Frej, Njords son, hade en dag satt sig i Lidskjalv och såg ikring alla världar. Han såg in i Jotunheim och såg där en fager mö, när hon gick från sin faders storstuga till kvinnostugan; därav fick han stor hjärtesorg. Skirner hette Frejs skosven. Njord bad honom uppmana Frej att tala ut. Då sade Skade: 1. »Res dig nu, Skirner, gå raskt att bedja vår son om samtal, och fråga den vise, på vem han kan vara så övermåttan ond!» Skirner sade: 2. »Vreda ord jag väntar av er son, om jag går att tala honom till och fråga den vise, på vem han kan vara så övermåttan ond.» Skirner sade: 3. »Säg du mig, Frej, du furste bland gudar, det som jag veta vill, vi allena du sitter i den långa salen om dagarna, min drott!» Frej sade: 4. »Vi skulle jag yppa ungersven, för dig min svåra sorg, ty skimrande sol skiner alla dagar men lyser dock ej, som jag åtrår.» Skirner sade: 5. »Så mycken din åtrå jag menar ej vara, att förtro den åt mig du ej törs, ty unga vi fordom fostrades tillsamman, väl vi två varann kunna tro.» Frej sade: 6. »I Gymers gårdar jag gånga såg en mö, som till kärlek mig tjusat; armarne lyste, och återsken gåvo både himlen och havet. 7. Mer mön är mig kär än en mö någonsin för en ung man i all tid har varit; av asar och alfer ingen vill, att vi skola vara tillsammans.» Skirner sade: 8. »Häst mig då giv, som hastigt mig bär över mörk, trolsk, fladdrande flamma, och det svärd, som svingar sig självt, förgörande jättars ätt!» Frej sade: 9. »En häst jag dig då giver, som hastigt dig bär över mörk, trolsk, fladdrande flamma, och det svärd, som svingar sig självt, om dristig den är, som det drager.» Skirner talade till hästen: 10. »Mörkt är det ute; inne är tiden, att vi fara över våta fjäll, över tursars tillhåll; båda vi oss bärga eller oss båda tar den mycket mäktige jätten.» Skirner red in i Jotunheim till Gymers gårdar. Där voro arga hundar bundna framför ledet på den inhägnad, som var omkring Gärds sal. Han red dit, där en fäherde satt på högen, och tilltalade honom: 11. »Säg du, herde, som på högen sitter och vaktar åt varje håll, hur med den unga mön till möte jag kommer för Gymers gläfsande hundar!» Herden sade: 12. »Är åt döden du vigd eller död allaredan? Om möte du alltid skall miste gå med Gymers goda mö.» Skirner sade: 13. »Bättre råd jag känner än kinka och klaga, då till färd man är färdig; intill en dag blev min ålder utmätt och livets längd bestämd.» Gärd sade: 14. »Vad är det för buller och bråk jag hör inne här i vårt hus; jorden darrar och därav alla Gymers gårdar skälva.» En tjänstekvinna sade: 15. »Det står en man härute, stigen från hästryggen, i gräset får gångaren beta.» Gärd sade: 16. »Bed honom in i vår boning stiga och dricka det mustiga mjöd; dock med ängslan jag anar att härute är min broders baneman.» 17. »Vem är det av alfer eller asars söner eller visa vaner? Vi kom du ensam över ursinning eld att se vår sal?» Skirner sade: 18. »Jag är ej av alfer eller asars söner eller visa vaner; dock kom jag ensam över ursinning eld att se eder sal. 19. Elva äpplen jag äger av guld, dem som gåva dig, Gärd, skall jag giva, att köpa din älskog och, att kärast dig Frej är av alla, för sann di säger.» Gärd sade: 20. »Elva äpplen jag aldrig tager för att vara någon till viljes, Aldrig vi, jag och Frej, medan vårt liv varar, skola båda tillsammans bo.» Skirner sade: 21. »Jag bjuder dig ringen, som bränd blev med Odens unge son; åtta lika tunga av honom drypa varje nionde natt.» Gärd sade: 22. »Jag bryr mig ej om ringen, fast bränd han är med Odens unga son; guld mig ej fattas i Gymers gårdar; jag får av min faders gods.» Skirner sade: 23. »Ser du detta svärd, mö? smalt och sirat, som jag här i handen har; huvudet hugga av halsen skall jag dig, om ej mig ditt jaord du giver.» Gärd sade: 24. »Tvång jag aldrig tåla vill för att vara någon till viljes; dock känner jag nog, att kämpar som du och Gymer till kamp skola komma.» Skirner sade: 25. »Ser du detta svärd, mö, smalt och sirat, som jag här i handen har; för eggen däruppå skall åldrig jätte segna, faller i döden din fader. 26. Med tamtrollspö slår jag dig, och tämja dig skall jag, mö, att vara mig till viljes; dit måste du gå, där människors söner sedan dig aldrig se. 27. På örnens klippa du arla skall sitta, blicka bort ur världen, blänga hän mot Hel. Mat mer led dig vare än för människors barn glänsande ormen är. 28. Till undran du blive, då ut du kommer. På dig må Rimner bliga, på dig vem helst må stirra; vittberyktad du varde mer än väktaren hos gudar; gape du från grindarne ut! 29. Sinnessvaghet, våpighet, smärta och otålighet; må tåren din växa med betrycket! Sätt dig ned, och säga dig skall jag en svår sorgens våg och tvefaldigt trångmål. 30. Gastar skola dig gruvligt plåga alltjämt i jättarnas gårdar. Var dag från ditt rum till rimtursars sal du vanke viljesvag, du vanke viljelös! Med gråt för gamman må till godo du hålla och ledsaga ditt betryck med tårar! 31. Med trehövdad turs skall du tillbringa livet eller ingen make möta. Ditt sinne sorg gripe, bekymmer dig bekymre! Var du som tisteln, som man trycker ihop, mot slutet av sädesskörden! 32. Till skogen jag vandrade, till de växande träd en trollstav att träffa, och trollstav jag träffade. 33. Vred är dig Oden, vred på dig asafursten, Frej skall din fiende vara. Ondskefulla mö, du ådragit dig gudarnes gränslösa vrede. 34. Höre det jättar, höre det rimtursar, Suttungs söner, och samtliga asar, hur jag förbjuder, hur med bann jag belägger, för mön människors samkväm, för mön att med människor umgås! 35. Rimgrimner heter tursen, som du tillhöra skall långt nedom likgrinden. Dig trashankar där på trädens rötter, getters spillning give! Ädlare dryck må du aldrig få, du mö, emot din vilja, du mö, men med min vilja! 36. Turs jag ristar och trenne stavar: otukt, lidelse och otålighet. Jag ristar det så bort, som jag ristade det dit, om sådant nödigt synes.» Gärd sade: 37. »Hellre, sven, då, hell dig! Här får du bägarn, full med flerårigt mjöd! Tänkt dock jag hade, att mitt tycke aldrig vanernas ättling skulle vinna.» Skirner sade: 38. »Om ärendet mitt vill allt jag veta, innan hädan hem jag rider, när vid ett möte du medgiva vill, att sonen av Njord dig nalkas.» Gärd sade: 39. »Barre heter, som båda vi känna, lunden, lugn och stilla; efter nio nätter åt Njords son skall Gärd där unna sin älskog.» Då red Skirner hem; Frej stod ute och hälsade honom och sporde honom om nyheter: 40. »Säg mig, Skirner, förrn du sadel av häst tar, och stiger ett steg framåt, vad gjort du har i Jotunheim till bästa för bådas vår önskan!» Skirner sade: 41. »Barre heter, som vi båda känna, lunden, så lugn och stilla; efter nio nätter åt Njords son skall Gärd där unna sin älskog.» Frej sade: 42. »Lång är en natt, långa äro två, hur kan jag under tre tråna? Ofta en månad mig mindre tycktes än halva denna natt av nöd.» Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett