Oddruns gråt

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Heidrek hette en konung; hans dotter hette Borgny. Vilmund hette den, som var hennes älskare. Hon kunde icke föda barn, innan Oddrun, Atles syster, kom tillstädes, och hon hade varit käresta åt Gunnar, Gjukes son. Om denna saga är här ett kväde:


    1.
    I gamla sagor
    jag sägas hörde,
    hur en mö kom
    till Mornaland.
    Ingen kunde
    ovan jorden
    Heidreks dotter giva
    hjälp till förlossning.

    2.
    Det sporde Oddrun,
    Atles syster,
    att mön hon hade
    mycken barnsnöd.
    Från stallet tog hon häst,
    styrd av betsel,
    och på svarten
    sadel lade.

    3.
    Hästen lät hon
    löpa över slätten,
    tills hon kom till hallen,
    som hög där stod.
    Hon slängde sadeln
    av smäcker häst,
    och in hon gick
    upp längs salen,
    och det första ord
    hon fällde, var detta:

    4.
    »Vad talas om mest
    i trakten här?
    Vad höres mest
    i Hunaland?»

    Tärnan sade:
    »Här ligger Borgny
    bruten av värkar,
    din väninna, Oddrun.
    Överlägg, om du kan hjälpa!»

    Oddrun sade:
    5.
    »Vilken furste har
    fläckat hennes rykte?
    Vi är Borgny
    i barnsnöd kommen?»

    Tärnan sade:
    6.
    »Vilmund heter
    vännen till kämpar;
    i varma lakanet
    lindade han mön
    hela fem vintrar,
    och för fadern hon det dolde.»

    7.
    Jag tror ej att mera
    de talade än detta,
    mild hon gick att sitta
    framför möns knän.
    Mycket kvad Oddrun,
    mäktigt kvad Oddrun
    bitande trollsång
    Borgny att hjälpa.

    8.
    Då kunde flicka och gosse
    födas till världen,
    hennes harmlösa barn
    med Hognes baneman.
    Då löstes tungan
    på den livsfarligt sjuka,
    och intet ord förr
    hon yttrade än detta:

    9.
    »Dig hulda väsen
    så visst må hjälpa,
    Frigg och Freja
    och flera gudar,
    som från mig faran
    du fjärmat har!»

    Oddrun sade:
    10.
    »Till jord jag ej föll
    för att hjälpa dig,
    därför att värd det
    du varit någonsin.
    Jag lovade och uppfyllde,
    vad om det jag sade,
    då, när ädlingarne
    arvet skiftade,
    att nämligen giva
    hjälp åt alla.»

    Borgny sade:
    11.
    »Virrig är du, Oddrun,
    och vanvettig,
    då mig i fiendskap
    de flesta ord du sade,
    men jag gick
    på jorden med dig,
    som av två bröder
    vi borna varit.»

    Oddrun sade:
    12.
    Ȁn jag minnes,
    vad om aftonen du sade,
    när jag åt Gunnar
    gav att dricka.
    Något sådant du sade
    sedermera skulle
    ej hända en mö
    mer än mig ensam.»

    13.
    Så satte hon sig
    den sorgsna kvinnan
    att tälja sina olyckor
    i tröstlös sorg.

    14.
    »Jag fostrades upp
    i furstars sal
    - mest till glädje -
    efter männens råd.
    Jag fröjdades åt min ungdom
    och min faders egendom
    blott fem vintrar,
    som min fader levde.

    15.
    Så sade han
    sina sista ord,
    innan han dog,
    den dödssjuke konungen:
    Jag, bjöd han, skulle rustas
    med röda guldet
    och söderut givas
    åt sonen till Grimhild.

    16.
    Men Brynhild bjöd han
    bära hjälmen,
    valkyria, bjöd han,
    hon bliva skulle.
    Han sade, att ej märkligare
    mö skulle födas
    uti all världen,
    om ödet henne sparde.

    17.
    Brynhild i jungfruburen
    bonad vävde,
    under sin lydnad,
    hade land och folk.
    Jorden och höga
    himlen dånade,
    när Favners baneman
    borgen varsnade.

    18.
    Då slogs ett slag
    med svärd från Valland,
    och borgen bröts,
    som Brynhild hade.
    Långt var ej därefter
    utan mycket litet,
    förrn dessa svek
    hon samtliga kände.

    19.
    Hård lät hon därföre
    hämnden bliva,
    så att riktigt vi alla
    det rönt hava.
    Till var bygd, som av bönder
    bebos, skall det spridas,
    att vid Sigurds sida
    hon sökte döden.

    20.
    Men jag åt Gunnar
    gav min kärlek,
    ringars brytare,
    som Brynhild skolat.

    21.
    Åt Atle de röda
    ringar bjödo
    och åt min broder
    ej böter små.
    Därtill femton gårdar
    bjöd Gunnar för mig,
    vad på Grane klövjats,
    om han guld krävde.

    22.
    Men Atle sade sig
    aldrig vilja
    få gåva för brud
    av Gjukes son.
    Vår kärlek vi dock icke
    bekämpa kunde,
    utan huvudet jag gömde
    vid hjältens bröst.

    23.
    Det sade många
    mina släktingar,
    påstodo sig oss
    ertappat hava,
    men Atle sade,
    att icke jag komme
    att låta mig något
    till last bliva.

    24.
    Men dylikt ej någonsin
    neka borde
    en för en annan,
    där älskog råder.

    25.
    Sina svenner
    sände Atle
    över mörka skogen
    på mig att speja,
    och de kommo dit,
    där ej komma de skulle,
    där vi båda tillsammans
    bredde lakan.

    26.
    Vi bjödo röda
    ringar åt männen,
    att de intet skulle
    till Atle säga,
    men hasteligen
    de hem skyndade
    och ivrigt det
    för Atle sade.

    27.
    För Gudrun dolde de
    detta noga,
    fast dubbelt hellre
    hon det höra bort.

    28.
    Dån var att höra
    av hovar med guldskor,
    när Gjukes söner
    in i gården redo.
    Bort skuro de hjärtat
    ur bröstet på Hogne,
    men i ormgård
    den andre lade.

    29.
    En annan gång
    jag till Geirmund for
    att också göra
    och giva läkedryck.
    På harpan tog kloke
    konungen att spela,
    ty han gissade, att jag
    till hjälp åt honom,
    den ättstore konungen,
    då komma skulle.

    30.
    Från Lässö då
    jag lyssnade till,
    hur av stor sorg
    strängarne talte.
    Mina tärnor jag bjöd
    att tänka på bortfärd,
    furstens liv
    jag frälsa ville.

    31.
    Vi läto fartyget
    flyta över havet,
    tills Atles gårdar
    jag alla såg.

    32.
    Då kom Atles
    usla moder
    krälande ut -
    må hon krympa ihop! -
    och på Gunnar
    hon grov till hjärtat,
    att jag den frejdade
    ej frälsa kunde.

    33.
    Ofta jag undrar,
    hur efteråt jag kan,
    du lindormsguldets dis,
    livet behålla,
    då jag tyckte mig älska
    orädde stridshjälten,
    svärdens skiftare,
    som mig själv jag gör.

    34.
    Du satt och lyssnade,
    medan jag sade dig
    många olycksöden
    för mig och dem.
    Efter sin lidelse
    lever en var.
    Nu Oddruns gråt
    gången är.»



Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett