Hatets ideologi

Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett


Här följer ett kort diagnostiskt test i historia:
a) Vilken ideologi var ansvarig för att samla judar i getton?
b) Vilken ideologi gjorde den gula stjärnan obligatorisk att bära för judar?
c) Passagen ”...deras synagogor och skolor borde sättas i brand, deras böneböcker bli förstörda, deras rabbiner förbjudna att predika, deras hem jämnade med marken, och deras egendom och pengar konfiskerade. De bör inte visas någon nåd eller vänlighet, bör inte erbjudas lagligt skydd och dessa giftiga maskar borde sättas i tvångsarbete eller förvisas för all tid” skrevs av vem och i vilken ideologis namn?

Här följer svaren:
a) Kristendom. Getto är ett italienskt ord som betecknar en stadsdel bebodd av en eller flera minoritetsgrupper. I den italienska kyrkostaten tvangs judar leva i sådana avgränsade områden, där de verkade under en stor mängd restriktioner. Bland annat fanns en begränsning i vilka yrken judar kunde verka, nämligen sådana som av kristna betraktades som socialt underlägsna, till exempel lånehandel och skatt- och ränteindrivning. På så sätt kom judar att förknippas med girighet, vilket ytterligare spädde på det kristna föraktet mot dem, och på så sätt kom judar att bli specialister på vad som senare skulle bli modern bankverksamhet.
b) Kristendom. Påbud om utmärkande klädsel för personer av annan tro än kristendom är en europeiskt kristen specialitet. Tidigast fanns judehatten, men från tolvhundratalet även den obligatoriska judestjärnan. Det fanns motsvarande klädregler för muslimer, och på samma sätt fanns i muslimska länder regler för hur kristna och judar skulle vara klädda.
c) Martin Luther, kristendom. I boken Von den Juden und ihren Lügen skrev ”reformationens fader” och upphovsmannen till den nuvarande svenska statskyrkan att judar är ett ”lågt, horande folk som inte är av Gud, och deras skryt om härkomst, omskärelse och judisk lag måste betraktas som smuts”, liksom att ”de är fulla av djävulens avföring... i vilken de vältrar sig som svin” och att syngagogan är en ”okorrigerbar hora och en ond slyna”. Martin Luther var således inte bara reformationens fader, utan även pogromens – han uppfann Kristallnatten i teorin.

Hade detta diagnostiska prov givits till elever i svensk grund- och gymnasieskola hade svaren i stor utsträckning kretsat kring nazism. Det beror på att andra världskriget i så stor utsträckning format vår samtid med en europeisk union och så vidare, och att nazisternas massmord på främst judar är bland de värsta som funnits. Det är självklart att detta område upptar en stor del av skolans historieundervisning.

Däremot tycks det vara mindre självklart att sätta in nazismen i ett större sammanhang. Nazismen betraktas som en isolerad ideologi som uppstod mer eller mindre av sig själv, utan referenser till en vidare europeisk historia. Judehatet i Tyskland var bara kulmen på knappt två tusen år av tidigare förföljelse i Jesu namn, och alla de element som ingick i den tyska utrotningsmaskinen fanns redan i den tidigare historien: massavrättningar, pogromer, stigmatiserande klädsel, hets, getton och så vidare.

Ändå är det med nazismen attribut som judegetto, judestjärna och judehets förknippas – inte med kristendomen, som praktiserade det vi idag betecknar nazistisk verksamhet under mer än hundra gånger så lång tid, om än i mindre koncentrerad form.

Vill man studera symboler för judehat räcker det med att betrakta vilken kyrka som helst. Korset är en symbol för Jesu lidande men även för judehat, ty Jesus mördades av judar. Kristendom är en kritik av judendom, och dess skrift – det nya testamentet – är nedlusat av antisemitism. Men det är bara de nazistiska korsen som är förbjudna att bära som symboler, inte det kristna. Det är bara Mein Kampf som är förbjuden att recitera ur, inte Von den Juden und ihren Lügen eller Nya testamentet.

Med kyrkan förknippar många av någon underlig anledning fortfarande sådant som kärlek och godhet. Att Hitler skapade jobb, stärkte ekonomin, byggde motorvägar och gav folk hopp brukar inte räcka som ursäkter för att hylla nazism, men att kristendomen emellanåt ger en skärv till fattiga (oftast under villkor om att konvertera till eller upptas i läran) tycks inte bara räcka för att ursäkta två tusen år av judehat, imperialism och förföljelse av allsköns minoriteter utan också för att upphöja kristendom till något slags moraliskt föredöme med exklusiv rätt att predika i statsradio och -television liksom att ingå i allsköns ”etiska kommitteér” och utredningar.

Men kristendomen har utvecklats och reformerats! Ja, och nazismen har också utvecklats och reformerats – idag kallar de sig sverigedemokrater, men budskapet är detsamma, bara det att muslimer utgör de nya judarna. Muslimerna ska begränsas på allehanda vis och helst tvingas ”återvandra”. Muslimer ska inte tvingas bära en viss klädsel, utan nu förbjudas bära en annan. Muslimer ska inte få bygga moskéer, eftersom det är ett ”främmande inslag” i den svenska landskaps- och stadsbilden. Samma skit, en annan formulering, anpassad till vår tid, men fortfarande byggd på kristna värderingar (som omfattas inte bara av sverigedemokrater utan även av alla andra partier i olika utsträckning – slöjförbud, språkpåbud med mera har föreslagits även av folkpartister).

Och kristendomen själv är nu lite hippt HBT-vänlig och så där. Men bara lite grann – Åke Green och andra företräder fortfarande den gamla synen, och kan fritt predika sitt hat, i skydd av ”religionsfrihet” (en frihet som inte omfattar andra på grund av lagen om hets mot folkgrupp). I grunden vilar fortfarande samma sexfientlighet som alltid präglat kristendomen, denna vilja att kontrollera människans relationer och tankeliv. Även för kristendomen har argumenten förändrats för att passa in i vår tid, ty nu ska äktenskapet mellan man och kvinna bevaras för barnens skull med mera. Kristendomen kan lika lite som nazismen reformeras, egentligen ännu mindre eftersom kristendom bygger på i sten skrivna doktriner.

Men kristendom utgör alltjämt vår statskyrka. Politiker ur alla läger deltar i ”demokratiska” kyrkoval och dominerar således den teologiska scenen. Statliga myndigheter driver alltjämt in kyrkans medlemsavgifter, kyrkoskatten. Kyrkan har alltjämt juridiska bemyndiganden att viga par och bestämma över gravvård. Med mycket mera.

Att kyrkan är så integrerad med statsapparaten, liksom med kulturen (efter tusen års våldtäkt på den inhemska), gör att det blir svårt att tala om kristendomens brott mot mänskligheten i historieundervisningen. Istället fylls böckerna med veritabla hyllningstexter till Martin Luther, den heliga Birgitta och andra kristna figurer. Varför studeras överhuvudtaget den heliga Birgitta i svenska skolor – hon har inte haft någon som helst betydelse utanför helt inomkristliga angelägenheter.

För den som vill delta i frågesporter i statstelevisionen är kunskaper om den heliga Birgitta nog bra, men det är ingen kunskap som bidrar till förståelse av det förflutna eller vår framtid. Det är istället ett stycke kulturhistorisk kanon som förmedlas genom skolans historieundervisning, en lös kanon som växt fram genom traditioner, en kanon som föreskriver att vi bör ha en portion kristendomsundervisning i plugget. Det finns mängder av sådant värdelöst vetande i den svenska läroplanen, men mindre av sådant som analyserar de större strukturerna och sambanden mellan olika skeenden och ideologier, som exempelvis kristendom och nazism så som beskrivet ovan.

En mer fast kanon av partipolitiskt slag föreslås nu av Jan Björklund. Tanken är att eftersom vi har ett sådant oerhört fokus på nazismens brott mot mänskligheten bör vi också ha det på kommunismens. Den partipolitiska polariseringen är helt klar, eftersom socialdemokrater och vänsterpartister alltid vurmat för att sätta nazismens brott i fokus, ty nazism betecknas i traditionella termer som en ”högerideologi”. På samma sätt anses kommunism vara en ”vänsterideologi”, som då av naturliga skäl bör angripas från högerhåll.

Att såväl nationalsocialism som kommunism snarare kan betecknas som två grenar på samma träd – kollektivismens – borde vara den mer naturliga utgångspunkten om man i historieundervisningen vill förmedla annat än grundfakta och peka ut två av väldigt många ideologier. Och till denna kollektivism kunde man då hänföra även kristendom och andra teokratiska krafter (till exempel politisk islam), för att på så sätt få en större förståelse för mer övergripande strukturer och skeenden i historien. Att isolerat utpeka nazism eller kommunism som irrläror är inte ägnat att skänka eleverna en sådan begreppsapparat, utan handlar mer om partipolitik och att befästa en viss kanon.

”En genomdiskuterad och tydligare struktur, men inte en sakrosankt kanon, för såväl grundskolans som gymnasiets historieundervisning skulle göra det möjligt att anlägga längre tidsperspektiv och större vikt vid olika historiska förklaringar än vid enbart beskrivningar”, som historikerna själva uttrycker det.

Oaktat detta är det naturligtvis självklart att kommunismens (liksom kristendomens och andra ideologiers) brott mot mänskligheten ska belysas i historieundervisningen. Men inte på de premisser som politiska företrädare anger – vi kan inte ha och ska inte ha en historieundervisning som i detalj dikteras från Rosenbad.



Niklas Dougherty, november 2007


Besök gärna Niklas blogg Blogge Bloggelito – regeringsblogg!


Upp | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett