Kvädet om Helge Hjorvardsson

Om Hjorvard och Sigrlinn.

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Hjorvard hette en konung. Han hade fyra hustrur: en hette Alvhild, deras son hette Hedin, den andra hette Säreid, deras son hette Humlung, den tredje hette Sinriod, deras son hette Hymling.
Konung Hjorvard hade avlagt löfte om att äga den vackraste kvinna, som han visste. Han fick veta, att konung Svavner hade den allra fagraste dotter, hon hette Sigrlinn. Idmund hette hans jarl; Atle var deras son, som for att bedja om Sigrlinn åt konungen.
Han dröjde en vinter hos konung Svavner. Franmar hette jarlen där, Sigrlinns fosterfader; hans dotter hette Alov. Jarlen rådde, att flickan nekades, och Atle for hem.
Atle, jarlens son, stod en dag vid en lund och en fågel satt uppe i grenarne över honom och hade hört, att hans män sade de kvinnor vara vackrast, som konung Hjorvard hade till äkta. Fågeln kvittrade och Atle lyssnade på vad han talade; han sade:


    1.
    »Såg du Sigrlinn,
    Svavners dotter,
    den fagraste mö
    i Munarheim,
    dock även täcka
    tyckas för männen
    de hustrur, som Hjorvard
    har i Glasislund.»

    Atle sade:
    2.
    »Skall du med Atle,
    Idmunds son,
    mångvise fågel,
    mera tala?»

    Fågeln sade:
    »Jag skall, om blott ädlingen
    offra åt mig ville,
    och jag får kora, vad jag vill,
    ur konungens gård.»

    Atle sade:
    3.
    »Kora ej Hjorvard
    och ej konungens söner,
    ej heller furstens
    fagra brudar,
    icke de kvinnor,
    som kungen äger!
    Blivom väl överens,
    som vänner pläga!»

    Fågeln sade:
    4.
    »Tempel skall jag välja,
    talrika altaren,
    guldhornade kor
    från konungens gård,
    om Sigrlinn
    sover i hans famn
    och följer otvungen
    fursten hem.»


Detta var, innan Atle for, men när han kom hem och konungen sporde honom om nyheter, sade han:


    5.
    »Möda jag haft
    men har målet ej nått;
    vara hästar tröttnade
    på höga fjället,
    sedan vi måste
    över Sämorn vada;
    så svarades oss nekande
    om Svavners dotter,
    den med ringar utstyrda,
    som vi erhålla ville.»


Konungen bad, att de skulle fara en gång till, och han for själv med.
När de kommo upp på fjället, sågo de i Svavaland brinnande byar och dammoln av hästar. Konungen red ned av fjället och fram i landet och tog nattkvarter vid en å. Atle höll vakt och for över ån.
Han fann ett hus. En stor fågel satt på huset och vaktade och hade somnat. Atle sköt fågeln till döds med sitt spjut men i huset fann han Sigrlinn, konungens dotter, och Alov, jarlens dotter, och tog dem båda med sig bort.
Franmar jarl hade skapat sig i örnhamn och värjt dem för hären med trolldom.
Rodmar hette en konung, som friade till Sigrlinn; han dödade svavernas konung och hade härjat och bränt landet.
Konung Hjorvard fick Sigrlinn till hustru och Atle Alov.

Hjorvard och Sigrlinn hade en son, som var stor och vacker; han var tyst och intet namn fäste sig vid honom.
Han satt på en hög, han såg nio valkyrior rida och en av dem var ansenligast; hon sade:


    6.
    »Sent skall du, Helge,
    du höge hjälte,
    råda över ringar
    och Rodulsslätterna
    - en örn skriar tidigt -
    om du alltid tiger,
    fast ett hårt sinne
    du, härskare, visar.»

    Helge sade:
    7.
    »Vad gåva följer
    att fästa namnet Helge,
    du bländande brud,
    då du bjuder mig det.
    Tänk väl efter,
    vad du vill säga;
    det tar jag ej emot,
    om ej dig jag får.»

    Valkyrian sade:
    8.
    »Svärd vet jag ligga
    i Sigarsholm
    fyra färre
    än fem tiotal;
    ett av dem
    av alla är bäst,
    skärande sköld
    och skimrande av guld.

    9.
    Ring är i fästet,
    friskt mod i mitten,
    skräck för ägarn
    i udden är;
    orm, målad med blod,
    längs eggen ligger,
    och på handtaget
    kastar huggormen
    stjärten.»


Eylime hette en konung; hans dotter var Svava, hon var valkyria och red genom luft och över hav; hon gav Helge detta namn och skyddade honom sedan ofta i strider.


    Helge sade:
    10.
    »En insiktsfull konung,
    är du ej, Hjorvard,
    du fylkingars främste,
    fast frejdad du är;
    du lät elden fräta
    furstars bygder,
    som mot dig intet
    ont gjorde.

    11.
    Men Rodmar
    råda skall för ringar,
    som våra fränder
    förut ägde;
    den fursten föga
    fruktar för livet,
    anser sig utdödas
    arv behärska.»


Hjorvard svarar, att han skulle giva Helge manskap, om han ville hämna sin morfader. Då uppsökte Helge svärdet, som Svava visade honom till, därpå foro han och Atle och fällde Rodmar och utförde många bragder.
Han dräpte jätten Hate, där han satt på ett berg. Helge och Atle lågo med sina skepp i Hatafjorden; Atle höll vakt den förra delen av natten.


    Rimgärd, Hates dotter, sade:
    12 »Vilka härmän äro
    i Hatafjorden;
    med sköldar är tältat på skeppen.
    Raska ni visa er,
    rädas ej, tror jag.
    Nämnen mig konungens namn!»

    Atle sade:
    13.
    Helge han heter,
    men härskarn du ej
    makt har att men vålla;
    järnskydd äro
    kring hjältens flotta,
    oss tillfoga trollkvinnor intet.»

    Rimgärd sade:
    14.
    »Hur kallar du dig,
    du karl så stark,
    hur nämna dig männen vid namn?
    Fursten på dig litar
    då han låter dig på skeppet
    i fagra stäven stå.»

    Atle sade:
    15.
    »Atle jag heter,
    ettrig skall jag dig vara,
    jättekvinnor göra mig gramse;
    den våta stäven
    jag värnat ofta
    och kvällens trollpackor kvalt.

    16.
    Vad heter du, häxa,
    hungrig efter lik?
    Tälj oss, troll, om din fader!
    Nio mil skulle
    längre ned du vara,
    Må barrskog växa på din barm!»

    Rimgärd sade:
    17.
    »Rimgard jag heter
    och Hate min fader,
    den väldigaste jätte jag vetat;
    många brudar
    från bostaden tog han,
    tills Helge ihjäl honom högg.»

    Atle sade:
    18.
    »Du var, häxa,
    framför hövdingens skepp,
    i fjordmynnet låg du på lur.
    Du hövdingens hjältar
    ville giva åt Ran,
    om ej spjutet dig i valköttet sprungit.»

    Rimgärd sade:
    19.
    »Dårad är du, Atle,
    drömma jag tror dig,
    du sänker dina ögonbryn i sömn;
    min moder låg
    framför milde furstens skepp,
    jag sänkte Lodvards
    söner i sjön.

    20.
    Gnägga skulle du, Atle,
    om ej utskuren du vore,
    Rimgärd sätter rumpan i vädret.
    Baktill, Atle,
    ej i bröstet är ditt hjärta,
    fast en hingst du låter likt.»

    Atle sade:
    21.
    »Som en hingst jag skall dig synas,
    om försöka du kan
    och från sjön jag stiger å strand.
    Du slås sönder och samman,
    om sinnet rinner på mig,
    och får sänka, Rimgärd, din svans.»

    Rimgärd sade:
    22.
    »Gå i land då, Atle,
    om du litar på din styrka,
    låt oss träffas i Varins vik!
    Revbenen, karl,
    skall du rätade få,
    om du kommer i klorna på mig.»

    Atle sade:
    23.
    »Härifrån jag ej går,
    förrän folket vaknar
    och håller om hövdingen vakt.
    Troligt nog är,
    att en trollkvinna kommer
    och skjuter upp under vårt skepp.»

    Rimgärd sade:
    24.
    »Vakna du, Helge,
    och vedergäll Rimgärd,
    att Hate ned du högg.
    Får en enda natt
    hos ädlingen hon sova,
    är bot för oförrätt bragt.

    Helge sade:
    25.
    »Han heter Luden, som får dig,
    led är du för mankön,
    den tursen i Tollö bor;
    en den visaste jätte,
    den värste av bergfolket,
    åt dig lagom han sig lämpar till man.»

    Rimgärd sade:
    26.
    »Henne vill du hellre ha,
    som hamnarne granskade
    den förra natten bland folket,
    en mö, strålande av guld;
    starkare hon mig tycktes.
    Här steg hon på strand från sjön
    och fäste så eder flotta.
    Hon ensam vållar,
    att jag icke kan
    furstens män bliva till bane.»

    Helge sade:
    27.
    »Hör du, Rimgärd,
    om jag håller dig skadeslös,
    säg till fullo för fursten!
    Var hon ensam, som frälste
    furstens skepp
    eller foro de flera till samman?»

    Rimgärd sade:
    28.
    »Tre flockar av nio,
    dock främst av dem
    red en mö under hjälmen mjällvit;
    sig fålarne skakade,
    da föll ifrån manarna
    dagg i djupa dalar,
    hagel i höga skogar,
    det giver åt jorden gott år;
    led var mig den syn, jag såg.»

    Atle sade:
    29.
    »Se nu österut, Rimgärd,
    om dig råkat har
    Helge med död och fördärv.
    På hav och på land
    är härskarens flotta bärgad
    och furstens män ej mindre.

    30.
    Dager är nu, Rimgärd,
    men dig har Atle
    till döds med samtal sinkat.
    Som ett löjligt sjömärke
    lär du synas,
    där du star i stens skepnad.»


Konung Helge var en väldig krigare; han kom till konung Eylime och bad om Svavas, hans dotters, hand. Helge och Svava gåvo varandra trohetslöfte och älskade varandra mycket högt.
Svava var hemma hos sin fader men Helge i härnad; Svava var fortfarande valkyria som förut.
Hedin var hemma hos sin fader, konung Hjorvard i Norge. Hedin vände ensam hem från skogen julafton och träffade en trollkvinna; hon red på en varg och hade ormar till tömmar och erbjöd Hedin sitt sällskap. »Nej», sade han. Hon sade: »Det skall du umgälla vid bragebägaren.»
Om kvällen avlades löften. Offergalten leddes fram, männen lade sina händer på honom och avlade sina löften vid bragebägaren.
Hedin avlade löfte att vinna Svava, Eylimes dotter, sin broder Helges käresta, och ångrade sig så mycket, att han gick bort på villande stigar söderut i landet och träffade sin broder Helge.


    Helge sade:
    31.
    »Välkommen, Hedin!
    Vad kan du säga
    för nyheter
    från Norge?
    Vi är du, drott,
    driven ur landet
    och har ensam kommit
    oss att träffa?»

    Hedin sade:
    32.
    »Mig mycket större
    missgärning råkat
    (än dig broder
    jag böta kan);
    jag har korat
    den konungborna
    bruden din
    vid bragebägarn.»

    Helge sade:
    33, »Giv dig ej sak!
    Sant skall bliva
    bragelöftet, Hedin,
    som oss båda gäller.
    Till holmgång på strandsanden
    hövdingen mig stämt,
    om tre nätter
    vi träffas skola.
    Oviss jag är,
    om jag återkommer;
    då kan sådant i godo
    gå, om det ske skall.»

    Hedin sade:
    34.
    »Sade du, Helge,
    att Hedin vore
    värd gott från dig
    och gåvor stora?
    Bättre dig höves
    att bloda ditt svärd
    än dina fiender
    frid att giva.»

    Då sade Helge:
    35.
    »På varg en kvinna
    i kvällsskymning red,
    som bad Hedin
    att bjuda henne sällskap.
    Hon förutsag,
    att falla skulle
    Sigrlinns son
    på Sigarsslätterna.»


Detta sade Helge, emedan han anade sin förestående död och att hans fylgjor hade uppsökt Hedin, när han såg kvinnan rida på vargen.

Alf hette den konung, son till Rodmar, som hade hasslat in en valplats åt Helge på Sigarsslätten med tre nätters frist. Där var en stor strid, och Helge fick där banesår.


    36.
    Helge sände
    Sigar att rida
    efter Eylimes
    enda dotter.
    »Bed henne raskt
    redo bliva,
    om hon vill finna,
    fursten vid liv!»

    Sigar sade:
    37.
    »Mig haver Helge
    hit sänt
    att söka samtal,
    Svava, med dig;
    dig ville hjälten
    gärna träffa,
    innan den ädelborne
    andan uppgav.»

    Svava sade:
    38.
    »Hur gick det med Helge
    Hjorvards son.
    Hårt av sorg
    jag hemsökt är,
    om han slukats av havet,
    om svärd honom bitit;
    åt gärningsmannen gengäld
    jag giva skall.»

    Sigar sade:
    39.
    »Här föll på morgonen
    vid Frekastenen
    den bäste furste,
    som föddes under solen;
    avgjord seger
    Alf har vunnit,
    vad denna gång
    till gagn ej var.»

    Helge sade:
    40.
    »Hell dig, Svava!
    Sorg dig väntar.
    Vi se varann i världen
    för sista gången.
    Blodet flyter
    ur furstens sår;
    svärdet trängde
    tätt intill hjärtat.

    41.
    Jag beder dig, Svava,
    - min brud, gråt icke -
    om du vill min
    mening lyda,
    att du åt Hedin
    hängiver dig
    och unge fursten
    ömt älskar.»

    Svava sade:
    42.
    »Min menine jag sade
    i Munarheim,
    då Helge mig röda
    ringar gav,
    att, då fursten fallit,
    jag ej frivilligt skulle
    en oberömd furste
    famna i kärlek.»

    Hedin sade:
    43.
    »Kyss mig, Svava!
    Jag svär att ej komma
    till Rogheim åter
    eller Rodulsfjällen,
    förrän Helge Hjorvardsson
    jag hämnat har,
    den bäste furste,
    som föddes under solen.


Helge och Svava sägas hava blivit återfödda.



Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett