Sången om Hymer

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



    1.
    Det var en gång, som stridgudar
    stek av villebråd
    och mjöd desamma njöto,
    innan de mätta blevo;
    de skakade spådomskvistar,
    skådade på offerblod
    och funno hos Äger
    överflöd på kittlar.

    2.
    Bergsbon satt
    barnaglad framför dem,
    mycket lik sonen
    av Miskorblinde.
    Yggs som honom trotsigt
    i ögat såg:
    »Gör du rikligt
    gille åt asarne!»

    3.
    Brydd blev jätten
    av den bistres ord,
    på hämnd mot gudarne
    han härefter tänkte;
    han bad Sivs man
    sörja för en kittel,
    »så att åt eder alla
    jag öl må brygga.»

    4.
    Det stod ej till
    för de store gudar
    och heliga makter
    att hitta den någonstädes,
    tills i förtroende
    Tyr vänskapligt
    ensamt åt Lorride
    en utväg sade.

    5.
    »Där bor i österr
    om Elivågorna
    den högvise Hymer
    vid himmelens ända;
    min käcka fader
    en kittel äger,
    ett mycket stort kärl,
    en mil djupt.»

    Tor sade:
    6.
    »Vet du, om vi kunna
    den kokaren få?»

    Tyr sade:
    »Visst, vän, om listigt
    till väga vi gå.»

    7.
    De färdades duktigt
    den dagen fram
    från Asgård,
    tills till Egil de kommo.
    Hos honom de insatte
    hornprydda bockaarne
    och begåvo sig till hallen,
    som Hymer ägde.

    8.
    Sonen fann där farmodern,
    faslig att skåda,
    hon nio hundra
    huvuden hade;
    då går, som guld
    glänsande, en annan
    ljuslätt, att bära
    en bägare åt sonen.

    9.
    »Jättars frände!
    Gömma jag ville
    er båda käcka
    under kittlarne.
    Maken min
    är mången gång
    snål mot gäster,
    snar till ondska.»

    10.
    Sent färdig, vände
    den vanskaplige,
    hårdsinte Hymer
    hem från jakten.
    In gick han i salen,
    istappar slamrade,
    kindskogen på karlen,
    som kom, var tjälad.

    Frillan sade:
    11.
    »Var hälsad, Hymer,
    och i hågen god;
    till dina salar
    nu sonen kommit
    han, som vi väntat
    från vägar långa.
    Den frejdade fienden,
    följer honom,
    vännen till människor;
    Veor han heter.

    12.
    Ser du, var de sitta
    under salens gavel,
    bakom en stolpe
    de stå till skydd.»
    För jättens syn
    sönder sprang stolpen,
    innan bjälken
    brast i tu.

    13.
    Åtta föllo,
    men en av dem,
    en hårdhamrad kittel,
    föll hel från stocken.
    Fram de gingo,
    men fornåldrig jätte
    följde med ögonen
    sin fiende.

    14.
    Ej sade honom då
    hans sinne något gott,
    när han såg på sitt golv,
    den att gråta kom jättekvinnor.
    Där togs nu
    trenne tjurar,
    tillsammans dem jätten
    sände att koka.

    15.
    De höggo dem alla
    ett huvud kortare
    och i kokgropen
    kastade dem sedan.
    Sivs man åt ensam,
    innan sova han gick,
    hela och hållna
    två Hymers oxar.

    16.
    För Rungners gråe,
    gode vän
    tycktes Lorrides måltid
    väl mycken vara.
    »Nästa afton
    nödgas nog
    av villebråd
    vi tre leva.»

    17.
    Veor sade sig vilja
    på vågen ro ut,
    om bålde jätten
    bete gåve.

    Hymer sade:
    »Gå till horden,
    om du djärves det,
    du bergfolkets krossare,
    att bete söka!

    18.
    Det jag väntar,
    att dig sall ej lätt
    agn av oxen
    att erhålla bliva.»
    Svennen styrde
    strax till skogs,
    där ramsvart oxe
    råmande stod.

    19.
    Tursars baneman
    bröt från tjuren
    de båda hornens
    högborg upptill.

    Hymer sade:
    »Vida värre
    dina verk tyckas
    du, styrare av kölar,
    än då du stilla sitter.»

    20.
    Båten bad
    bockarnes herre
    den hisklige jätten
    ut till havs att föra,
    men apors släkting
    sade sig äga
    liten lust
    att längre ro.

    21.
    Dristige Hymer
    drog två valar
    ensam på kroken
    upp tillsammans,
    men akterut
    Odens son,
    Veor, sig redde
    en rev med list.

    22.
    Han, som människor skyddar
    och mäter sig med ormen,
    hängde på kroken
    huvudet av oxen.
    Mot betet gapade,
    den som gudarne hata,
    som runt kring världen
    sig ringlar i djupet.

    23.
    Dristigt drog
    dådkraftige Tor
    etterglänsande ormen
    upp på båtkanten;
    hårets högfjäll
    med hammaren han slog,
    det omåttligt fula
    på ulvens broder.

    24.
    Ulvar tjöto,
    ödemarker ljödo,
    urgamla jorden
    av ångest skalv;
    sedan i sjön
    sjönk den fisken.

    25.
    Oglad var jätten,
    när de åter rodde,
    så att Hymer att börja med
    bara teg;
    på en annan bog
    sen böjde han av.

    Hymer sade:
    26.
    »Halva mödan
    med mig du dele:
    hem till gården
    du går med valarne
    eller binder böljornas
    bock vid stranden.»

    27.
    Gick Lorride och tog
    tag i stammen,
    svängde sjöhäst
    med sump upp på axeln.
    Ensam med åror
    och med öskar
    till gårds bar han båten,
    som bränningen klyver,
    åt jätten igenom
    djupa klyftor.

    28.
    Men ännu om styrka
    strida ville
    med Tor jätten,
    vid trots van.
    »Intet rår man», han sade,
    »fast ro man kan;
    den som bägare ej krossar,
    icke kraftig är.»

    29.
    Men när den lades
    i Lorrides hand,
    lät han strax för kristallen
    stenstod brista,
    stolpen han sittande
    slog den igenom;
    de buro den dock hel
    till Hymer sedan.

    30.
    Till dess den fagra
    frillan lärde
    ett vänskapsråd,
    som hon visste:
    »Slå mot Hymers huvud,
    ty det hårdare på jätten,
    som vill dig pröva,
    än varje kalk är.»

    31.
    Barsk reste sig på knä
    bockarnas herre,
    iförde sig all
    sin asakraft;
    helt var på jätten
    hjälmens underlag,
    men i tu rämnade
    runda vinkärlet.

    32.
    »Mycket dyrbart
    mist jag vet mig hava,
    då kalken jag ser
    ur knäna på mig stött.»
    Så karlen talade:
    »Jag kan ej taga
    åter mitt ord.
    Du, öl, är för hett.»

    33.
    »Ett villkor är,
    att ni väldiga ölskeppet
    bort från vår gård
    bringa mäkta.»
    Tyr försökte
    två gånger den röra;
    stilla ändock
    stod kittlen.

    34.
    Modes fader
    fick fatt i kanten
    och från stället vid elden
    han steg ned i salen.
    Sivs man hävde
    på huvudet kitteln,
    men på hälarne
    handtagen skramlade.

    35.
    Ej längre de färdades,
    förrän litet
    Odens son
    såg sig om;
    då såg han en månghövdad
    mängd med Hymer
    strömma från öster
    ur stenrösena.

    36.
    Kitteln från axeln
    av sig han lyfte,
    svängde Mjollner,
    mordlystne hammarn,
    och bergöknars bestar
    till bane han slog.

    37.
    Ej längre de färdades,
    förrän Lorrides bock
    halvdöd föll
    framför kärran;
    betseldjuret
    på benet var halt,
    och det hade lömske
    Loke vållat.

    38.
    Men hört I haven -
    - ho kan väl det
    av i gudasägner kunniga
    klarare reda -
    vilken bot honom bergöknens
    bonde lämnade,
    då båda sina barn
    han bötade därför.

    39.
    Kraftig han trädde
    på tinget till gudarne
    och hade kitteln,
    som Hymer ägde.
    Men varje vinter
    väldigt dricka
    gudarne hos Äger
    det öl, han måst lova.


Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett