Sången om Regin

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Sigurd gick till Hjalpreks hästhjord och valde sig därav en häst, som sedan kallades Grane.
Då hade Regin, Reidmars son, kommit till Hjalprek; han var händigare än varje annan och dvärg till växten; han var klok, grym och trollkunnig. Regin gav Sigurd uppfostran och undervisning och tyckte mycket om honom.
Han sade Sigurd om sina föräldrar och hur det hänt sig, att Oden och Höner och Loke hade kommit till Andvarafors; i den forsen var en stor hop fiskar. En dvärg hette Andvare; han var länge i forsen i en gäddas skepnad och skaffade sig mat. Otr (utter) hette vår broder, sade Regin, och han gick ofta i forsen i en utters skepnad; han hade tagit en lax och satt på åstranden och åt den blundande. Loke kastade en sten på honom, så att han dog; asarne tyckte sig hava haft mycken lycka och flådde skinnet av uttern.
Samma kväll sökte de att få gästa hos Reidmar och visade sitt jaktbyte. Då togo vi dem till fånga och ålade dem för att lösa sitt liv att fylla utterskinnet med guld och hölja det utanpå också med rött guld.
Då sände de Loke att skaffa guldet; han gick till Ran och fick hennes nät och begav sig därpa till Andvarafors och kastade nätet för gäddan, men hon lopp i nätet.


    Då sade Loke:
    1.
    »Vad är det för fisk,
    som i floden ränner,
    kan sig ej för fara frälsa.
    Lös du ditt huvud
    ur Hels våld,
    skaffa mig guldets glans!»

    Gäddan sade:
    2.
    »Andvare heter jag,
    Oin hette min fader,
    i mången fors jag farit;
    en olycklig norna
    i urtid bestämde,
    att jag skulle i vattnet vada.»

    Loke sade:
    3.
    »Säg du, Andvare,
    om du äga vill
    ditt liv i de levandes salar!
    Vad straff möter
    människors söner
    om med ord de ömsesidigt såra?»

    Andvare sade:
    4.
    »Mycken vedergällning
    få människors söner,
    som i Vadgelmer vada.
    Från de osanna ord,
    som på en annan man ljuger,
    gå grenarna ganska långt.»

Loke såg allt det guld! som Andvare ägde, men då han hade lämnat fram guldet, så hade han kvar en ring, och den tog Loke av honom. Dvärgen gick in i stenen och sade:


    5.
    »Detta guld
    som Gust hade,
    skall tvänne bröder
    till bane varda
    och åtta furstar
    egga till strid;
    ingen människa skall
    av mitt gods njuta.»

Asarne betalade Reidmar pengarne och stoppade upp utterskinnet och reste det på fötter; därpå skulle asarne stapla upp guldet och hölja. Men
när det var gjort, gick Reidmar fram och såg ett morrhår och bad dem hölja. Da drog Oden fram ringen Andvaranaut och höljde håret.


    Då sade Loke:
    6.
    »Guld är dig nu givet,
    och gäldat är dig
    mycket för mitt huvud.
    Åt din son blir ej
    sällhet bestämd,
    det varder bådas eder bane.»

    Reidmar sade:
    7.
    »Gåvor du gav,
    du gav ej vängåvor,
    du gav ej av gott hjärta.
    Ert liv I skullen
    förlora fått,
    om jag anat er olycksspådom.»

    Loke sade:
    8.
    »Än värre är
    - det veta jag tror mig -
    den fränders fejd, som hotar.
    De furstar tror jag
    ej födda ännu,
    som till oenighet det är ämnat.»

    Reidmar sade:
    9.
    »Över röda guldet
    tror jag mig råda skola,
    så länge som jag lever.
    För ditt hot
    ej ett dugg jag rädes.
    Hallen nu hem härifrån!»

Favner och Regin krävde Reidmar på frändeböter efter sin broder Otr. Han sade nej därtill, och Favner stack igenom sin fader Reidmar med
svärdet, medan han sov. Reidmar ropade då på sina döttrar:


    10.
    »Lyngheid och Lovnheid,
    veten, livet mitt är ute!
    Mycket är, vartill tvång tvingar.»

    Lyngheid sade:
    »Få systrar torde,
    fast fadern mistats,
    hämnas på broder sin harm.»

    Reidmar sade:
    11.
    »En dotter dock föd,
    du dis med ulvahåg,
    om ej du får
    med fursten en son.
    Giv mön en man,
    då så mycken är nöden,
    då skall hennes son
    hämnas din sorg.»

Favner tog allt guldet. Då bad Regin att få sitt fadersarv, men Favner sade nej därtill. Då sökte Regin råd av Lyngheid, sin syster, hur han skulle få ut sitt fadersarv.


    Hon sade:
    12.
    »Med blidhet din broder
    du bedja skall
    om arv och huldare håg.
    Ej synes det rätt,
    att med svärdet du skall
    fordra av Favner gods.»

Dessa ting sade Regin för Sigurd. En dag då han kom till Regins hus, blev han väl emottagen.


    Regin sade:
    13.
    »Hit är Sigmunds
    son kommen,
    snabbtänkt sven,
    till salarne våra.
    Mod har han mera
    än man, som är gammal;
    av vilde vargen
    väntar jag rov.

    14.
    Stridsdjärve fursten
    fostra jag skall,
    nu är Yngves ättling
    till oss kommen.
    Han bliver den främste
    furste under solen,
    hans ödestråd ligger
    kring alla land.»

Sigurd var sedan ständigt hos Regin, och han sade Sigurd, att Favner låg på Gnitaheden och var i en orms skepnad. Han hade en skräckhjälm, som allt levande räddes för. Regin gjorde åt Sigurd ett svärd, som hette Gram; det var så vasst, att han stack ned det i Ren och lät en ulltapp driva för strömmen, och det skar igenom ulltappen liksom vattnet. Med detta svärd klöv Sigurd sönder Regins städ. Därefter eggade Regin Sigurd att döda Favner, men Han sade:


    15.
    »Hundings söner
    högt skola skratta,
    de som ändade
    Eylimes liv,
    om fursten mera
    manas att söka
    fagra ringar
    än fadershämnd.»

Konung Hjalprek gav Sigurd skepp och folk för att hämna sin fader. De fingo en stor storm och kryssade framför en bergsudde. En man stod på berget och sade:


    16.
    »Vilka rida där
    med Rävils hästar
    på höga böljor,
    på brusande hav?
    Över segelspringarne
    svallet sprutar;
    mot vinden skola ej
    vågfålar stå sig.»

    Regin sade:
    17.
    »Här är Sigurd och jag
    på simmande plankor,
    by är oss given
    var bane nära,
    över stävens plankor
    störtsjön bryter,
    fartygen sjunka.
    Vem frågar oss därom?»

    Mannen sade:
    18.
    »Jag kallades Nikar,
    då jag korpen gladde,
    volsung unge,
    och på valplatsen stred.
    Nu kan du kalla
    karlen på berget
    Feng eller Fjolner;
    eder följa vill jag få.»

De lade då i land, karlen gick ombord, och då lade sig stormen.


    Sigurd sade:
    19.
    »Säg mig, Nikar,
    då således gudars
    och människors varsel du vet!
    Vilka varsel vittna,
    då man väntar strid,
    bäst vid svärdens svingning?»

    Nikar sade:
    20.
    »Många äro goda,
    om människor dem visste,
    varsel vid svärdens svingning.
    Pålitligt sällskap
    tror jag svarte korpen
    vara för väpnad man.

    21.
    Ett annat är,
    om ut du kommit
    och färdig är att fara,
    du ser tvänne
    tappra män
    stå tätt utanför stugan.

    22.
    Ett tredje det är,
    om det träffar in,
    att ulv under askgrenar tjuter;
    över hjälmklädda män
    ges dig varsel om seger,
    om först du ser deras färd.

    23.
    Ingen skall kämpa
    med ansiktet vänt
    mot månens syster,
    då sent hon skiner.
    Seger de hava,
    som se kunna,
    de käcka kämpar,
    eller kilformigt fylka.

    24.
    Det är mycket farligt,
    om med foten du snavar,
    när du till valplats vandrar;
    då stå på båda sidor
    svekfulla diser
    och vilja dig sårad se.

    25.
    Kammad och tvagen
    var klok skall vara
    och på morgonen mätt,
    ty ovisst är,
    var till afton han kommer;
    illa är av järtecken gäckas.»

Sigurd hade en stor strid med Lyngve, Hundings son, och hans bröder; där föll Lyngve och hans två bröder. Efter striden sade Regin:


    26.
    »Nu är blodig örn
    med bitande svärd
    på ryggen av Sigmunds
    baneman ristad;
    ingen fursteson
    främre varit,
    som blodade jorden
    och gödde korpen.»

Hem for Sigurd till Hjalprek; då eggade Regin Sigurd till att döda Favner.



Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett