Völuspa - Valans Spådom

- Översättning från isländskan av Erik Brate -

Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



    1.
    Hören mig alla
    heliga släkten,
    större och smärre
    söner av Heimdall;
    du vill ju, Valfader,
    att väl jag täljer
    forntida sägner,
    de första, jag minnes.

    2.
    Jättar, i urtid
    alstrade, minns jag,
    som mig fordom
    fostrat hava;
    nio världar jag minns,
    och vad som var i de nio,
    måttgivande trädet
    under mullen djupt.

    3.
    I åldrarnas morgon,
    då Ymer levde,
    var ej sand, ej sjö,
    ej svala vågor;
    jorden fanns icke,
    ej upptill himlen;
    ett gapande svalg fanns
    men gräs fanns ingenstädes.

    4.
    Innan Burs söner lyfte
    landen i höjden,
    de som mångberömd
    Midgård skapade.
    Solen strålade
    från söder på stenar,
    och gröna örter
    grodde i marken.

    5.
    Solen kom från söder
    i sällskap med månen
    på höger hand
    över himlaranden.
    Solen ej visste,
    var salar hon hade,
    månen ej visste,
    vad makt han hade,
    stjärnorna ej visste,
    var de skimra skulle.

    6.
    Då drogo alla makter
    till sina domaresäten,
    högheliga gudar,
    och höllo rådslag;
    åt natt och nedan
    namn de gåvo,
    uppkallade morgon
    och middag också,
    eftermiddag och afton,
    för att med åratal räkna.

    7.
    Asarne möttes
    på Idavallen,
    timrade höga
    tempel och altar,
    smedjor byggde,
    smycken gjorde,
    skaffade sig tänger
    och skapade verktyg.

    8.
    På gården med brädspel
    de glada lekte,
    armod på guld
    fanns ingalunda,
    tills tursamöar
    trenne kommo,
    mycket mäktiga
    mör, från jättevärlden.

    9.
    Då drogo alla makter
    till sina domaresäten,
    högheliga gudar,
    och höllo rådslag,
    vem dvärgars skara
    skapa skulle
    av blodig bränning
    och Blains ben.

    10.
    Där var Modsogner vorden
    den mest förnämlige
    av dvärgar alla
    och Durin den andre;
    de gjorde många
    människobilder,
    dessa dvärgar, av jord,
    som Durin sade.

    11.
    Nye och Nide,
    Nordre och Sudre,
    Austre och Västre,
    Alltjov, Dvalin,
    Bivor, Bavor,
    Bombur, Nore,
    An och Anar,
    Ae, Mjodvitner.

    12.
    Veig och Gandalv,
    Vindalv, Train,
    Täck och Torin,
    Tro, Vitr och Lit,
    Na och Nyrad.
    Nu har jag dvärgarna
    - Regin och Radsvid -
    rätt omtalat.

    13.
    File, Kile,
    Funden, Nale,
    Hepte, Vile,
    Hanar, Svior,
    Fra, Hornbore,
    Fräg och Lone,
    Aurvang, Jare,
    Eikinskjalde.

    14.
    Tid är att dvärgar
    i Dvalins skara
    för människorna leda
    till Lovar i ättlängd;
    de som sandfältens säte
    sökte åt sig
    till grusslätterna
    från grundens sten.

    15.
    Där var Draupner
    och Dolgtraser,
    Ha, Haugspore,
    Lävang, Gloe,
    Dore, Ore,
    Duv, Andvare,
    Skirver, Virver,
    Skavid, Ae.

    16.
    Alf och Yngve,
    Eikinskjalde,
    Fjalar och Froste,
    Finn och Ginnar.
    Alltid skall minnas,
    så länge människor leva,
    denna långa räcka
    av Lovars förfäder.

    17.
    Tills ur den skaran
    trenne asar,
    kraftiga och kärleksfulla,
    kommo till ett hus.
    De funno på land
    föga förmående
    Ask och Embla
    utan livsmål.

    18.
    Ande de ej ägde,
    omdöme ej hade,
    ej livssaft, ej läte,
    ej livlig färg.
    Ande gav Oden,
    omdöme Höner,
    livssaft gav Lodur
    och livlig färg.

    19.
    En ask vet jag stånda,
    den Yggdrasil heter,
    ett väldigt träd, överöst
    av vita sanden.
    Därifrån kommer daggen,
    som i dalarne faller,
    den står evigt grön
    över Urdarbrunnen.

    20.
    Därifrån komma möar,
    som mycket veta,
    tre ur den sal,
    som under trädet står.
    Urd hette en,
    den andra Verdandi,
    man skar på trä
    namnet Skuld på den tredje.
    Lagar de satte,
    liv de korade
    för människors barn,
    männens öden.

    21.
    Det fältslag minns hon
    först i världen,
    när de med spjuten
    spetsade Gullveig
    och i den Höges sal
    henne brände.
    Tre gånger brände de
    den tre gånger borna,
    ofta, ej sällan,
    dock ännu hon lever.

    22.
    Heid hon hette,
    var till husen hon kom,
    en väl siande vala.
    Hon signade stavar,
    hon trollade, var hon kunde,
    trollade förryckthet.
    Alltid var hon älskad
    av onda kvinnor.

    23.
    Då drogo alla makter
    till sina domaresäten,
    högheliga gudar,
    och höllo rådslag,
    om asarne skulle
    skada lida
    eller alla gudar
    ersättning få.

    24.
    Spjut slungade Oden
    och sände bland flocken,
    det fältslaget ock
    var först i världen.
    Brutet var bröstvärn
    på borgen hos asar,
    över vapentagna fält
    kunde vanerna tränga.

    25.
    Då drogo alla makter
    till sina domaresäten,
    högheliga gudar,
    och höllo rådslag,
    vem all luften
    med lyte blandat
    eller åt jättens ätt
    Ods mö givit.

    26.
    Blott Tor slog till
    i trotsigt mod,
    han sällan sitter,
    då slikt han hör,
    Eder brötos,
    ord och löften,
    alla viktiga avtal,
    som växlats dem emellan.

    27.
    Hon vet Heimdalls
    hornlåt bero
    på det himmelshöga
    heliga trädet.
    På detta ser hon svämma
    en sandblandad fors
    från Valfaders pant.
    Veten I än mer och vad?

    28.
    Ensam satt hon ute,
    när asarnes skräckgud,
    den åldrige, kom
    och i ögat henne såg.
    »Vad frågen I mig?
    Vi fresten I mig?
    Allt vet jag, Oden,
    var ditt öga du gömde
    i Mimers brunn,
    den mycket berömda.
    Mjöd var morgon
    Mimer dricker
    av Valfaders pant.»
    Veten I än mer och vad?

    29.
    Gav Härfader henne
    halsguld och ringar,
    fick visdomsord
    och varsel av stavar;
    hon såg vida omkring
    i varje värld.

    30.
    Hon såg valkyrior,
    komna från fjärran,
    redo att göra
    ritten till Godtjod.
    Skuld höll sköld,
    och Skogul var den andra,
    Gunn, Hild, Gondul
    och Geirskogul.
    Nu äro Härjans
    härjungfrur nämnda,
    valkyrior, redo
    att rida på jorden.

    31.
    Jag såg åt Balder,
    blodige guden,
    Odens barn,
    ett öde gömmas.
    Högt över slätterna
    smal stod vuxen
    och mycket fager
    misteltenen.

    32.
    Från det trädet, som tycktes
    en telning vara,
    ett sorgeskott blev skjutet,
    och skytten vad Höder.
    Balders broder
    blev boren inom kort,
    Odenssonen stred
    blott en natt gammal.

    33.
    Sina händer han ej tvådde,
    sitt huvud han ej kammade,
    förrän på bålet han bar
    Balders fiende.
    Men Frigg grät
    i Fensalarne
    över Valhalls ve.
    Veten I än mer och vad?

    34.
    Då kunde fängsel man vrida
    av Vales tarmar,
    ganska fasta voro
    fjättrarne snodda.

    35.
    I kedjor såg hon ligga
    under Kittellunden
    en led skepnad
    med Lokes drag.
    Där sitter Sigyn
    i sorg hos maken,
    föga väl till mods.
    Veten I än mer och vad?

    36.
    En å från öster
    genom etterdalar flyter,
    med svärd och stridsknivar;
    Slidr den heter.

    37.
    Norrut stod
    på Nidaslätterna
    en sal av guld
    för Sindres ätt;
    en annan stod
    på Okolner,
    gästabudssal
    för jätten Brimer.

    38.
    En sal såg hon stånda
    från solen fjärran
    på Nastranden;
    åt norr vetter dörren.
    Etterdroppar föllo
    in genom rökhålet,
    av ormars ryggar
    är rummet flätat.

    39.
    Där såg hon i strida
    strömmar vada
    menediga män
    och för mord fredlösa
    och den, en annans hustru
    hemligt lockar.
    Där sög Nidhogg
    de dödas kroppar,
    vidundret slet männen.
    Veten I än mer och vad?

    40.
    Österut i Järnskogen
    den åldriga satt
    och födde där
    Fenrers avkomlingar.
    En bliver mest
    av alla förnämlig,
    tunglets rövare,
    i trolls skepnad.

    41.
    Han mättar sig med lik
    av män, som dött,
    gudars boning
    med blod besudlar.
    Svart blir solskenet
    om somrarne efter,
    all väderlek vansklig.
    Veten I än mer och vad?

    42.
    Satt där på högen
    och slog harpan
    gygens värnare,
    den glade Eggder.
    Över honom gol
    i granskog med pors
    en fagerröd hane,
    som Fjalar heter.

    43.
    Gol över asarne
    Gullinkambe,
    han hos Härfader
    härmännen väcker;
    en annan gal
    under jorden,
    en sotröd hane,
    i Hels salar.

    44.
    Gram skäller gräsligt
    framför Gnipahålan;
    fjättern skall brista,
    fri varder ulven.
    Visdom vet jag mycken,
    långt vidare ser jag
    över segergudars väldiga
    slutliga öden.

    45.
    Bröder skola kämpa,
    varandras banemän bliva,
    systrars barn
    sin släktskap spilla;
    hårt är i världen,
    hordom mycken,
    yxtid, klingtid,
    kluvna bliva sköldar,
    vindålder, vargålder,
    innan världen störtas;
    ingen man skall
    den andre skona.

    46.
    Mims söner leka
    och slutödet tändes
    vid Gjallarhornets ljud,
    det genomträngande.
    Högt blåser Heimdall,
    med hornet i vädret;
    med Mims huvud
    håller Oden råd.

    47.
    Då skälver Yggdrasils
    ask, där den står,
    urträdet jämrar sig,
    jätten blir lös.
    På resan till Hel
    rädas alla,
    innan Surts släkting
    slukar honom.

    48.
    Vad är med asar?
    Vad är med alfer?
    Allt Jättehem gnyr,
    asar hava möte.
    Dvärgarna stöna
    framför stendörrarna,
    bergväggens vise.
    Veten I än mer och vad?

    49.
    Garm nu skäller gräsligt
    framför Gnipahålan;
    fjättern skall brista,
    och fri blir ulven.

    50.
    Rym far från öster,
    på arm håller skölden;
    i jättevrede vrider
    världsormen sig;
    ormen piskar vågen,
    och örnen skriar,
    sliter lik, blek om näbben,
    och Naglfar lossnar.

    51.
    Skeppet far från öster;
    över sjön skall Muspells
    ledung komma,
    och Loke styr.
    Vidunders yngel
    med ulven kommer;
    med dem är Byleipts
    broder i följe.

    52.
    Surt far från söder
    med svedjande låga,
    stridsgudars sol
    av svärdet skiner.
    Stenberg störta,
    det stupar jättekvinnor;
    trampa dödingar Hels väg,
    och himmelen rämnar.

    53.
    Ett andra lidande
    för Lin då kommer,
    när Oden går
    mot ulven att strida,
    och Beles bjärte
    bane mot Surt;
    falla då skall
    Friggs älskade.

    54.
    Garm nu skäller gräsligt
    framför Gnipahålan;
    fjättern skall brista,
    och fri blir ulven.

    55.
    Då kommer Segerfaderns
    son, den väldige,
    Vidar, att strida
    mot valplatsens odjur.
    På jättesonen
    till hjärtat svärdet
    med handen han stöter.
    Hämnad är då fadern.

    56.
    Då kommer Lodyns
    lysande ättling;
    Odens son
    går mot ormen att kämpa
    I vrede denne dräper
    värjaren av Midgård.
    Från sitt hem all draga
    döda hädan.
    Nio fjät döende
    går Fjorgyns son
    fram från ormen,
    som ofrejd ej fruktar.

    57.
    Solen börjar svartna,
    jord sänkes i havet,
    från fästet falla
    flammande stjärnor;
    upp ångar imma,
    och elden lågar,
    hettan leker högt
    mot himlen själv.

    58.
    Garm skäller gräsligt
    framför Gnipahålan;
    fjättern skall brista,
    och fri blir ulven.

    59.
    Upp ser hon komma
    för andra gången
    jorden ur havet,
    igen grönskande;
    forsar falla,
    örn flyger däröver,
    den som på fjället
    fiskar griper.

    60.
    Asarne mötas
    på Idavallen
    och om jordens gördel,
    jätteormen, tala,
    föra sig till minnes
    märkliga öden
    och Fimbultyrs
    forntida runor.

    61.
    Där skola åter
    de underbara
    guldbrädspelsbrickorna
    i gräset hittas,
    som i tidens morgon
    dem tillhört hade.

    62.
    Osådda skola
    åkrar växa,
    allt ont sig bättra;
    Balder skall komma.
    I Ropts segersalar
    sitta Balder och Höder,
    valplatsens gudar.
    Veten I än mer och vad?

    63.
    Då kan Höner lyckans
    lotter kasta
    och de båda brödernas
    barn bebo
    det vida Vindhem.
    Veten I än mer och vad?

    64.
    En sal ser fagrare
    än solen stånda,
    täckt med guld,
    på Gimle.
    Där skola hövdingtrogna
    härskararor bo
    och i allan tid
    äga hugnad.

    65.
    Där kommer den mäktige
    till maktdomen,
    den starke, ovanifrån,
    han som styr över allt.

    66.
    Då kommer dunklets
    drake flygande,
    en blank orm, nedifrån,
    från Nidafjällen.
    I fjädrarne bär,
    och flyger över slätten,
    Nidhogg lik.
    Nu skall hon sjunka.


Upp | Tillbaka till Eddan | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett