Brottstycke av det större kvädet om Sigurd

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



    1a. Elden tog att ljunga,
    och jorden att skälva
    och höga lågan
    mot himlen skjuta.
    Få tordes där
    av furstens kämpar
    genom elden rida
    eller över stiga.

    2a. Sigurd Grane
    med svärdet sporrade,
    elden slocknade
    för ädle hjälten;
    all lågan sig lade
    för den lovord önskande,
    de redskap glänste,
    som Regin ägde.

    3a. Sigurd drap ormen,
    och ingen det skall
    ur minnet förlora,
    så länge människor leva,
    men din broder
    brast det mod
    genom elden att rida
    eller över stiga.

    4a. Ut gick Sigurd
    från samtalet,
    männens vän,
    och så modfälld var;
    att på stridsdjärv hjälte
    järnvirkad brynja
    började i sidorna
    sönder brista.

    - - - - - -

    1.
    »[I vad sak
    har Sigurd] brutit,
    då du vill, att den modige
    mista skall livet.»

    Gunnar sade:
    2.
    »Mig har Sigurd
    svurit eder,
    eder svurit,
    alla brutit.
    Han svek mig då,
    när han svurit hålla
    alla eder
    allra trognast.»

    Hogne svarade:
    3.
    »Av hätskhet Brynhild
    dig hetsat har
    ont att göra
    och orsaka sorg;
    hon unnar ej Gudrun
    det goda giftet
    och sedan ej dig
    sig att äga.»

    4.
    Några ulv stekte,
    några orm skuro,
    några åt Guttorm
    gåvo av vargen,
    förrn de förmådde,
    mordlystna,
    bära händer
    på härlige hjälten.

    5.
    Slagen blev Sigurd,
    söder om Ren,
    korpen på trädet
    kraxade högt:
    »På eder två skall Atle
    eggarna bloda,
    brutna eder
    eder bane vålla.»

    6.
    Ute stod Gudrun,
    Gjukes dotter,
    och det första ord,
    hon fällde, var detta:
    »Var är nu Sigurd,
    väpnades drott,
    då mina fränder
    jag främst ser rida?»

    7.
    Ensam Hogne
    henne svarade:
    »Sigurd med svärd
    vi sönderhuggit,
    grå hästen hänger
    huvudet över den döde.»

    8.
    Då sade Brynhild,
    Budles dotter:
    »Väl skolen I njuta
    av vapen och land!
    Ensam skulle Sigurd
    för allt hava rådit,
    om han litet längre
    sitt liv behållit.

    9.
    Ej hövdes det,
    att han härskade så
    över Gjukes arv
    och goters mängd,
    då att styra folket
    och i strid djärva
    fem söner Gjuke
    framfött hade.»

    10.
    Då skrattade Brynhild,
    att det skallade i gården,
    en gång
    av all sin själ:
    »Länge skolen I njuta
    land och folk,
    när frejdade fursten
    I falla låtit.»

    11.
    Då sade Gudrun,
    Gjukes dotter:
    »Oerhörda ord
    yttrar du nu.
    Må de svåra taga Gunnar,
    Sigurds mördare!
    Hans hätska sinne
    hämnd skall röna.»

    12.
    Det led fram på kvällen,
    ej litet var drucket,
    om mycket muntert
    männen talade.
    Alla somnade,
    då i säng de kommo,
    Gunnar ensam längre
    än alla låg vaken.

    13.
    Fot han ej rörde,
    fjättrad var tungan;
    därpå härens
    härjare tänkte,
    vad de två på trädet
    talat hade,
    korpen och örnen,
    då de kommo hemridande.

    14.
    Brynhild vaknade,
    Budles dotter,
    skjoldungars dis,
    innan dagen grydde:
    »Eggen mig eller avråden,
    - nu har ogärning skett, -
    att säga min sorg
    eller sådant ej göra!»

    15.
    Vid dessa ord
    alla tego,
    få blevo kloka
    på de kvinnolater,
    då hon gråtande
    gav sig att omtala
    det, som hon leende
    lockat männen till.

    Brynhild sade:
    16.
    »I sömnen, Gunnar,
    svårt det mig tycktes:
    svalt var i salen,
    min säng var kall,
    men du, drott, rider
    bedrövad, glädjelös,
    med fjättrar fängslad
    i fienders hop;
    så skall all eder
    ätt, nivlungar,
    sin makt förlora,
    menedare ären I.

    17.
    Nu minns du ej, Gunnar,
    granneligen,
    da I båda i spåret
    ert blod läten rinna.
    Allt det har du nu
    illa honom lönat,
    att främst i mod
    han sig finna lät.

    18.
    Det röntes då,
    när ridit han hade
    modig till oss
    om mig att bedja,
    hur härens härjare
    hade tillförene
    ederna hållit
    mot unge fursten.

    19.
    Sårande svärd,
    snott om fästet med guld,
    lät mäktig konung
    mellan oss ligga.
    Med eld voro eggarna
    utanpå strukna,
    och med etterdroppar
    innantill dragna.»



Om Sigurds död

I detta kväde talas om Sigurds död, och här pekar det åt, som om de dödade honom ute, men somliga säga så, att de dödade honom inne, sovande i sin säng. Men tyskarne säga så, att de dödade honom ute i skogen, och så säges i den gamla Gudrunarkvida, att Sigurd och Gjukes söner hade ridit till tings, när han dödades, men det säga alla på enahanda sätt, att de sveko honom mot tro och loven och angrepo honom liggande och oförberedd.


Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett