Morgonandakt ”Vid dagens början”

Myternas betydelse

P1, den 2 november 2002

Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett

[Om du vill höra hur det lät i radio, kan du klicka på pilen här nedanför]



[vinjettmusik – ur Svarta Jordens Sång, av Per-Ulf Allmo och Styrbjörn Bergelt]

I begynnelsen var Ginnungagapet. Tomheten, ingentinget.
In i detta ingenting sipprade ur Nifelhem, köldens rike i norr, en ström av giftigt etter, och ur hettans rike i söder, Muspelhem, sprang gnistor av förbrännande eld.
Ur dessa två tärande element skapades liv.

I Ginnungagap hopades den giftiga isen och rimfrosten till en enorm sovande rimfrostjätte vid namn Ymer. Elden ur Muspelhem gav värme, och därmed liv till denna ofantliga urjätte.
Ymer fick sin näring från den väldiga urkon Audhumbla, som närde honom med sin mjölk, och hon fann sin näring genom att slicka på isiga saltstenar. Ur en av dessa saltstoder slickade hon fram urfadern Bure.
Bure var far till Bor, som i sin tur var far till Oden och hans bröder Höner och Lodur.

Enligt sagan, så blev urjätten Ymer dräpt av Bors söner.
Av Ymers kött skapades jorden - skelett och tänder blev till berg, klippor och stenar, och blodet blev till floder, sjöar och hav. Av Ymers hår skapade Bors söner gräs, träd, buskar och all växtlighet på jorden. Oden tog sedan en rejäl grabbnäve av gnistor ur Muspelhems eldflöde, och kastade upp i himlavalvet - dessa blev till stjärnor.
Men det var fortfarande Natt.
Gudinnan Natt födde då en son - Måne - samt en dotter - Sol. Slutligen fick hon ytterligare en son - Dag - så var skapelsen fulländad.

Men något saknades ändå.

Oden och hans bröder fann vid en strand två trädstammar.
De döpte stammarna till Ask och Embla, och påbörjade därmed sitt arbete med att omvandla dem till människor.
Lodur gav dem skön gestalt, livskraft och rörelseförmåga.
Höner gav dem tanke, omdöme och vilja.
Oden blåste sin ande i dem.

Så blev vi människor - även i den nordiska myten - skapelsens krona, den slutgiltiga prövningen för skapargudarna, gudarnas avbilder.

Och på samma dramatiska sätt som världen skapades kommer den en gång att gå under.
En dag kommer Ragnarök - då världsträdet Yggdrasil faller, Gudar och demoner kämpar med varandra och dör.
Så beskrivs det i myterna, sagorna, om världens uppgång och fall, födelse och död.

-------

I dagens svenska språkbruk har vi tyvärr förvanskat begreppet myt.
Det har kommit att betyda lögn. ”Det där är ju bara en myt”.
Men det är en felanvändning av ordet. Myterna är ju de Stora Sagorna, de underbara berättelserna om Livet. De Största Sanningarna, invävda i fantastiska historier.

Men dessa historier kräver mer av läsaren än kvällstidningar och deckare.
Vi måste lyssna uppmärksamt, höra nyanserna, variationerna, förstå vad de egentligen handlar om.

Handlar till exempel historien om Ragnarök verkligen om världens undergång?
Kanske. Men den kan också beskriva en enskild individ i kris - alla de gamla gudarna och demonerna, tankesystemen, blockeringar och förutfattade meningar, idéer och mål måste dö, och lämna plats för nya, för en ny tid.

Liv och Livtrasir - deras namn betyder ”livet självt”, och ”den som klamrar sig fast vid livet” - är de sista människorna i den gamla världen, som också blir de första människorna i den nya världen. De kan också symbolisera livslusten hos människan i kris.
Du går icke under om du identifierar dig med Liv och Livtrasir. Du ger inte upp.
Du går genom mörkret tills det dagas, tills ljuset återvänder.
Till och med Solen blir slukad av Fenrisulven under Ragnarök.
Hoppet kan lätt försvinna.
Men se! Solen hann få en dotter innan hon slukades.

Det handlar om tillit.
Myterna kan ge oss tillit.

Det är spännande, hur lika vi är, vi människor över hela världen.
Överallt, i varje tid, varje kultur, har vi våra myter. Och överallt liknar de varandra.

Urjätten som representerar de materiella grundelementen, och som blir ”byggnadsmaterial”, finns i flera skapelsemyter, däribland den urindiska.
Såväl Tor som Oden, Tyr, Frej och Freja - alla finns de i andra kulturer. Med mindre skillnader i karaktär, andra namn förstås - men ofta mer lika varandra än vi anar.
Vår Tor och Indiernas Indra har båda rött skägg och en åskvigg som de kastar mot demoner och jättar - ett vapen som återvänder till Gudens hand.
Så det finns mer som förenar oss än skiljer oss åt, vi människor från hela världen.

Och i de storslagna myterna speglar vi oss i Gudar och Gudinnor, och deras liv, karaktärer och mål. Vi ser att det inte är så stor skillnad på Gudar och Människor.
Gudarna är rätt så mänskliga - och vi människor kan vara... - rätt så Gudomliga!

Jag ska ge ett exempel på hur vi kan använda oss av myterna för en djupare förståelse av oss själva, och våra relationer till andra.
Länge har tvåsamhet, trohet och livslångt äktenskap varit obrytbart sakrament i vårt samhälle. Och även om det religiösa trycket försvunnit, lever mycket av den gamla moralen kvar. Därför ser vi fortfarande skilsmässobarn som drabbade av något ont, trots att det gamla familjeidealet är något vi i praktiken lämnat bakom oss för länge sedan.

Som motvikt till detta gamla omöjliga ideal kan det vara nyttigt att ta en titt på våra gamla Gudar och Gudinnor, i myterna. De har barn till höger och vänster med alla möjliga. De växer upp som fosterbarn med andra än sina biologiska föräldrar, gifter sig, skiljer sig, gifter om sig, har barn utanför äktenskapet - allt i en salig röra.

Och ändå verkar det inte som att de själva tycker att det är så rörigt.
Vad som händer är att man breddar blodsbanden. Ätten växer.
Det behöver alltså inte vara dåligt med plastpappor och halvsyskon.

Oden, till exempel - han har barn med otaliga gudinnor, jättinnor och alvkvinnor - men bara ett barn - Balder - tillsammans med sin hustru Frigg.
Tor är Odens son med Jord - Frigga är alltså Tors plastmamma, och Balder är hans halvbror.

Så kan vi också läsa myterna, om vi vill.

Men Gudar och Gudinnor är inte bara myter, symboler, metaforer.
De finns i verkligheten också. Allihop. Och de har vandrat med oss människor, sida vid sida, sedan tidernas begynnelse. Vi skapar dem lika mycket som de skapar oss.
Och vi skapar oss själva i mötet med dem.

Den starkaste mänskliga upplevelsen är Gudamötet.
Det vi kan vinna ur bönen, det sakrala samtalet, den direkta kontakten med Gudaväsen, är den största kraften. Att inte lita för mycket till heliga skrifter och ställföreträdande präster - att möta Gudarna och Gudinnorna ansikte mot ansikte.

Den som själv talar med Gudar och Gudinnor kan inte kuvas.
Den som själv väljer, har makten över sitt liv, och låter ingen annan ta den.

Vi har allt att vinna på att vända oss till tydliga Gudagestalter, att tala med dem direkt.
Vi kan alla känna igen oss i Gudarna och Gudinnorna, Asarna och Vanerna.
Vi kan samtala med dem och möta dem personligen, rådfråga dem - och få svar.
Och när vi ser hur lika vi är dem, och hur lika de är oss - så kan vi se Gudamakt, Gudinnemakt, inom oss själva.

Med denna makt är vi väl rustade att möta verkligheten; Livet.

[vinjettmusik – ur Svarta Jordens Sång, av Per-Ulf Allmo och Styrbjörn Bergelt]



© Grimner / Carl Johan Rehbinder 2002


Upp | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett