Första kvädet om Helge Hundingsbane

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Här börjar kvädet om Helge Hundingsbane och Hodbrodd samt deras folk. Volsungakvida.


    1.
    En gång i avlägsen forntid
    örnar skreko,
    heliga vatten runno
    från himlafjällen;
    då blev Helge
    den hugstore
    född av Borghild
    i Bralund.

    2.
    Natt blev i gården,
    nornor kommo,
    som livets lott
    lade åt ädlingen;
    de bådo honom bliva
    den bästa hövding
    och av furstar
    mest frejdad tyckas.

    3.
    De snodde med eftertryck
    ödets tradar,
    medan borgar brötos,
    i Bralund;
    det gyllene repet
    de redde ut
    och fäste det mitt
    under månens sal.

    4.
    De öster och väster
    ändarne dolde,
    däremellan landet
    lydde under fursten;
    Neres släkting
    norrut slängde
    ett band, som alltid
    hon bad skulle hålla.

    5.
    Ett var ej till skada
    för ylvingaättlingen,
    som den unga kvinnan
    i älskog födde:
    korp till korp
    kraxade hungrig
    - i högt träd han satt -
    »Hör, jag vet något!»

    6.
    »I brynja Sigmunds
    son står pansrad,
    ett dygn gammal,
    nu är dagen kommen.
    Vassa äro ögonen
    som på väldiga krigare;
    han är vargarnes vän.
    Varom glade!»

    7.
    En hövding han tycktes
    hovfolket vara,
    goda år, de menade,
    för männen hade kommit.
    Själv gick konungen
    ur kampens larm
    att ädel lök giva
    åt den unge fursten.

    8.
    Namnet Helge han gav
    och gårdarne Ringstad,
    Solfjäll, Snöfjäll
    och Sigarsslätterna,
    Ringstod, Hatun
    och Himinvang,
    ett sirat svärd
    åt Sinfjotles broder

    9.
    Växa började
    vid vänners bröst
    ädelboren yngling
    i ynnestens strålglans;
    guld han gav
    som gåva åt följet,
    sin skatt ej ungdomsfriske
    fursten skonade.

    10.
    Kort tid lät konungen
    på kamp vänta,
    när fursten var
    femton vintrar
    och han den hårde
    Hunding dräpte,
    som länge rådde
    över länder och män.

    11.
    Av Sigmunds son
    sedan fordrade
    Hundings söner
    håvor och ringar,
    ty de ville fursten
    vedergälla
    för frånrövat gods
    och faderns död.

    12.
    Men inga böter
    bjöd dem fursten,
    och fränderna ej heller
    fingo mansbot;
    de gråa spjutens
    gräsliga storm
    och Odens vrede
    de vänta skulle.

    13.
    Furstarne fara
    till fejden hän,
    som till Logafjällen
    förlagt de hade;
    Frodes frid
    mellan fiender brast,
    Vidrers hundar löpa
    likhungriga kring ön.

    14.
    Fursten sig satte,
    då fällt han hade
    Alf och Eyolf
    under örnklippan,
    Hjorvard och Havard,
    Hundings söner,
    och alldeles förintat
    spjutjättens ätt.

    15.
    Då lyste ett sken
    från Logafjällen
    och ur bländande skenet
    blixtar kommo;
    [Fursten då märkte
    möar rida]
    höga i hjälmar
    på himlafältet;
    deras brynjor voro
    med blod bestänkta
    och från spjuten
    spelade strålar.

    16.
    Arla frågade
    ur ulvboet
    fursten därom
    diserna från södern,
    om med härmännen
    hem de ville
    denna natt fara;
    dån var av bågar.

    17.
    Men från hästen
    Hognes dotter,
    då sköldlarmet tystnade,
    talte till fursten:
    »Jag tycker, vi äga
    andra sysslor
    än med frikostig drott
    att dricka öl.

    18.
    Min fader har
    sin flicka lovat
    åt Granmars
    grymme son,
    men jag har, Helge,
    om Hodbrodd sagt,
    att som en kattunge blott
    den kungen är käck.

    19.
    Dock fursten kommer
    inom få dagar,
    om ej till strid
    du stämmer honom
    eller flickan bort
    från fursten tager.»

    Helge sade:
    20.
    Ȁngslas ej
    för Isungs baneman;
    förr dåna skall striden,
    om ej död jag blir.»

    21.
    Bud härskaren
    bort skickade
    över land och hav
    att ledungsfölje bedja
    och röda guldet
    rikligt bjuda
    åt kämparne
    och kämparnes söner.

    22.
    »Beden dem skyndsamt
    till skeppen gå
    och att från Brandö
    bort sig rusta!»
    Där väntade drotten,
    tills dit till mötes kommo
    hopar av kämpar
    från Hedinsö.

    23.
    Och där från stränderna
    på Stavnsnäs
    skepp ut skredo,
    skinande av guld.
    Helge gjorde
    Hjorleif den frågan:
    »Har du mönstrat
    männen käcka?»

    24.
    Unge kungen
    till den andre sade:
    »Senräknat är talet
    från Tranoören
    på skepp med drakhuvud,
    som sjöfolk bära
    och segla in i Orvasund
    utifrån havet.

    25.
    Tolv hundra
    trofasta män,
    och dock är i Hatun
    hälften flera,
    konungens stridsfolk;
    om kamp har jag hopp.»

    26.
    Framstammens skeppstält
    fursten strök av,
    så att sina många
    män han väckte,
    och drottens krigare
    se dagen gry,
    och härmännen
    hissade på masten
    väven vita
    på Varinsfjord.

    27.
    Det blev rammel av åror,
    det blev rassel av järn,
    sköld slog mot sköld,
    sjömännen rodde;
    uti ilande fart
    med ädlingarna gick
    furstens flotta
    fjärran från land.

    28.
    Så det lät,
    när de långa kölarna
    och Kolgas syster
    sammanstötte,
    som om berg och bränning
    sig bröto mot varandra.

    29.
    Helge bjöd högre
    höga seglen draga;
    från mötet med vågor
    ej manskapet ryggade,
    fast ångestväckande
    Ägirs dotter
    sjöhästarne
    stjälpa ville.

    30.
    Men seglarne själva
    Sigrun från ovan
    skyddade stridsdjärv
    samt skeppet deras;
    raskt sig vred
    Ran ur händerna
    kungens gungande sjöhäst
    vid Gnipalunden.

    31.
    Om aftonen satt han
    i Unavåg,
    de fagra fartygen
    flöto på vattnet,
    men de som sutto
    på Svarinshög
    med harmsen hug
    hans här skådade.

    32.
    Därom godättade
    Gudmund sporde:
    »Vem är den furste,
    som folket styr
    och fiendens flock
    för till land?»

    33.
    Sinfjotle talade,
    och slängde på rån upp
    den röda skölden,
    randen var av guld.
    Där var satt som vakt i sundet
    den, som svara kunde
    och ord växla
    med ädlingar.

    34.
    »Säg du i afton,
    när åt svinen du giver
    och lockar edra hyndor
    att lapa mjölkmaten,
    att ylvingar kommit
    östanifrån,
    galna efter strid,
    från Gnipalunden.

    35.
    Där skall Hodbrodd
    Helge finna,
    en furste, som ej flyr,
    i flottans mitt.
    Han har ofta
    örnar mättat,
    medan kvinnor du kysste
    som vid kvarnarna trälade.»

    Gudmund sade:
    36.
    »Föga minns du, furste,
    forna sägner,
    då osant du lägger
    ädlingar till last.
    Du har ätit
    ulvars föda
    och din broder
    till bane blivit,
    med sval mun sugit
    sår ofta,
    hatad överallt
    du hållit dig i rösen.»

    Sinfjotle sade:
    37.
    »Du var en vala
    på Varinsö,
    en listig kona,
    du lögn bar ihop.
    Ingen man
    du äga ville
    i brynja klädd,
    blott Sinfjotle.

    38.
    Du var, förhatliga
    häxa, valkyria,
    elak, vedervärdig
    hos Allfader.
    Einhärjarne slogos
    sinsemellan alla
    för din skull,
    din durkdrivna kona!

    39.
    På Sagunäs
    tillsammans nio
    ulvar vi födde,
    deras fader var jag.»

    Gudmund sade:
    40.
    »Fader var du ej
    till fenrisulvar,
    äldre än alla,
    så vitt jag erinrar mig,
    sedan vid Gnipalunden
    grymt din manbarhet
    tursamöar togo
    på Torsnäset.

    41.
    Du var styvson till Siggeir;
    i stamhållet för ulvar
    du låg, van vid vargatjut,
    i vilda skogen.
    All slags olycka
    över dig kom,
    när din broders bröst
    du borrade genom,
    dig namnkunnig gjorde
    av nidingsverk »

    Sinfjotle sade:
    42.
    »Brud åt hästen Grane
    på Bråvalla du var;
    länkad med guldbetsel,
    till lopp var du redo;
    jag dig tröttridit utför backe
    tämligen ofta,
    smal, som du var,
    under sadeln, ditt nöt!»

    Gudmund sade:
    43.
    »Sedeslös sven
    syntes du vara,
    när du mjölkade Gullners
    många getter
    och en annan gång
    var Imds dotter,
    i trasor klädd.
    Vill du träta längre?»

    Sinfjotle sade:
    44.
    »Förr jag ville
    vid Frekastenen
    med din kropp
    korpar mätta
    än locka edra hyndor
    att lapa mjölkmat
    eller giva åt galtarne.
    Förgöre dig de onda!»

    Helge sade:
    45.
    »Mycket hellre, Sinfjotle,
    hövdes eder
    att gå till strids
    och glädja örnar
    än med onyttiga
    ord att kivas,
    om än hövdingarna
    hätskhet söndrar.

    46.
    Ej goda tyckas mig
    Granmars söner,
    men sanning dock höves
    en hövding att säga.
    På Moinsheim
    märka de läto,
    att de saknade ej att svinga
    svärden mod.»

    47.
    De läto hästarne
    hastigt löpa,
    Svipud och Sveggjod,
    till Solheimar
    genom daggiga dalar,
    över dunkla lider,
    skalv misthöljd mark;
    där männen foro.

    48.
    Kungen i gårdsledet
    kom dem till möte,
    harmfullt de sade
    för hövdingen deras ankomst.
    Ute stod Hodbrodd
    pa huvudet satt hjälmen,
    han såg sönernas
    snabba ritt:
    »Vi varsnas på nivlungar
    vredens färg?»

    Gudmund sade:
    49.
    »Till sandstranden vända sig
    snabba kölar,
    rårepshjortar
    och rår långa,
    sköldar många
    och skinande åror,
    hövdingens härmän,
    hurtiga ylvingar.

    50.
    Nu gå femton
    flockar i land
    dock ute på viken
    vänta sjutusen;
    inom grindar här ligga
    framför Gnipalunden
    svartblåa drakar,
    sirade med guld;
    där är allra mesta
    mängden av krigsfolk.
    Nu tövar ej Helge
    att träffningen börja.»

    Hodbrodd sade:
    51.
    »Löpe betslade hästar
    bort till folktinget,
    och Sporvitner
    till Sparinsheid,
    Melner och Mylner
    till Myrkvid!
    Låten ingen sig hålla
    hemma kvar,
    som sårande svärd
    svänga kan!

    52.
    Samlen hit Hogne
    och sönerna av Ring,
    Atle och Yngve,
    Alf den gamle;
    god lust de äga
    att gå till strids;
    med motstånd låtom oss
    möta volsungen.»

    53.
    Ett brak det blev,
    då bleka uddar
    flögo mot varandra
    vid Frekastenen.
    Alltid var Helge
    Hundingsbane
    främst i flocken,
    då folket stred,
    förträffligast i slaktningen,
    högst trög till flykt;
    den hövdingen hade
    hårdhet i bröstet.

    54.
    Från himlen ned hjälmklädda
    jungfrur kommo -
    - vapnens gny växte -
    som värnade fursten.
    Så sade Sigrun,
    svävande valkyrian,
    - av korpens föda
    frossade vargen -:

    55.
    »Hell dig, hövding!
    Härska över män
    Yngves ättling,
    med ditt öde nöjd,
    då du fällt har fursten,
    som fly ej ville,
    drotten, som härskarens
    död har vållat!

    56.
    Och dig, ädling,
    anstår bådadera,
    de röda ringar
    och den raska mö.
    Hell dig, furste!
    Över Hognes dotter
    råda du skall,
    Ringstad äga
    och få seger och land;
    slutad är då striden.»


Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett