.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Vet, om en vän du har,
    som du väl tror,
    far träget att honom träffa;
    ty av ris höljes
    och högt gräs
    den väg, som ingen vandrar.

    120.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    En god man du locke
    till gamman och förtrolighet;
    lär dig tjusa folk att hålla dig kär!

    121.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    När du får en vän,
    den förste var aldrig
    att våldsamt vänskapen slita;
    sorg fräter hjärtat,
    när man säga ej får
    för någon hela sin hug.

    122.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Ord skifta,
    aldrig du skall
    med dåraktig dumbom.

    123.
    Ty av illasinnad man
    du aldrig skall
    få gott med gott lönat.
    Men en god man
    dig gagnar med sitt lov
    och gör dig omtyckt av andra.

    124.
    Lik släktskap är vänskap,
    då man säga får
    en annan hela sin hug.
    Allt är bättre
    än vara brått föränderlig;
    den är ej vän, som blott välkommet säger.

    125.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Tre ord icke växla
    i träta med en usling;
    den bättre är ofta böjlig,
    när den sämre slår.

    126.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Skomakare var ej
    eller skaftmakare
    annat än åt dig själv;
    om sokn är illa skapad
    eller skaftet snett,
    då önskas över dig ont.

    127.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Om ont du märker,
    säg, att ont det är,
    och giv ej din fiende frid.

    128.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Åt ont glad
    aldrig var,
    men gläds åt det goda!

    129.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    I träffningens tummel
    titta ej uppåt
    - dödlig fruktan
    drabbar männen -
    att icke förtrollning dig träffar.

    130.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Om hos god kvinna
    du vill komma i ynnest
    och få fägnad av,
    fagert skall du lova
    och fast löftet hålla;
    den blir glad, som får något gott.

    131.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Varsam ber jag dig vara,
    dock ej alltför varsam.
    Var med ölet varsammast
    och med annas hustru,
    och med det tredje,
    att ej dig toppride tjuvar.

    132.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Till hån och löje
    hav aldrig
    gäst eller främling, som färdas!

    133.
    Ofta illa veta,
    de som inne sitta,
    vad slags folk, som farande komma.
    Ingen är så bra,
    att ej brist han äger,
    eller så dålig, att till intet han duger.

    134.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Åt åldrig talare
    du aldrig må skratta;
    ofta gott är, vad de gamle säga.
    Ofta ur skrumpet skinn
    skarptänkta ord komma,
    sådant som hänger bland hudar
    och slänger bland småskinn
    och lätt dinglar bland löpmagar.

    135.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    En gäst du skall ej skymfa
    eller jaga på porten;
    fägna den fattige väl!

    136.
    Ej svag är den dörrtapp,
    som svänga skall
    och öppna för alla.
    En ring du dock giv,
    eller på din rygg
    allt ont de dig önska.

    137.
    Jag råder dig, Loddfavner,
    men råd må du taga;
    du får fördel, om du följer dem,
    de bli goda att begagna.
    Då öl du dricker, sök hjälp
    av jordens kraft,
    ty jord mot ölrus hjälper
    och eld mot sjukdomar,
    ek ger avföring,
    ax skyddar för trolldom,
    mjöldryga mot bråck,
    månen mot rasande,
    bete mot bitsjuka,
    bot mot ont äro runor,
    mot fluss är fast mark.

    138.
    Jag vet, att jag hängde
    på det vindiga trädet
    nio hela nätter,
    djupt stungen med spjut
    och given åt Oden,
    jag själv åt mig själv,
    uppe i det träd,
    varom ingen vet,
    av vad rot det runnit upp.

    139.
    Man bröd mig ej bar
    eller bjöd mig horn,
    skarpt jag nedåt skådade;
    jag tog upp runor,
    med rop jag tog dem,
    så föll jag åter därifrån.

    140.
    Nio kraftsånger lärde jag
    av namnkunnig son
    till Boltorn, Bestlas fader,
    och en dryck jag fick,
    av det dyrbara mjödet,
    som östes ur Odrörer.

    141.
    Då tog jag att förkovras
    och kunnig vara,
    att växa och väl trivas;
    ord mig av ord
    ord skapade,
    verk mig av verk
    verk alstrade.

    142.
    Runor skall du finna,
    rätt uttydda stavar,
    mycket stora stavar,
    mycket starka stavar,
    som skaldefadern skar
    och gudamakter grovo
    och de rådandes herre ristade.

    143.
    Oden bland asarne
    men för alferna Dain
    och Dvalin för dvärgarna,
    Allsvinn åt jättar
    gjorde runor,
    några runor jag ristade själv.

    144.
    Vet du, hur du rista skall?
    Vet du, hur du reda skall?
    Vet du, hur du färga skall?
    Vet du, hur du fresta skall?
    Vet du, hur du bedja skall?
    Vet du, hur du blota skall?
    Vet du, hur du sända skall?
    Vet du, hur du slopa skall?

    145.
    Bättre är intet bedja
    än att blota för mycket;
    gåva önskar, att gengåva gives.
    Bättre är intet sända
    än alltför mycket slopa.
    Så ristade Tund
    före tidsåldrarna,
    när han reste sig upp,
    när han återkom.

    146.
    De kraftsånger kan jag,
    som ej konungens maka
    och ingen mans ättling kan.
    Hjälp heter en,
    och hjälpa dig den skall
    mot processer och sorger
    och samtliga lidanden.

    147.
    Den nästa, jag kan,
    är nödig för dem,
    som vilja som läkare leva.

    148.
    Den tredje jag kan,
    om det tarvas mig få
    fjättrar åt fiender mina;
    eggen jag dövar
    på mina ovänners svärd,
    att deras klingor och knölpåkar ej bita.

    149.
    Den fjärde jag kan,
    om fiender på mig
    med band ha lemmarne bundit.
    Galder jag sjunger,
    så att gå jag kan;
    från foten fjättern springer
    och från handen handkloven.

    150.
    Den femte jag kan,
    om fiendepil skjuten
    jag falla i flocken ser;
    så häftigt han ej flyger,
    att jag hejdar honom ej,
    om blott min syn honom sett.

    151.
    Den sjätte jag säger,
    om mig sårar en man
    genom runor på rötter av träd,
    och för denne fyr,
    som min fiendskap kräver,
    det blir menligt mera än för mig.

    152.
    Den sjunde jag kan,
    om själva salen jag ser
    brinna kring bänkat lag;
    lågan slår ej så högt
    att jag släcker den ej,
    slik galder, som jag säga kan.

    153.
    Den åttonde jag kan,
    som för alla är
    lämplig att lära;
    när hat uppstår
    bland hövdings söner,
    jag botar det brått.

    154.
    Den nionde jag kan,
    om mig nöd hotar,
    att bärga min båt på hav;
    vinden jag stillar
    på vågen ute
    och sjunger all sjö i sömn.

    155.
    Den tionde jag kan,
    om trollkvinnor jag ser
    högt i luften leka.
    Jag vållar det så,
    att de vilse fara
    om skepnaden, de själva äga,
    om själen, som de själva ha.

    156.
    Den elfte jag kan,
    om till örlog jag skall
    gå med gamla vänner.
    Under sköldarna jag sjunger,
    och de skynda med kraft
    utan sår till slaget,
    utan sår från slaget,
    komma helbrägda från vad som helst.

    157.
    Den tolfte jag kan,
    om uppi träd jag ser
    hängda döda dingla.
    Så ristar jag
    och runor färgar,
    att den kroppen kommer
    och talar mig till.

    158.
    Den trettonde jag brukar,
    om ett barn jag skall
    genom vattenösning viga.
    Stupa han skall ej,
    fast i strid han kommer,
    ej segnar denne krigare för svärd.

    159.
    Den fjortonde jag kan,
    om för folkets skara
    jag skall tälja gudars tal;
    asar och alfer
    jag alla vet besked om;
    den ej kunnig är, det ej kan.

    160.
    Den femtonde jag kan,
    som Tjodreyrer sjöng,
    en dvärg framför Dellings dörr;
    kraft han sjöng åt asar
    och åt alfer framgång,
    förstånd åt stridernas gud.

    161.
    Den sextonde jag kan,
    om den sluga möns
    lidelse och lust jag vill hava.
    Hågen jag vänder
    hos vitarmad kvinna
    och förändrar all hennes själ.

    162.
    Den sjuttonde jag kan,
    att sent skiljes från mig
    den ungmö, jag älskar.
    Dessa sånger
    du sakna skall
    länge, Loddfavner.
    Men de äro goda som gåva,
    nyttiga att nå,
    behövliga att hava.

    163.
    Den adertonde jag kan,
    som jag aldrig lär
    åt mö eller mans hustru -
    allt är bäst,
    som man ensam kan;
    det är sångens slut -
    utom åt henne
    som med armen mig famnar
    eller åt mig syster är.

    164.
    Nu är den Höges sång framsagd
    i den Höges sal,
    gagnrik för människors söner,
    gagnlös för jättars söner.
    Hell den, som framsade!
    Hell den, som kan!
    Njute gott, den som begrep!
    Lycklige de, som lyssnat!


Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett