Kvädet om Volund

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Nidud hette en konung i Sverge; han hade två söner och en dotter, hon hette Bodvild.
Det fanns tre bröder, söner av lappkonungen: [Isl. Finnar 'lappar'] den ene hette Slagfinn, den andre Egil, den tredje Volund; de åkte skidor och jagade djur.
De kommo till Ulvdalarne och gjorde sig hus där; där är ett vatten, som heter Ulvsjön. Tidigt om morgonen funno de på sjöstranden tre kvinnor, som spunno lin; bredvid dem lågo deras svanhamnar; det var valkyrior.
Det var två döttrar av konung Lodver: Ladgunn svanvit och Hervor allvitr, men den tredje var Olrun, Kjars dotter från Valland.
De togo dem med sig hem till sin stuga. Egil äktade Olrun, Slagfinn Svanvit men Volund Allvitr. De bodde där sju år; därpå flögo kvinnorna att deltaga i drabbningar och kommo icke åter. Då skidade Egil att leta efter Olrun, och Slagfinn sökte Svanvit, men Volund stannade kvar i Ulvdalarne. Han var den händigaste man, som man känner i fornsagor. Konung Nidud lät taga honom till fånga, såsom här omtalas:


    1.
    Möar flögo sunnan
    Mörkskogen igenom,
    Allvitr den unga
    att örlog föra.
    På sjöstrand sig satte
    de sköna att vila,
    kvinnor från södern,
    kostbart lin spunno.

    2.
    Egil slöts
    av en av dem,
    en fager mö,
    i famnen den vita;
    den andra var Svanvit,
    med svanfjädrar flög;
    den tredje systern
    slog sin arm
    omkring Volunds
    vita hals.

    3.
    Sju år sutto de
    sedan stilla,
    hela det åttonde
    hyste de trånad,
    men det nionde
    de nödgades skiljas.
    Möarna längtade
    till mörkan skog
    - Allvitr den unga -
    att örlog föra.

    4.
    Hem väderbitne skytten
    vände från jakten;
    Slagfinn och Egil
    funno salarne öde,
    gingo ut och in
    och om sig sågo.
    Åt öster åkte Egil
    efter Olrun
    men åt söder Slagfinn
    efter Svanvit.

    5.
    Ensam satt Volund
    i Ulvdalarne,
    slog guldet röda
    kring glimmande sten,
    alla ringarna på lindebast
    lyckte han väl;
    sitt väna viv
    väntade han så,
    i hopp, att hon skulle
    till honom komma.

    6.
    Det spörjer Nidud,
    njarernas drott,
    att ensam Volund
    i Ulvdalarne satt.
    Om natten kommo män
    med nitade brynjor,
    deras sköldar blänkte
    vid skenet av nedanet.

    7.
    De stego ur sadlarne
    vid salens gavel
    gingo därifrån in,
    och upp längs salen;
    de sågo på bast
    bundna ringar,
    sju hundra av alla,
    som husbonden ägde.

    8.
    De togo dem av,
    och de trädde dem på,
    förutom en,
    som de av läto bliva.
    Hem vände från jakten
    väderbitne skytten,
    Volund, vandrande
    en väg så lång.

    9.
    Han gick att av bruna
    björnhonan steka,
    snart den torra
    tallens ris,
    den vindtorra veden,
    för Volund brann.

    10.
    På huden av björnen
    satt härskaren över alfer,
    räknade ringarne,
    rövad var en.
    Han tänkte, att den lånats
    av Lodvers dotter,
    Allvitr den unga,
    att hon återkommit.

    11.
    Han satt så länge,
    att han somnade,
    i ve och vånda
    han vaknade åter;
    kände bojor tunga
    bundna på händerna
    och på fötterna
    en fjätter spänd.

    Volund sade:
    12.
    »Vilka krigare är det,
    som knöto på mig
    band av bast
    och bundo mig?»

    13.
    Nu ropade Nidud,
    njarernas drott:
    »Var fick du, Volund,
    furste för alfer,
    vårt egna guld
    i Ulvdalarne?

    14.
    Guld fanns där icke
    på Granes väg,
    fjärran är vårt land
    från fjällen vid Ren.»

    Volund sade:
    »Mera kostbarheter
    minns jag, att vi ägde,
    då vi bröder med hustrur
    ännu hemma voro.

    15.
    Ladgunn och Hervor,
    av Lodver var hon barn,
    bekant var Olrun
    som Kjars dotter.»

    16.
    [Ute står Niduds
    illsluga drottning,
    och] in hon gick
    och upp längs salen.
    Hon stod på golvet
    och stämman sankte:
    »Fredlig är ej han,
    som föres ur skogen.»


Konung Nidud gav sin dotter Bodvild den guldring, som han tog av bastet hos Volund, men han själv bar svärdet, som Volund ägde och,
drottningen sade:


    17.
    "Hans tänder synas,
    då svärdet visas honom
    och den ring, som Bodvild
    bär, han varsnar;
    ögonen likna
    den lömske ormens.
    Skären sönder
    hans senors styrka
    och sätten honom sedan
    i Sävarstad!»


Så gjordes, att hans senor skuros av i knävecken och han sattes på en holme, som var där utanför land och hette Sävarstad.
Där förfärdigade han allehanda dyrbarheter åt konungen. Ingen människa tordes gå till honom utom konungen allena.


    Volund sade:
    18.
    »Jag ser på Nidud
    ett svärd vid bältet,
    som jag vässat har,
    så väl jag kunnat,
    och vilket jag härdade,
    som helst jag ville.
    Borta från mig bäres
    denna blixtrande klinga,
    jag ser den ej buren
    till smedjan åt Volund.

    19.
    Nu bär Bodvild
    min bruds
    röda ringar
    - rånet ej bötas.»

    20.
    Han satt och sov ej
    och slog med hammaren,
    gjorde ganska snart
    ett svek mot Nidad.
    Att kostbarheter se
    kommo de två unga
    sönerna av Nidad
    till Sävarstad.

    21.
    De kommo till kistan,
    krävde nycklarne,
    uppenbar var ondskan,
    när i den de sågo.
    En mängd smycken där fanns,
    som för sönerna vistes,
    att rött guld det vore
    och rikedomar.

    Volund sade:
    22.
    »Kom allena, ni två!
    Kom en annan dag!
    Som gåva åt eder
    detta guldet jag lämnar.
    Säg det ej för flickorna
    och folket i salen,
    för ingen människa,
    att mig ni träffat!»

    23.
    Snart ropade
    småttingen den andre,
    broder till broder:
    »Bort att se ringar!»
    De kommo till kistan,
    krävde nycklarne,
    uppenbar var ondskan
    när i den de sågo.

    24.
    Gossarnas huvud
    högg han av
    och lade benen
    under blåsbälgens vattengrop,
    men huvudskalarna,
    som under håret voro,
    svepte han i silver
    och sände till Nidad.

    25.
    Men av ögonen gjorde han
    ädelstenar,
    sände dem till Nidads
    sluga drottning,
    men av tänderna
    på de två gossarne
    smidde han bröstsmycken
    och sände till Bodvild.

    26.
    Ringen Bodvild
    att rosa begynte
    - - -
    [bar den till Volund],
    då hon brutit den sönder:
    »Annat än åt dig
    jag dristar ej säga det.»

    Volund sade:
    27.
    »Bräckan på guldet
    botar jag så,
    att din fader
    det fagrare synes
    och din moder
    mycket bättre
    och dig själv
    lika skönt också.»

    28.
    Genom öl han henne
    överlistade,
    så att hon somnade,
    där hon satt på bänken:
    »Nu har jag hämnat,
    vad mig harm har gjort,
    allt utom ett
    av det ondskefulla.»

    29.
    »Bra», sade Volund,
    »må på benen jag komma,
    som Nidads kämpar
    mig nekade bruka.»
    Leende Volund
    i luften sig höjde,
    gråtande Bodvild
    fick gå från ön,
    sörjde älskarens färd
    och sin faders vrede.

    30.
    Ute stod Niduds
    illsluga drottning,
    och in hon gick
    upp genom salen,
    - men på salens hägnad
    han satte sig att vila. -
    Ȁr du vaken, Nidud,
    njarernas drott?»

    Nidud sade:
    31.
    »Jag vakar alltid,
    välbehag saknar,
    jag sover föga,
    sedan sönerna dogo,
    i mitt huvud det kyler,
    köld ge dina råd,
    jag vill nu gärna
    med Volund tala.»

    32.
    »Yppa mig, Volund,
    alfernas furste,
    vad blev av blomstrande
    barnen mina!»

    Volund sade:
    33.
    »Först skall du alla
    eder svärja:
    vid skeppets bord
    och vid sköldens rand,
    vid hästens bog
    och vid huggsvärdets egg,
    att du Volunds viv
    ej vållar kval
    eller min brud
    till bane varder,
    fast jag käresta har,
    som I kännen,
    eller i din boning
    barn jag äger.

    34.
    Gå bort till den smedja,
    du byggt åt mig,
    där finner du bälgarne
    med blod bestänkta.
    Dina gossars huvud
    högg jag av
    och lade benen
    under bälgens vattengrop.

    35.
    Men huvudskålarna,
    som under håret voro,
    svepte jag i silver
    och sände till Nidad,
    och av ögonen gjorde jag
    ädelstenar,
    sände dem till Nidads
    sluga drottning.

    36.
    Men av tänderna
    på de två gossarne
    smidde jag bröstsmycken
    och sände till Bodvild.
    Nu Bodvild bär
    ett barn under hjärtat,
    enda dottern
    till eder båda.»

    Nidud sade:
    37.
    »Ej något du sagt mig,
    som jag sörjt över mera
    eller ville, att det värre
    dig, Volund, må bekomma.
    Sa hög är ingen man,
    att från hästen han dig tager,
    inga nävar nog starka
    att här nedifrån dig skjuta,
    där du hänger svävande
    i högan sky.»

    38.
    Leende Volund
    i luften sig höjde
    och kvar, i sorg
    sänkt, satt Nidud.

    Nidud sade:
    39.
    »Stig upp, Tackrad,
    min träl den bäste,
    bed du Bodvild,
    den bländvita mön,
    gå fagert smyckad
    med sin fader att tala.»

    40.
    Ȁr det sant, Bodvild,
    som de sagt till mig?
    Var du på holmen
    till hopa med Volund?»

    Bodvild sade:
    41.
    »Sant är det, Nidad,
    som man sade dig.
    Jag var på holmen
    tillhopa med Volund,
    en olycksstund,
    som aldrig bort komma.
    Honom jag icke
    hindra kunde;
    honom jag icke
    hindra förmådde.»


Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett