Morgonandakt ”Vid dagens början”

Om döden

Skriven för att läsas i ”Vid dagens början”, Sveriges Radio P1, den 15 januari 2005 - blev inspelad, men refuserad i sista minuten och ersatt med en repris av ett annat program. Så kan det gå.

Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett



Mycket tror vi här i världen - men en sak vet vi alldeles säkert. Och det är att vi alla ska dö - lämna kroppen, fara till de sälla jaktmarkerna, plocka ner skylten.
Döden är en ständig följeslagare på livets väg.
Och nånstans längst bak i huvudet vet vi ju det - det finns alltid där, fast vi förtränger det för det mesta. Men i tider som dessa, när många människor dör samtidigt i naturkatastrofer, eller av andra spektakulära anledningar som flygkrascher, bränder och liknande, blir vi särskilt påminda om det - hur bräckligt livet kan vara, hur ständigt närvarande döden är, och hur oförutsägbart ödet kan slå.

Intet ont anande firade vi jul - som vi gjort här i Norden i tusentals år, för att glädjerikt fira vintersolståndet, och ljusets återvändande - och så som en ohygglig kontrast, antiklimax, slås vi av en fruktansvärd katastrof, mitt i paradiset [Tsunamikatastrofen, december 2004].
Att det var så många människor som dog samtidigt, och så många unga som drabbades, sätter igång starka känslor. Man blir arg, ledsen, frustrerad.
Och alla dessa känslor måste naturligtvis få finnas, få komma till uttryck.
Alla känslor är legala - det är tillåtet att känna.
Och så behöver vi förklaringar. Vi famlar, griper, måste förstå, måste ha en bild av vad som egentligen sker.

Döden måste förstås ur två synvinklar. Den ena ur den dödes, eller döendes perspektiv. Om jag ska dö så hjälper det mig att ha en föreställning om vad som ska hända sedan. Den andra synvinkeln är de efterlevandes perspektiv, med den sorg det innebär att förlora någon.

I alla tider har människor grubblat över, och haft mer eller mindre utstuderade förklaringar av döden och efterlivet. Och detta okända, vad som händer efter döden, kommer förmodligen alltid vara ett mysterium - trosuppfattningar, idéer, föreställningar bortom vetande. Men en sak verkar i alla fall en majoritet av mänskligheten vara överens om - på ett eller annat sätt. Vi lever vidare. Vi slutar inte existera. Vi kanske omvandlas. Vi kanske föds igen.

Även i gammal nordisk tradition stöter jag på detta tänkande gång på gång.
När Balder dör, till följd av sitt högmod - vi vet att i alla myter så följs övertygelse om odödlighet av säker död (tänk på Akilles!) - så kommer Balder efter döden till de paradisiska delarna av Helhem, dödsriket, för att åter komma tillbaka till världen i Guldåldern efter Ragnarök.
Inte ens Ragnarök, undergången, är slutgiltig.
Det cykliska förloppet fortsätter, livet går vidare.
Historierna om gudar och andra väsen måste naturligtvis förstås ur sin mytiska, symboliska betydelse, men det berättas även om människor som återföds, som t.ex. i kvädet om Helge Hundingsbane.
Så det finns där. Själavandringen, livet som fortsätter efter döden.

En gång om året går vi svenskar man ur huse och firar den urgamla ritualen att tända eldar för våra förfäder, förmödrar och andra nära anförvanter som dött - Allhelgona. Varje år åker jag och min familj till Skogskyrkogården för att delta i denna folkliga rit, som brukar vara oerhört vacker och stämningsfull, med tusentals lyktor och andra ljus överallt. Och så sänder vi en tanke till de som lämnat oss.

En höst för några år sedan åkte jag dit med min då 8-åriga dotter. Vi tände ljus för morfar, och en kompis mamma som dött. Och så pratade hon och jag om livet och döden, på det enkla och självklara sätt som man kan prata med en liten 8-åring om döden ¬- att man inte kan veta säkert vad som händer sen, men att alla människor nog finns kvar på något sätt - så länge vi minns dem. Därför finns morfar fortfarande - så därför tänder vi ljus för honom, åtminstone en gång om året.

Men det jag upplever som en av de viktigaste aspekterna av en hednisk syn på livet och döden, är att vi fokuserar väldigt mycket på livet här och nu, det gudomliga i allt levande, att man kan tala med gudamakterna här och nu, utan att behöva vänta tills jordelivet nått sitt slut - att det som händer före döden faktiskt är viktigare än det som händer sedan - medan t.ex. många österländska religioner ofta starkt riktar in sig på det som skall hända efter döden, och allt det vi gör här är underordnat denna tänkta framtid. Den hedniska attityden är med andra ord just att leva i nuet, att vara närvarande i sitt liv - för sig själv och andra, med respekt för balans i naturen och mellan individer.

Att leva ett liv med stolthet och heder - det kan vara bättre att dö stående än att leva på knä. Döden är inte alltid det värsta. Det händer ofta att människor riskerar, eller t.o.m. offrar sina liv för att rädda andra - av instinkt, av medkänsla och kärlek.
Det som inte är värt att dö för, är kanske inte heller värt att leva för.

Det är ofta väldigt lätt att uttrycka sitt missnöje - men så svårt att säga en så enkel sak som ”jag älskar dig”. Fast det kanske egentligen är det vi vill, och behöver säga.
Det nakna, ärliga och fullkomligt närvarande mötet mellan människor är heligt.
Vi blir människor i mötet med andra människor.

Det sägs ofta att vi människor lever som om vi levde för evigt.
Men jag tror inte att det är sant. Vi lever inte så. Däremot är det många som lever väldigt statiskt - som om
ingenting någonsin förändras. All förändring kommer - sen.
Och när förändringen drabbar oss, så vet vi inte vad vi ska ta oss till.
Men allting förändras. Hela tiden. Det är det enda vi kan vara säkra på.

Så ta tillfället i akt - lev nu.
Se inte livet som en transportsträcka till något som skall hända sen.
Skjut inte upp till morgondagen.
Njut av livet, lev i kärlek, skapa det du vill skapa - nu.
Säg det som ska sägas, och gör det som skall göras - nu.
För i morgon kan du vara död. Så enkelt är det.

© Grimner / Carl Johan Rehbinder 2005


Upp | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett