Sången om Skirner

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Frej, Njords son, hade en dag satt sig i Lidskjalv och såg ikring alla världar. Han såg in i Jotunheim och såg där en fager mö, när hon gick från sin faders storstuga till kvinnostugan; därav fick han stor hjärtesorg.
Skirner hette Frejs skosven. Njord bad honom uppmana Frej att tala ut.


    Då sade Skade:
    1.
    »Res dig nu, Skirner,
    gå raskt att bedja
    vår son om samtal,
    och fråga den vise,
    på vem han kan vara
    så övermåttan ond!»

    Skirner sade:
    2.
    »Vreda ord
    jag väntar av er son,
    om jag går att tala honom till
    och fråga den vise,
    på vem han kan vara
    så övermåttan ond.»

    Skirner sade:
    3.
    »Säg du mig, Frej,
    du furste bland gudar,
    det som jag veta vill,
    vi allena du sitter
    i den långa salen
    om dagarna, min drott!»

    Frej sade:
    4.
    »Vi skulle jag yppa
    ungersven, för dig
    min svåra sorg,
    ty skimrande sol
    skiner alla dagar
    men lyser dock ej, som jag åtrår.»

    Skirner sade:
    5.
    »Så mycken din åtrå
    jag menar ej vara,
    att förtro den åt mig du ej törs,
    ty unga vi fordom
    fostrades tillsamman,
    väl vi två varann kunna tro.»

    Frej sade:
    6.
    »I Gymers gårdar
    jag gånga såg
    en mö, som till kärlek mig tjusat;
    armarne lyste,
    och återsken
    gåvo både himlen och havet.

    7.
    Mer mön är mig kär
    än en mö någonsin
    för en ung man i all tid har varit;
    av asar och alfer
    ingen vill,
    att vi skola vara tillsammans.»

    Skirner sade:
    8.
    »Häst mig då giv,
    som hastigt mig bär
    över mörk, trolsk, fladdrande flamma,
    och det svärd,
    som svingar sig självt,
    förgörande jättars ätt!»

    Frej sade:
    9.
    »En häst jag dig då giver,
    som hastigt dig bär
    över mörk, trolsk, fladdrande flamma,
    och det svärd,
    som svingar sig självt,
    om dristig den är, som det drager.»

    Skirner talade till hästen:
    10.
    »Mörkt är det ute;
    inne är tiden,
    att vi fara över våta fjäll,
    över tursars tillhåll;
    båda vi oss bärga
    eller oss båda tar
    den mycket mäktige jätten.»


Skirner red in i Jotunheim till Gymers gårdar. Där voro arga hundar bundna framför ledet på den
inhägnad, som var omkring Gärds sal. Han red dit, där en fäherde satt på högen, och tilltalade honom:


    11.
    »Säg du, herde,
    som på högen sitter
    och vaktar åt varje håll,
    hur med den unga mön
    till möte jag kommer
    för Gymers gläfsande hundar!»

    Herden sade:
    12.
    »Är åt döden du vigd
    eller död allaredan?
    Om möte du alltid
    skall miste gå
    med Gymers goda mö.»

    Skirner sade:
    13.
    »Bättre råd jag känner
    än kinka och klaga,
    då till färd man är färdig;
    intill en dag
    blev min ålder utmätt
    och livets längd bestämd.»

    Gärd sade:
    14.
    »Vad är det för buller
    och bråk jag hör
    inne här i vårt hus;
    jorden darrar
    och därav alla
    Gymers gårdar skälva.»

    En tjänstekvinna sade:
    15.
    »Det står en man härute,
    stigen från hästryggen,
    i gräset får gångaren beta.»

    Gärd sade:
    16.
    »Bed honom in
    i vår boning stiga
    och dricka det mustiga mjöd;
    dock med ängslan jag anar
    att härute är
    min broders baneman.»

    17.
    »Vem är det av alfer
    eller asars söner
    eller visa vaner?
    Vi kom du ensam
    över ursinning eld
    att se vår sal?»

    Skirner sade:
    18.
    »Jag är ej av alfer
    eller asars söner
    eller visa vaner;
    dock kom jag ensam
    över ursinning eld
    att se eder sal.

    19.
    Elva äpplen
    jag äger av guld,
    dem som gåva dig, Gärd, skall jag giva,
    att köpa din älskog
    och, att kärast dig Frej
    är av alla, för sann di säger.»

    Gärd sade:
    20.
    »Elva äpplen
    jag aldrig tager
    för att vara någon till viljes,
    Aldrig vi, jag och Frej,
    medan vårt liv varar,
    skola båda tillsammans bo.»

    Skirner sade:
    21.
    »Jag bjuder dig ringen,
    som bränd blev
    med Odens unge son;
    åtta lika tunga
    av honom drypa
    varje nionde natt.»

    Gärd sade:
    22.
    »Jag bryr mig ej om ringen,
    fast bränd han är
    med Odens unga son;
    guld mig ej fattas
    i Gymers gårdar;
    jag får av min faders gods.»

    Skirner sade:
    23.
    »Ser du detta svärd, mö?
    smalt och sirat,
    som jag här i handen har;
    huvudet hugga
    av halsen skall jag dig,
    om ej mig ditt jaord du giver.»

    Gärd sade:
    24.
    »Tvång jag aldrig
    tåla vill
    för att vara någon till viljes;
    dock känner jag nog,
    att kämpar som du
    och Gymer till kamp skola komma.»

    Skirner sade:
    25.
    »Ser du detta svärd, mö,
    smalt och sirat,
    som jag här i handen har;
    för eggen däruppå
    skall åldrig jätte segna,
    faller i döden din fader.

    26.
    Med tamtrollspö slår jag dig,
    och tämja dig skall jag,
    mö, att vara mig till viljes;
    dit måste du gå,
    där människors söner
    sedan dig aldrig se.

    27.
    På örnens klippa
    du arla skall sitta,
    blicka bort ur världen,
    blänga hän mot Hel.
    Mat mer led dig vare
    än för människors barn
    glänsande ormen är.

    28.
    Till undran du blive,
    då ut du kommer.
    På dig må Rimner bliga,
    på dig vem helst må stirra;
    vittberyktad du varde
    mer än väktaren hos gudar;
    gape du från grindarne ut!

    29.
    Sinnessvaghet, våpighet,
    smärta och otålighet;
    må tåren din växa med betrycket!
    Sätt dig ned,
    och säga dig skall jag
    en svår sorgens våg
    och tvefaldigt trångmål.

    30.
    Gastar skola
    dig gruvligt plåga
    alltjämt i jättarnas gårdar.
    Var dag från ditt rum
    till rimtursars sal
    du vanke viljesvag,
    du vanke viljelös!
    Med gråt för gamman
    må till godo du hålla
    och ledsaga ditt betryck med tårar!

    31.
    Med trehövdad turs
    skall du tillbringa livet
    eller ingen make möta.
    Ditt sinne sorg gripe,
    bekymmer dig bekymre!
    Var du som tisteln,
    som man trycker ihop,
    mot slutet av sädesskörden!

    32.
    Till skogen jag vandrade,
    till de växande träd
    en trollstav att träffa,
    och trollstav jag träffade.

    33.
    Vred är dig Oden,
    vred på dig asafursten,
    Frej skall din fiende vara.
    Ondskefulla mö,
    du ådragit dig
    gudarnes gränslösa vrede.

    34.
    Höre det jättar,
    höre det rimtursar,
    Suttungs söner,
    och samtliga asar,
    hur jag förbjuder,
    hur med bann jag belägger,
    för mön människors samkväm,
    för mön att med människor umgås!

    35.
    Rimgrimner heter tursen,
    som du tillhöra skall
    långt nedom likgrinden.
    Dig trashankar där
    på trädens rötter,
    getters spillning give!
    Ädlare dryck
    må du aldrig få,
    du mö, emot din vilja,
    du mö, men med min vilja!

    36.
    Turs jag ristar
    och trenne stavar:
    otukt, lidelse och otålighet.
    Jag ristar det så bort,
    som jag ristade det dit,
    om sådant nödigt synes.»

    Gärd sade:
    37.
    »Hellre, sven, då, hell dig!
    Här får du bägarn,
    full med flerårigt mjöd!
    Tänkt dock jag hade,
    att mitt tycke aldrig
    vanernas ättling skulle vinna.»

    Skirner sade:
    38.
    »Om ärendet mitt
    vill allt jag veta,
    innan hädan hem jag rider,
    när vid ett möte
    du medgiva vill,
    att sonen av Njord dig nalkas.»

    Gärd sade:
    39.
    »Barre heter,
    som båda vi känna,
    lunden, lugn och stilla;
    efter nio nätter
    åt Njords son
    skall Gärd där unna sin älskog.»

Då red Skirner hem; Frej stod ute och hälsade honom och sporde honom om nyheter:


    40.
    »Säg mig, Skirner,
    förrn du sadel av häst tar,
    och stiger ett steg framåt,
    vad gjort du har
    i Jotunheim
    till bästa för bådas vår önskan!»

    Skirner sade:
    41.
    »Barre heter,
    som vi båda känna,
    lunden, så lugn och stilla;
    efter nio nätter
    åt Njords son
    skall Gärd där unna sin älskog.»

    Frej sade:
    42.
    »Lång är en natt,
    långa äro två,
    hur kan jag under tre tråna?
    Ofta en månad
    mig mindre tycktes
    än halva denna natt av nöd.»


Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett