Det korta kvädet om Sigurd

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



    1.
    En gång var det, Sigurd
    till Gjuke kom,
    den unge volsungen,
    som ormen dödat;
    fick tvänne bröders
    tro och loven;
    de växlade eder
    de väldiga kämpar.

    2.
    Mö de honom bjödo
    och en mängd av skatter,
    unga Gudrun,
    Gjukes dotter
    Mången dag tillsammans
    de drucko och språkade,
    Sigurd den unge
    och sönerna av Gjuke.

    3.
    Tills de foro att bedja
    om Brynhilds hand
    och Sigurd i deras
    sällskap red,
    den unge volsungen,
    vapenövad;
    han hade henne ägt,
    om ödet så velat.

    4.
    Hjälten från södern
    lade svärdet draget;
    den sirade klingan
    kom dem emellan.
    Han kysste icke
    tjusande mö,
    ej hunske konungen
    tog henne i famn,
    åt Gjukes arvinge
    ungmön bevarade.

    5.
    Vid sitt liv ej last
    hon låda visste
    och vid sin bana
    ingen brist,
    som vore en fläck
    eller föreföll vara;
    grymma skickelser
    skilde dem åt.

    6.
    Ensam satt hon ute
    på aftonen av dagen,
    hon tog att tänka
    och tala om mycket:
    »Hava skall jag Sigurd
    eller se honom död,
    jag ynglingen skall
    i mina armar sluta.

    7.
    Ett ord jag nu talte
    och ångrar det sedan.
    Hans hustru är Gudrun,
    men Gunnars jag;
    oss längtan lång
    gåvo leda nornor.»

    8.
    Ofta går hon ut
    av ondska fylld,
    av isar och ispiggar,
    om aftonstund,
    när Gudrun med maken
    går till sängs
    och Sigurd i lakanet
    sveper henne,
    den hunske konungen
    sin hustru att smeka.

    9.
    »Brudgum och lycka
    bägge jag mister;
    mig glädja jag skall
    åt grymma tankar.»

    10.
    Av denna hätskhet
    hon hetsade sig till dråp:
    »Gunnar, mitt land
    helt förlora du skall,
    som jag skänkte dig,
    och mig själv därhos;
    lycklig jag aldrig
    lever med dig, furste.

    11.
    Dit fara vill jag åter,
    där jag förut var,
    hos mina närskylde,
    närmaste fränder.
    Där vill jag sitta
    och sova mitt liv,
    om icke du Sigurd
    omkomma låter
    och en härskare bliver
    högre än andra.

    12.
    Låtom sonen fara
    i sällskap med fadern,
    ej länge skall man ulvens
    unge föda.
    Vilken av hjältar
    hjälper det väl hämnden
    sedan att sona,
    det att sonen lever?»

    13.
    Ledsen blev Gunnar,
    förlorade modet,
    satt dagen i ända
    dystert grubblande.
    Nu han icke
    noga visste,
    vad honom värdigast
    vore att göra
    eller honom bleve
    bäst att göra,
    då han visste sig i ed
    av volsungen tagen
    och efter Sigurd
    saknad stor.

    14.
    Han lika länge
    var lott betänkte:
    förr det icke
    förekommit,
    att en konungs drottning
    från kronan ginge.
    Han kallade Hogne
    till hemligt samtal;
    han fann i honom
    en fulltrogen vän.

    15.
    »Mig Brynhild ensam
    är bättre än alla,
    Budles dotter,
    hon den bästa av kvinnor.
    Förr mitt liv
    jag låta skall
    än mista denna
    mös skatter.

    16.
    Vill du, att vi döda
    drotten för hans gods?
    Gott är att råda
    för Renflodens malm
    och i ro
    rikedom äga,
    sitta i fred
    och sällhet njuta.»

    17.
    Hogne på detta
    honom blott svarade:
    »Oss höves icke
    handskas med slikt,
    med svärd att bryta
    svurna eder,
    svurna eder,
    sagda löften.

    18.
    Visst leva ej på jorden
    lyckligare män,
    så länge vi fyra
    för folket råda
    och den hunske
    hövdingen lever.
    Ej funnes i världen
    mer frejdat svågerlag,
    om länge vi fem
    föda söner
    och ätten den goda
    öka kunde.

    19.
    Väl jag vet,
    vilken väg dit leder,
    Brynhilds lidelse
    brinner för häftigt.»

    Gunnar sade:
    20.
    »Låtom oss Guttorm
    locka till dråpet,
    vår yngre broder,
    den oerfarne!
    Han var utanför
    de eder, som svurits,
    svurna eder,
    sagda löften.»

    21.
    Lätt var att egga
    den ej länge ville töva;
    till hjärtat på Sigurd
    svärdet stod.

    22.
    Härförarn redde sig
    till hämnd i salen
    och slungade svärdet
    efter snarrådig yngling.
    Grams glänsande järn
    till Guttorm flög,
    med kraft kastat
    ur konungens hand.

    23.
    Hans fiende tumlade,
    i två delar skuren,
    hälften med händer
    och huvud för sig,
    men fotdelen
    föll på stället

    24.
    Somnad var
    i sängen Gudrun
    vid Sigurds sida,
    från sorger fri;
    till ve och vånda
    vaknade hon,
    då hon flöt
    i Frejs väns blod.

    25.
    Så hårt hon slog
    med händerna sina,
    att raske hjälten
    reste sig vid sängen:
    »Gråt icke, Gudrun,
    och gräm dig ej,
    min unga brud;
    dina bröder leva.

    26.
    Alltför ung
    arvinge har jag;
    fly han kan ej
    ur fiendegården.
    Med sitt nya tilltag
    för nära de sig tagit,
    ett ödesdigert
    och olyckligt steg.

    27.
    Ej med dem sedan,
    fast söner sju du föder,
    till tinget en sådan
    systerson rider.
    Väl jag vet,
    på vad vis det är;
    Brynhild ensam
    allt ont vållar.

    28.
    Mig älskade mön
    mera än någon,
    dock grep jag ej in
    i Gunnars rätt,
    ej svågerskap jag svek
    eller svurna eder,
    på det icke jag hette
    hans hustrus käresta.»

    29.
    Gudrun suckade,
    men Sigurd gav upp andan.
    Så hårt hon slog
    med händerna sina,
    att genljud bägarna
    giva i vrån
    och gässen på gården
    gällt kacklade.

    30.
    Då skrattade Brynhild,
    Budles dotter,
    en enda gång
    av all sin själ,
    när hon till sängen
    höra kunde
    högljudd gråt
    från Gjukes dotter.

    31.
    Då sade Gunnar,
    godättades hövding:
    »Ej skrattar du därför,
    skadeglada kvinna,
    nu glad på golvet,
    att gott dig anar.
    Vi förvandlas i vrede
    din vita hy,
    illdåds alstrare?
    Ofärd dig väntar.

    32.
    Du vore av kvinnor
    mest värd den lotten,
    att för dina ögon
    Atle vi dräpte,
    att blodigt sår
    på din broder du såge
    och blödande hugg
    förbinda du finge.»

    Brynhild sade:
    33.
    »För feghet du ej förebrås,
    fullt upp har du dräpit;
    föga Atle fruktar
    din fiendskap.
    Han skall leva
    längst av er båda
    och alltid hava
    övermakten.

    34.
    Jag säger dig, Gunnar,
    vad du granneligen själv vet,
    hurusom sakskyldige
    snart I blivit.
    Jag var ej förtryckt
    och tvång jag ej led
    eller brist på gods
    i min broders hus.

    35.
    Ej heller maka
    åt man jag ville bli,
    innan ni gjukungar
    till gården reden,
    på hästarne trenne
    härskare över folken,
    och eder färd
    onödig varit.

    36.
    Till mig i enrum
    Atle sade,
    att av egendomen
    intet han gåve mig,
    varken guld eller jordagods,
    om mig gifta jag ej ville,
    och intet av det gods,
    som jag erhöll en gång,
    när åt mig som liten
    han lämnade det att äga
    och åt mig som liten
    mynt betalade.

    37.
    I tvekan då var
    min tanke därom,
    om väl jag skulle vapen
    på valplats bära,
    båld i brynja,
    för min broders skull.
    Vida bekant
    vara det skulle
    för mången man
    till mycket bekymmer.

    38.
    Vi läto det så
    till förlikning komma;
    det lekte mig i hågen
    att håvor få,
    de röda ringar, som sonen
    till Sigmund hade;
    ej önskade jag äga
    annan mans skatter.

    39.
    Åt den folkens furste
    jag fäste mig då,
    som med guldet satt
    på Granes bogar.
    Han var ej i ögonen
    eder alls lik
    och för ingen del
    till utseende sådan,
    och dock kommen I mig
    som konungar före.

    40.
    En jag älskade,
    ej ömsom flera,
    ej visste valkyrian
    om vacklan i håg.
    Allt det skall Atle
    efteråt finna,
    när min hädanfärd
    han höra får.

    41.
    Dock livet leva
    som lättsinnig kvinna
    med en annans man
    man aldrig skall.
    Hämnd jag skall då ha
    för den harm, jag lidit.»

    42.
    Upp steg följets
    furste Gunnar
    och om hustruns hals
    händerna lade.
    Alla gingo
    efter varandra
    och avrådde henne
    av all sin själ.

    43.
    Hon kastade från sig,
    vem som kom henne när,
    lät sig ej lockas
    från långa färden.

    44.
    Han kallade Hogne
    till hemligt samtal:
    »Må männen alla,
    mina och dina
    i salen gå,
    ty svar är nu nöden!
    Må de se, om vi hindra
    min hustrus dödsfärd,
    tills med tiden
    den timar sedan;
    då låtom ödet
    över den råda.»

    45.
    Hogne på detta
    honom blott svarade:
    »Locke henne ingen
    från långa färden,
    varifrån återfödd
    hon aldrig blive!
    Ett missfoster kom hon
    framför moderns knän,
    till elände född
    för all sin tid
    och mången man
    till mycken sorg.»

    46.
    Sorgsen Gunnar
    från samtalet gick,
    då drottningen delade
    dyrbarheterna.

    47.
    Hon såg sig om
    på allt sitt gods,
    på tärnorna, som dödats,
    och trälkvinnorna,
    drog guldbrynjan på,
    var ej glad i håg,
    innan hon sig sårade
    med svärdets eggar.

    48.
    Bort åt sidan
    mot bolstret hon sjönk
    och, sårad av svärdet,
    sade sin tanke.

    49.
    »Nu gånge de i döden,
    som guld vilja
    mottaga av mig
    och mindre gåvor.
    Jag giver envar
    ett gyllene halssmycke,
    lakan och sticktäcke,
    lysande kläder.»

    50.
    De tego alla
    och tänkte sig för
    och på samma gång
    svar de gåvo:
    »Nog liv ha förlorats,
    leva vi skola;
    tärnorna få göra dig
    tillräcklig heder.»

    51.
    Länge tänkte
    linklädd kvinna,
    ung till åren,
    och orden talte:
    »Jag vill ej, att någon
    nödbjuden och trögt
    livet för var skull
    förlora skall.

    52.
    Dock brinna på bålet
    över benen av eder
    färre skatter,
    då fram I kommen
    att mig besöka
    och mindre guld.

    53.
    Sätt dig, Gunnar!
    Säga dig skall jag,
    att ljuslockig brud
    bortgår ur livet.
    Ej skall edert skepp
    på sjön förgås,
    fastän mitt liv
    jag låtit har.

    54.
    Du och Gudrun försonas
    snarare än du tror,
    den kloka kvinnan
    mot konungen har dock
    bedrövat minne
    av döda maken.

    55.
    En mö blir född,
    modern henne fostrar;
    vacker som dagen
    och vitare i hyn
    skall Svanhild vara
    än solens stråle.

    56.
    Gudrun skall du giva
    åt en god man,
    hon är det vapen, som skall vålla
    ve åt kämpar.
    Mot sin vilja
    åt man hon gives;
    henne skall Atle
    äga till hustru,
    Budles son,
    broder till mig.

    57.
    Mycket jag har att minnas,
    hur mot mig de förforo,
    då I mig svårligen
    svikit haden;
    min levnads lycka
    förlustig jag gick.

    58.
    Du skall Oddrun
    äga vilja,
    men Atle skall
    det icke tillåta;
    I skolen eder luta
    i löndom tillsamman,
    hon skall dig älska
    så ömt, som jag skolat,
    om blid oss skickelsen
    blivit hade.

    59.
    Dig skall Atle
    illa göra,
    i trånga ormgården
    inlagd du bliver.

    60.
    Det lider ej heller
    lång tid därefter,
    förrn Atle skall
    sin anda uppgiva,
    sin sällhet mista
    och sönernas liv,
    ty i sängen honom Gudrun
    med svärdets eggar
    ur vägen röjer
    vred till sinnes.

    61.
    Värdigare vore,
    att vår syster Gudrun
    följde i döden
    sin förste make,
    om henne gåves
    gode mäns råd
    eller hon lynne
    likt oss hade.

    62.
    Tungt är det mig
    att tala nu.
    Ej livet för vår skull
    förlora hon skall;
    höga böljor
    bära henne skola
    till de jordagods,
    som Jonakr ärvt.

    63.
    [Ättlingar hon föder
    och arvtagare],
    söner som arvingar
    efter Jonakr.
    Svanhild skall hon
    sända ur landet,
    sin dotter
    och Sigurds barn.

    64.
    Bickes råd
    henne bita skola,
    ty Jormunrek
    gör henne ont.
    All Sigurds ätt
    då omkommen är,
    dess mer att begråta
    för Gudrun finns.

    65.
    En enda bön
    jag dig bedja vill,
    i världen den sista
    den vara skall
    Låt bygga så brett
    bål på slätten,
    att rum åt oss alla
    rikligt bliver
    åt oss, som med Sigurd,
    sökte döden!

    66.
    Gör tjäll över bålet
    med bonad och sköldar,
    sirat välskt tyg
    och slavars mängd!
    Må vid min sida
    Sigurd brännas!

    67.
    Må på andra sidan
    om Sigurd brännas
    mina svenner,
    med smycken prydda,
    två vid huvudet
    och hökar två;
    då är allt skiftat
    i skäligt mått.

    68.
    Vile ock mellan oss
    vapnet med ringfästet,
    eggvassa järnet,
    åter så lagt,
    som när vi båda
    bädden delade
    och makar hette,
    man och hustru!

    69.
    Ej hittas han
    på hälen då
    av porten till salen,
    som prydd är med ring,
    om honom mitt folk
    följer hädan;
    ej skall vår färd
    vanheder giva.

    70.
    Ty honom följa
    fem tärnor,
    åtta tjänare
    av aktad släkt,
    min fostersyster,
    det fädernearv,
    som Budle gav
    åt barnet sitt.

    71.
    Mycket jag sade,
    mera jag skulle
    säga, om tala
    jag tilläts av döden.
    Såren svälla,
    svag blir rösten,
    blott sant jag sade,
    så får jag sluta.»


Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett