Morgonandakt ”Vid dagens början”

Varför ceremoni?

P1, den 1 maj 2004

Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett


Av jord är du kommen, och till jord skall du åter varda.
Moder Jord, den Stora Modern, Modergudinnan.
Ur Moder Jord är vi födda, och till henne skall vi återvända.

Jag slutar aldrig att fascineras över likheterna och olikheterna i skilda andliga traditioner. De yttre formerna må skilja sig stort, eller ibland vara nästan lomiskt lika, men kärnan är alltid så gott som densamma. Och det är inte så konstigt egentligen. Vi är människor allihop.
Och så länge vi människor har varit människor, så länge vi kan minnas och så långt bakåt vi kan veta, så har vi haft liknande behov, och vi har skapat ceremonier och ritualer av olika slag.

Men varför har vi då ceremonier? Varför nattvard, varför nioårsblot och midsommarstång, varför Bar Mitzvah, varför bröllop och begravning, varför dop och namngivning, varför födelsedagstårtor och mandeln i gröten, varför ceremoniella spadtag och bandavklippningar, varför Oscarsgalor, Nobelpris och invigningar av olympiska spel?
Varför ... morgonandakt?

Meningen med ceremonier, för vilket syfte de än skapas, är alltid att framhäva att något är särskilt viktigt, att skapa koncentration - ett andligt, mentalt, emotionellt och fysiskt fokus. Samt att manifestera samhörighet på något plan. Samhörighet med gruppen, med familjen, eller med makterna, Gud, Gudarna eller Alltet.

För att någons födsel eller död inte ska hafsas bort i farten, som något ovidkommande, för att jag i min bön till Allfader Odin inte ska bli distraherad eller glömma något, för att markera att något viktigt är på gång, för att påkalla en kollektiv eller individuell uppmärksamhet på något specifikt - så skapar vi en ceremoni.

Vi har också ett stort behov av att högtidlighålla stora förändringar i våra liv.
När vi föds, när vi dör - när vi blir vuxna, när vi gifter oss, när vi blir upptagna i olika sociala sammanhang.

En kollektiv ceremoni engagerar flera människor i något gemensamt, något som förenar oss, binder oss samman, och en individuell ceremoni syftar ofta till att ställa mig själv i harmoni med makterna, med något både utanför och inuti mig själv.

Så hur kan en ceremoni se ut för en som lever med nordisk sed, för en hedning som jag?
Jag har med åren hållit ett antal blot, bröllop och begravningar, och en del andra ceremonier, och har därför haft många anledningar till att fundera på, och forska i ämnet.
Blotandet till våra nordiska gudar är ofta inte helt olikt det som sker i hinduiska tempel, där man offrar mat, blommor, rökelse och vackra klädedräkter till gudabilderna.
Historiskt sett så finns det också många tydliga länkar oss emellan, så likheten är inte så förvånande.
Inte minst finns det vissa likheter i vår relation till gudamakterna som personligheter, och i balansen mellan manligt och kvinnligt.

Så vi blotar bröd, frukt, blommor, mjöd och liknande till våra gudabilder, som en symbolisk handling i det personliga mötet med makterna.

De begravningar jag har hållit har ägt rum i ekumeniska kapell, och har förmodligen inte skilt sig sådär enormt från många andra slags begravningar - förutom att de kanske har varit mer anpassade till den dödes faktiska tänkesätt och livsval än om de skulle ha fått en ”vanlig” begravning. Bröllopen har hittills uteslutande hållits utomhus - med åkallan av vanaparet Frej och Freja som självklara ingredienser.
Än så länge har vi som praktiserar nordisk naturreligion inga officiella vigselförrättare, men det är förhoppningsvis bara en tidsfråga.

Visst händer det att jag får frågan ”Men gjorde man så här på vikingatiden?”.
Och då måste jag svara att det faktiskt inte spelar någon roll.
Om man vill göra en ceremoni tillämpbar på djupet, måste man hitta en balans mellan form och innehåll, och den måste framför allt vara begriplig för deltagarna.
Och viktigast är förstås alltid innehållet, som alltid måste styra formen - och inte tvärtom.

Det finns ingen mening med att antikvariskt försöka återskapa något som skedde för tusen eller tvåtusen år sedan. Utom möjligen som ett historiskt spel, som en slags teater. Den kristna kyrkans liturgi ser inte heller ut idag som den gjorde för tusen, eller ens femhundra år sedan.
Allt förändras, och de yttre formerna i religionen förändras med tiderna - detta gäller förstås även oss hedningar.
Så vi nyskapar. Med en fot i forntiden, och en i framtiden, bygger vi en ny liturgi, anpassad för människor som lever i nutid - ett andligt uttryck som kan vara en självklar, naturlig del i det samhälle vi lever i.

Och så nu, i de sprakande våreldarnas tid, vill jag gärna utropa ett Hell Frej, Hell Freja, och må det Heliga Bröllopet genomströmma oss alla!



© Grimner / Carl Johan Rehbinder 2004


Upp | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett