Rigstula

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Så säges det i fornsagor, att en av asarne, som hette Heimdall, färdades fram längs havets strand, kom till en gård och kallade sig Rig. Efter denna saga är detta kväde.


    1.
    En gång gå man sade
    på gröna vägar
    en kraftfull, åldrig,
    kunnig asagud;
    den raske, starke
    Rig kom stigande.

    2.
    Han vandrade vidare
    på vägens mitt,
    han kom till ett hus,
    mot sin karm var dörren.
    In han gick,
    eld var på golvet;
    hjon sutto vid härden,
    med håren grå:
    Ae och Edda
    med åldrigt huckle.

    3.
    Rig kunde dem
    råd säga,
    sedan på bänken
    han satte sig mittpå,
    och på vardera sidan
    salens hjon.

    4.
    Då tog Edda
    en degig bulle,
    tung och tjock,
    och tät av sådor;
    mitt på en bricka
    bar hon den sedan;
    spad var i bunken,
    som på bordet hon satte,
    en kalv var kokt
    av kräsligheter ypperst.

    5.
    Rig kunde dem
    råd säga;
    han reste sig upp
    och redde sig att sova,
    lade sig sedan
    i sängens mitt,
    men på vardera sidan
    salens hjon.

    6.
    Där han dröjde
    i dagar tre,
    gick därpå vidare
    på vägens mitt,
    ledo medan
    månader nio.

    7.
    Ett barn fick Edda,
    som östes med vatten
    - - - - - -
    i lin den svarte (klädde),
    kallade honom Träl.

    8.
    Han tog att växa
    och väl trivas,
    på händerna var
    huden skrynklig,
    knogarne knotiga
    - - - - - -
    fingrarne tjocka,
    fult var ansiktet,
    lutande ryggen
    och långa hälarne.

    9.
    Han började sedan
    försöka sin kraft,
    binda bast
    och bördor göra,
    och drog hem ris
    dagen i ända.

    10.
    Där kom till gården
    krokbenta mön,
    hade ärr under foten,
    armen solbränd,
    nedböjd är näsan,
    hon nämndes Trälinna.

    11.
    Mitt på bänken
    sig mön satte,
    hos henne satt
    sonen i huset.
    De språkade och viskade,
    vilade i säng,
    Träl och Trälinna,
    under tunga dagar.

    12.
    Barn de födde,
    bodde nöjda.
    Följande voro namnen:
    Reim och Fjosner,
    Klur och Klegge,
    Kefser, Fulner,
    Drumb, Digralde,
    Drott och Hosver,
    Lut och Leggialde;
    de lade stengärdsgårdar,
    gödslade åkrar,
    gödde svin,
    vallade getter,
    gingo på torvtäkt.

    13.
    Döttrar funnos där:
    Drumba och Kumba,
    Ökkvenkalva
    och Arinnevja,
    Ysja och Ambatt,
    Eikintjasna,
    Totrughypja
    och Tronubeina;
    upphov till trälars
    ätter de äro.

    14.
    Rig gick därpå
    raka vägen,
    kom till en hall,
    mot sin karm var dörren.
    In han gick,
    eld var på golvet,
    satt där ett äkta par,
    sysslorna skötte.

    15.
    Mannen täljde
    trä till vävbom,
    skägget han hyfsat,
    håret låg i pannan,
    glatt satt skjortan;
    på golvet var en kista.

    16.
    Hustrun satt där,
    svängde spinnrocken,
    bredde famnen för sländan,
    förberedde tyg.
    Klädsel var på huvudet,
    krås på bröstet,
    duk var på halsen,
    »dvärgar» på axlarna.
    Ave och Amma
    ägde huset.

    17.
    Rig kunde dem
    råd säga;
    sedan han på bänken
    satte sig mittpå
    och på vardera sidan
    salens hjon.

    18.
    Då tog Amma
    en degig bulle,
    tung och tjock,
    och tät av sådor;
    mitt på en bricka
    bar hon den sedan;
    spad var i bunken,
    som på bordet hon satte,
    en kalv var kokt
    av kräsligheter ypperst.

    19.
    [Rig kunde dem
    råd säga],
    reste sig från bordet,
    redde sig att sova;
    lade sig sedan
    i sängens mitt,
    men på vardera sidan
    salens hjon.

    20.
    Där han dröjde
    i dagar tre,
    [gick därpå vidare
    på vägens mitt],
    ledo medan
    månader nio.

    21.
    Ett barn fick Amma,
    som östes med vatten,
    de kallade det Karl;
    i kläde han lindades,
    hår och hy voro rödlätta,
    rappa hans ögon.

    22.
    Han tog till att växa
    och väl trivas,
    oxar han tämde,
    årder han gjorde,
    timrade hus,
    och hopsatte lador,
    gjorde kärror
    och körde plog.

    23.
    Hem förde de mön
    med hängande nycklar
    och getskinnskjortel
    och gifte med Karl.
    Snör heter hon,
    satte sig under kläde.
    Tillhopa bodde makarna,
    håvor utdelade,
    bäddade säng
    och bo satte.

    24.
    Barn de födde,
    bodde nöjda.
    De hette Hal och Dräng,
    Hold, Tägn och Smed,
    Bred, Bonde,
    Bundinskegge,
    Bue och Bodde,
    Brattskegg och Segg.

    25.
    Dessa namn vidare
    döttrarna hade:
    Snot, Brud, Svanne,
    Svarre, Spracke,
    Fljod, Sprund, Viv,
    Feima, Ristil.
    Början det var
    till böndernas ätter.

    26.
    Rig gick därpå
    raka vägen,
    han kom till en sal,
    åt söder vette dörren,
    dörren var öppen,
    vid dörrkarmen ringen.

    27.
    Så in han steg,
    strött var golvet;
    makarne sutto där
    och sågo på varandra,
    Fader och Moder,
    och med fingrarne lekte.

    28.
    Husfadern satt
    och snodde bågsträng,
    pilbågen krökte
    och pilar skaftade.
    Men husmodern armarna
    ihågkom på sig,
    strök linnet,
    stärkte ärmarna.

    29.
    Satte duk högt på huvudet,
    hängsmycke på bröstet.
    Blått sirat var linnet
    med släpande ärmar;
    brynen bjärtare,
    bröstet ljusare,
    halsen vitare
    än vitaste snö.

    30.
    Rig kunde dem
    råd säga;
    sedan han på bänken
    satte sig mittpå
    och på vardera sidan
    salens hjon.

    31.
    Då tog Moder
    en märkt duk,
    vit av lin,
    och lade på bordet.
    Därpå tog hon
    tunna kakor
    och lade dem, vita
    av vete, på duken.

    32.
    Fulla fat
    fram hon satte,
    silverbeslagna,
    med sovel på bordet:
    fett fläsk
    och fåglar stekta;
    vin var i kannan,
    kalkar beslagna;
    de drucko och språkade;
    dagen gick till ända.

    33.
    Rig kunde dem
    råd säga,
    reste sig därpå,
    redd blev sängen.
    Där han dröjde
    i dagar tre,
    gick därpå vidare
    på vägens mitt,
    ledo medan
    månader nio.

    34.
    En son födde Moder
    och i siden lindade;
    på honom vatten de göto,
    läto Jarl honom heta.
    Blekt var håret,
    blomstrande kinderna,
    ögonen skarpa
    som på ormyngel.

    35.
    Upp där växte
    den unge Jarl,
    sköld han bar
    och bågsträngar fäste,
    pilbågar krökte
    och pilar skaftade,
    slungade spjut
    och svängde lansar,
    hetsade hundar
    och på hästar red,
    svängde svärd
    och simning övade.

    36.
    Kom då ur risbuskar
    Rig gående,
    Rig gående,
    runor honom lärde.
    Sitt namn gav han honom,
    som honom nämnde.
    Han bad honom intaga
    odalmarkerna,
    odalmarkerna,
    de urgamla bygder.

    37.
    Jarl red sedan
    över svartan skog,
    över frostiga fjäll
    och kom fram till en hall.
    Han sköt med spjut,
    svängde skölden till värn,
    hästen sporrade
    och högg med svärd,
    väckte strid,
    och valplats blotade,
    stridsmän han fällde
    och stred för landvinning.

    38.
    Därpå ensam han rådde
    över aderton gårdar,
    gods han skiftade.
    gav åt alla
    smycken, klenoder
    och smärta hästar,
    slösade ringar,
    högg sönder guldten.

    39.
    Sändemän på våta
    vägar åkte,
    kommo till den hall,
    där Herser bodde.
    En mö han hade
    med mjuka fingrar,
    ljuslätt och klok,
    kallad Erna.

    40.
    Till henne de friade
    och hem henne förde,
    gifte henne med Jarl,
    hon gick under brudlin;
    de levde tillsammans
    och lycka njöto,
    fostrade ättlingar,
    fröjdades åt livet.

    41.
    Bur var den äldste,
    och Barn den andre,
    Jod och Adal,
    Arve, Mog;
    lekar Nid
    och Nidjung lärde
    samt Son och Sven
    simning och brädspel;
    Kund hette en,
    Kon var den yngste.

    42.
    Jarls arvingar
    upp där växte,
    redo in hästar,
    rundade sköldar,
    skavde pilar
    och skakade spjut.

    43.
    Men Kon den unge
    kunde runor,
    livsrunor
    och levnadsrunor;
    mäktig han var ock
    att människor frälsa,
    döva eggar
    och dämpa hav.

    44.
    Fåglars låt han lärde,
    lågor att släcka,
    sorger att söva,
    sinnen att stilla,
    hade åtta karlars
    kraft och styrka.

    45.
    Han med Rig Jarl
    i runor tävlade,
    konstgrepp brukade
    och bättre kunde;
    då förvärvade han
    och vann åt sig
    att heta Rig
    och runor kunna.

    46.
    Kon den unge red käckt
    genom kärr och skogar,
    lät trubbig pil flyga,
    fåglar lockade

    47.
    Då sade kråkan,
    på kvisten satt ensam:
    »Vi sätter du, Kon unge,
    försåt för fåglar?
    Hellre du kunde
    hästar rida,
    [hugga med svärd]
    och här fälla.

    48.
    Dan och Damp
    äga dyrbara salar,
    yppare odal,
    än I haven;
    de skicklige äro
    att skepp rida,
    svärd att svinga
    och sår öppna.»


Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett