Jag pratar med Gud ibland. Och för det mesta får jag svar. Och Gud vet att jag behöver den kommunikationen. Ibland pratar jag med Odin. Ibland med Frej, ibland med Freja. Och varför det då? Ja, det är komplicerat att vara människa. Det räcker inte att bara följa sin instinkt, som djuren. Som människa vill jag förstå min situation, förklara och berätta, teoretisera och se allting i en helhet. Jag måste på något sätt välja hur jag ska relatera till mig själv, mina medmänniskor och världen i övrigt, och jag måste ha en förklaring på varför världen ser ut som den gör, och varför jag existerar över huvud taget. Det är då Gud kommer in i bilden. All religion handlar på ett eller annat sätt om samma saker - relationen mellan Skaparen och det skapade, mellan Gud och människa, mellan människa och allt som finns omkring. Jag förverkligar mig själv genom att se mig själv i relation till världen, och till skaparen av världen. Jag blir människa genom att spegla mig själv i andra människor, och jag blir en evig själ, en andlig varelse genom att spegla mig i Gud. Men... vem är Gud då? Och hur ser Gud ut, egentligen? Kanske är Gud rätt lik oss. Det står skrivet att Gud skapade människan till sin avbild, och i Eddan beskrivs det hur Odin tillsammans med sina bröder skapar de första människorna - Ask och Embla - av två trädstammar - och hur Odin blåser sin ande i dem, och dessutom ger dem sina egna kläder. Och... om kläderna nu ska passa, så får det ju inte vara alltför stor skillnad...? Men vad gör Gud? Vad vill Gud? Vad är Gud? Finns Gud? Vad jag än tror eller upplever, så går det inte att komma ifrån att det Gudomliga alltid har haft en stor betydelse för oss människor - i det andliga livet och i vardagen. Variationsrikedomen är dock mycket stor beträffande olika gudsbilder och förhållningssätt till världen. Det finns animism, polyteism, monism, monoteism, panteism, och en mängd andra ”ismer” som beskriver hur vi relaterar till det Gudomliga. För att kunna relatera till Gud måste jag ha en bild av vem Gud är, vad Gud vill, och därmed hur jag ska förhålla mig till Gud. För att förstå det oförståeliga, för att begripa det obegripliga. För att vi små och begränsade individer ska kunna möta det obegränsade, måste vi ha bilder. Föreställningar om vem/vad Gud är, hur Gud skapade världen och oss människor, och vilken relation jag som människa har till allt det här. För att hitta min plats i världen. Jag är själv, som alla, präglad av samhället, klimatet, av naturen och miljön jag lever i, människor jag har i min omgivning, av hur mycket mat jag har - det vill säga hur hårt jag måste kämpa för min överlevnad. Det har också betydelse vilka myter och trosuppfattningar om existensen som jag har tillägnat mig genom mitt liv - alla de intryck och lärdomar som jag fått av föräldrar, vänner, skola och samhälle. Allt detta påverkar utseendet hos all världens andliga vägar, och hos var och en av oss människor. Eftersom jag lever i en unik tid i världshistorien, då en obegränsad mängd information är tillgänglig med hjälp av några få klick på ett tangentbord, eller ett besök på biblioteket, har det också varit svårare att hitta rätt. Det är inte längre självklart att jag praktiserar den religion som jag är född in i. Inte minst med tanke på att mina föräldrar var komplett ointresserade av Gud och religion. Så jag har fått börja från början, söka själv, välja själv. Och efter många års intensivt sökande hittade jag hem - i dubbel bemärkelse, eftersom den nordiska seden är min väg. Men hur hittar man hem då? Hur vet jag när det är rätt? För mig blev det helt enkelt så att de uppenbarade sig för mig, och det kändes rätt. Och det råkade vara Frej och Freja, Oden och de andra i vår nordiska gudaskara. Ett sätt att utveckla sin relation till gudamakterna är genom att skapa särskilda heliga platser för dem - blotplatser, offerlundar och gudahov - samt genom att skapa fysiska gudabilder, och ceremonier av olika slag. Det hjälper oss att fokusera. Själv har jag ibland med mig - som nu, här i radiostudion - en liten Frejgubbe som en god vän har snidat i trä åt mig. Gudabilder hjälper oss att relatera till Gud som en person, som någon jag kan prata med och känna känslor för. Jag tror inte att Gud är mer närvarande i kyrkor och tempel, eller för den delen i gudabilder av trä, sten eller brons. Men gudastöttorna - enkla bilder av Tor, Siv Oden och Frigga om man så vill - kan hjälpa oss att se det som inte går att se med ögonen. Jag tror att Gud har miljoner ansikten - och Gud visar sig för mig på det sätt som jag kan och vill se Gud. Det är förstås också därför det finns så många olika religioner. När min äldste son var sex år gammal fick han en gång en i min bekantskapskrets högst relevant fråga - ”vilka gudar tror du på, då?” - då svarade han att han tror på alla gudar. Så klok kan en sexåring vara. Och jag tror att det är precis så. Alla gudar är på sätt och vis En, och den Ende är på samma sätt alla gudar - och hela skapelsen. Alltså är det viktigaste inte om du följer Buddha, Mohammed, Jesus eller Odin. Eller Freja. Det viktigaste är att du känner Guds närvaro i ditt liv, att du när som helst kan tala med Gud, och att du därför aldrig är ensam. © Grimner / Carl Johan Rehbinder 2004 Upp | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett