Solsången

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



    1.
    Rikedom och liv
    rånade från människor
    den bistre busen;
    över den väg,
    som vaktades av honom,
    kunde ingen levande lända.

    2.
    Allra oftast
    ensam åt han;
    aldrig bjöd han man till mat,
    förrän det kom
    en kraftlös gäst
    vandrande, av vägen trött.

    3.
    Att han tarvade dryck,
    den trötte sade,
    och att mindre mätt han vore.
    Med bävande hjärta
    till den boning han litade,
    som förr varit full av ont.

    4.
    Mat gav han och dryck
    åt den, som dödstrött var,
    allt med uppriktigt sinne.
    På Guds bud han aktade,
    med gott honom fägnade,
    ty eländig ansågs han vara.

    5.
    Den andre stod upp
    och ont han tänkte,
    ej tog han emot med tack.
    Synden svällde.
    I sömnen han mördade
    den kloke, som förr kunnat sig akta.

    6.
    Då han huggen vaknade,
    bad han himlarnas Gud,
    att hjälp han måtte honom giva,
    men på sig den andre
    fick synden taga,
    då en saklös han svikit hade.

    7.
    Heliga änglar
    ur himlen kommo ned
    och förenade hans ande med sig;
    i ett rent liv
    han leva skall
    evigt med allsäktig Gud.

    8.
    För rikedom och hälsa
    råder ingen man,
    om det än går honom gott.
    Mången angripes
    av vad minst han anar;
    för sin frid råder ingen ensam.

    9.
    Icke tänkte
    Unnar och Sävalde,
    att lyckan dem lämna skulle.
    Nakna de blevo
    och nödställda,
    skrämdes som vargar till skogs.

    10.
    Lustans makt
    varit mången till sorg,
    ofta kommer kval från kvinnor.
    Till men de bli,
    fast mäktige Gud
    dem skapade till köttets kyskhet.

    11.
    Svavad och Skarthedin
    i sämja levde;
    ej den ene kunde vara utan den andre,
    förrn besinning de miste
    för samma kvinna;
    till last hon levde för dem.

    12.
    Om intet de sig brydde
    för den bländvita mön,
    ej om gyckel, ej ljusa dagar;
    intet annat
    önska de kunde
    än den strålande sköna gestalt.

    13.
    Dystra blevo dem
    de dunkla nätterna;
    ingen ljuvlig sömn de sovo,
    och av denna harm
    hätskhet föddes
    mellan de verkliga vänner.

    14.
    Oerhörda dåd
    oftast bliva
    i vrede vedergällda.
    I holmgång de stredo
    om det hulda viv
    och fingo båda sin bane.

    15.
    Övermod hysa
    skall ingen människa;
    det har jag sannerligen sett;
    ty de flesta av dem,
    som förfalla till högfärd
    bort ifrån Gud gå.

    16.
    De rådde över mycket
    Radny och Vebode
    och visste sig gott blott verka.
    Nu de sitta
    och såren vända
    ömsom eldarna till.

    17.
    På sig de trodde
    och tyckte sig vara
    ensamma över allt folk,
    men allsmäktig Gud
    annorlunda
    lämpade livet för dem.

    18.
    De mättade sin lusta
    på många sätt
    och hade sin glädje i guld.
    Nu vedergälls dem,
    då vandra de skola
    emellan eld och is.

    19.
    På dina ovänner
    må aldrig du lita,
    fast vackra ord de välja.
    Gott må du lova dem,
    ty gott är att varning
    av annans olycka taga.

    20.
    Så det gick honom,
    Sorle den godsinte,
    då i Vigulvs våld han sig gav.
    Säkert han honom trodde
    men för svek blev ett offer
    av sin broders baneman.

    21.
    Han gav dem lejd
    av ett gott hjärta
    och de lovade att lämna honom guld;
    försonade de sade sig,
    när tillsammans de drucko,
    men falskhet kom dock fram.

    22.
    Men efteråt
    på andra dagen,
    då de hade in i Rygjardal ridit,
    med svärd de stympade
    den, som saklös var,
    och läto hans liv fara.

    23.
    Hans lik de drogo
    till lönlig plats
    och bragte det ned i en brunn;
    förhemliga det ville de,
    men Herren Gud
    helig i himlen det såg.

    24.
    Hans ande bjöd
    allsmäktig Gud
    gå i sin glädje in,
    men sent skola
    de sakskyldige
    från kvalen kallade bli.

    25.
    Bed Herrans ords
    hägnande diser
    dig bevågna vara.
    I veckan efter
    enligt din viljas
    önskan skall allting gå.

    26.
    De vredens verk,
    som du vrångt förövat,
    försona ej åter med ont!
    Med godhet skall du trösta
    den, du gråta låtit,
    det skänker själen heder.

    27.
    Gud skall man åkalla
    om goda ting,
    den mäktige, som människorna skapat.
    Mycket för den man
    menligt bliver,
    som är sen att söka sin fader.

    28.
    Dig bedja höves
    med brinnande iver
    om det, som tyckes dig tarvas,
    ty allting blir den utan,
    som ingenting beder;
    få tänka på den tigandes behov.

    29.
    Sent jag kom,
    fast kallad tidigt,
    till domhavandens dörrar.
    Dit jag mig tänker,
    ty det lovades mig;
    välfägnad den får, som den fordrar.

    30.
    Synderna vålla,
    att med sorg vi fara
    ur denna våndans värld.
    Ingen ängslas,
    som ej ont gör;
    det är gott utan vank att vara.

    31.
    Ulvar lika
    tyckas alla de,
    som ombytlig hug hava.
    Så vedergälles dem,
    att de vandra skola
    till straff på glödande gator.

    32.
    Vänliga råd,
    med vett förbundna,
    sju tillhopa jag låter dig lära.
    Minns dem noga,
    och missakta dem aldrig;
    nyttiga äro alla att njuta.

    33.
    Därom är att säga,
    hur säll jag var
    i välbehagliga världen,
    och å andra sidan
    hur ytterst motvilligt
    de dödlige gå emot döden.

    34.
    Lystnad och dårskap
    förleder människor,
    som fika efter gods och guld.
    De blanka slantar
    till sorg bliva lång;
    förmögenhet gjort mången till dåre.

    35.
    Glad åt mycket
    jag människor syntes,
    ty få saker visste jag på förhand.
    Världen, där vi dväljas,
    danade Herren
    full av fröjd och lust.

    36.
    Lutande jag satt
    och länge var jag nedböjd;
    mycket lysten jag var då att leva.
    Men han mätte min tid,
    som mäktig var;
    för den, som dö skall, är vägen visad.

    37.
    Dödsgudinnan Hels rep
    hårt drogos åt
    och snärjde mina sidor.
    Slita dem jag ville,
    men sega de voro;
    lättsamt är att lös få gå.

    38.
    Ensam jag kände,
    hur på alla håll
    smärtor i mig svällde.
    Hels möar bjödo
    mig hem varje afton,
    i det jag huttrade och hackade tänder.

    39.
    Solen jag såg,
    den samma dagstjärnan,
    luta till nedgång i larmvärlden,
    men på annat håll hörde jag
    Hels grind tungt
    på sina gångjärn gnissla.

    40.
    Solen jag såg sjunka
    med sken, som av blod;
    ur världen då stupade min väg.
    Mäktig hon mig syntes
    på många sätt,
    emot vad jag förr henne funnit.

    41.
    Solen jag såg,
    och det syntes mig
    som om Herrens härlighet jag såge
    och för henne sista gången
    mitt huvud jag böjde,
    som jag gjorde det här uppå jorden.

    42.
    Solen jag såg
    och så hon strålade,
    att min sans jag tyckte försvinna,
    men Gylvs strömmar
    stormade på annat håll,
    blandade mycket med blod.

    43.
    Solen jag såg,
    och vid synen jag skälvde,
    av farhåga full och bedrövad,
    ty mitt hjärta var
    allt igenom
    söndergånget i slamsor.

    44.
    Solen jag såg,
    sällan mer bedrövad;
    ur världen då stupade min väg.
    Min tunga var
    som trä räknade
    och utanpå kroppen allt kallnat.

    45.
    Solen jag såg,
    sedan ej mera
    efter denna dystra dag,
    ty fjällvattnen slöto sig
    samma för mig
    och jag gick bort, kallad från kvalen.

    46.
    Hoppets stjärna flög
    - och då född jag blev -
    bort ifrån mitt bröst;
    högt hon flög.
    fäste saknade,
    att till vila hon komma kunde.

    47.
    Längre än alla
    var den enda natt,
    då stel jag låg på strå.
    Då i sanning man ser,
    vad som sagts av Gud,
    att människan är mullens son.

    48.
    Det höre och akte
    barmhärtig Gud,
    som himmel och jord haver gjort,
    hur mol allena
    många vandra,
    fast till släktingar sig sälla de skulle.

    49.
    Sina gärningars frukt
    får envar njuta;
    säll den, som glad gör gott,
    då av mitt överflöd
    mig ämnad var
    en säng i sanden bäddad.

    50.
    Köttets lusta
    lockar ofta människor,
    mången för mycken den har,
    ty varmbadens vatten
    var mig ledast
    framför alla övriga ting.

    51.
    På nornors stol
    jag nio dagar satt,
    därifrån lyftes jag högt på häst,
    då Hels sol
    hiskligt sken
    ur mulna himmelens moln.

    52.
    Utanför och innanför
    alla sju segervärldar
    förföll det mig, att jag for.
    I höjden och djupet
    jag hitta sökte,
    var leden var lättast framkomlig.

    53.
    Att säga nu är,
    vad jag såg allra först,
    när i kvalens värld jag var kommen.
    Svedda fåglar,
    framlidna själar,
    flögo så många som mygg.

    54.
    Från väster jag såg
    Vans drakar flyga
    och en eldvåg efter sig lämna.
    Vingarna de skakade,
    så att vida mig tycktes
    himmel och hälleberg rämna.

    55.
    Solens hjort
    från söder såg jag fara,
    honom tyglade tvenne tillsamman.
    Hans fötter stodo
    på flata marken,
    men hornen snuddade vid himlen.

    56.
    Från norr såg jag rida
    Nides söner,
    jag såg dem sju tillsamman.
    Ur fulla horn
    härligt mjöd de drucko
    från Baugregins brunn.

    57.
    Vinden tystnade,
    vattnen stannade,
    då hörde jag ett gräsligt gny.
    Åt sina män
    malde trolösa kvinnor
    mull, till mat ämnad.

    58.
    Blodiga kvarnstenar
    dess kvinnor mörka
    med bedrövat sinne drogo.
    Deras blodiga hjärtan
    utanför bröstet hängde,
    tröttade av tunga kval.

    59.
    Mången man,
    som jag mötte där,
    gick stympad på glödande gata.
    Deras anleten
    alla mig tycktes
    sudlade av brudars blod.

    60.
    Många män jag såg
    ned i mullen gångna,
    som nattvard ej njuta fingo.
    Hedna stjärnor stodo
    över huvudet på dem,
    ristade med fördärvets runor.

    61.
    Män jag såg
    som mycken avund
    över nästans förhållanden nära.
    Blodiga runor
    på bröstet på dem voro
    märkta för dem till men.

    62.
    Män jag såg där
    många oglada,
    vilse de voro om vägen.
    Det får den till lön,
    som förföra sig låter,
    av denna världs olyckor drabbad.

    63.
    Män jag såg,
    som med många svek
    efter andras egendom traktat.
    I flockar de foro
    till Fregjarns borg
    och hade bördor av bly.

    64.
    Män jag såg,
    som många hade
    på liv och rikedom rånat.
    Bröstet på dessa
    bets igenom
    av ormar, som svällde av etter.

    65.
    Män jag såg,
    som mycket ogärna
    helgdagar hålla ville.
    Deras händer voro
    på heta stenar
    naglade fast med nödtvång.

    66.
    Män jag såg,
    som av mycken stolthet
    förhävde sig högre än vån var.
    Eldslågor
    på ett underligt sätt
    kring deras kläder slogo.

    67.
    Män jag såg,
    som mången gång
    hade ord på andra ljugit.
    Hels korpar
    ur huvudet på dem
    hårdligen ögonen höggo.

    68.
    All den skräck
    får du icke veta,
    som de till dödsriket gångna drabbar.
    Söta synder
    till svår bot varda;
    ve kommer alltid efter vällust.

    69.
    Män jag såg,
    som mycket gods,
    som gåva efter Guds lag givit.
    Härliga ljus
    över huvudet på dem
    bjärt lysande brunno.

    70.
    Män jag såg,
    som med mycken iver
    främjat fattigas väl.
    Heliga böcker
    och himlaskrift läste
    änglar över deras huvud.

    70.
    Män jag såg,
    som mycket illa
    farit hade genom fasta.
    Guds änglar sig bugade
    för alla dessa;
    det är den högsta hugnad.

    72.
    Män jag såg,
    som sörjt för sin moder
    och givit henne mat i mun.
    Deras vilorum voro
    vackert pyntade,
    ställda på himmelens strålar.

    73.
    De heliga möar
    hade rentvagit
    själen från syndens smitta,
    av sådana män,
    som mången dag
    sig själva plågat och pinat.

    74.
    Höga vagnar såg jag
    längs himlarne fara;
    gång de äga till Gud.
    Dem styra de män,
    som mördade äro
    för alls ingen orsak.

    75.
    Allsmäktig fader,
    lika mäktige son,
    och du himmelens helige ande!
    Dig beder jag oss skilja,
    du som själv oss skapat,
    från allt, som ont är.

    76.
    Bjugvor och Listvor
    sitta i Herders dörrar
    uppå orgelstolen.
    Järnens blod
    göts ur deras näsa
    och fiendskap väcker bland folk.

    77.
    Odens viv,
    vällustlysten,
    på jordens fartyg färdas.
    Hennes segel
    sent bärgas,
    som på trängtans tackling sitta.

    78.
    O son, din fader
    har framställt tydningen
    jämte Solkatlas söner,
    av det horn av hjort,
    som ur högen bar
    den vise Vigdvalin.

    79.
    Här äro runor
    som ristat hava
    Njords nio döttrar.
    Radveig är den äldsta,
    den yngsta Kreppvor,
    tillsammans med systrar sju.

    80.
    Allt slags ont
    de övat hava
    Svavr och Svavrlogi.
    De blodvite gjorde
    och banesår sögo
    av evig ondskefull vana.

    81.
    Detta kväde,
    som dig kungjort jag har
    skall du för levande läsa.
    Solens sång
    som synas skall
    långtifrån lögnaktig vara.

    82.
    Må vi här skiljas
    och mötas åter
    på folkens fröjdedag!
    Du, Herre, giv
    de hädangångne ro
    och dem hjälp, som på jorden leva!

    83.
    Dyrbar visdom
    i drömmen dig sades
    och sanning då du såg.
    Ingen människa
    så mångkunnig skaptes,
    att förr hon hört Solsångens saga.


Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett