Det trollas mycket nuförtiden. Åtminstone är intresset för magi och mystik mycket stort. Och det är ju en trend som kommer och går med jämna mellanrum. Vid tiden för det förra sekelskiftet var ockultism mycket stort, andra halvan av 1700-talet likaså. Intresset kommer och går i vågor. Så vad är det då för något som lockar oss så? Makt? Förmågan att skapa, att blända, att skilja sig från mängden, att kunna något som andra inte kan? Eller är det helt enkelt möjligheten att skapa om våra liv precis så som vi vill ha dem? Det första man måste göra om man skall diskutera något är att definiera begreppen - så även här. Vad är magi? En definition är tankens skapande kraft - att med sin tanke och vilja påverka tingen omkring sig. Denna definition kommer naturligtvis ivrigt motsägas av somliga som hävdar att det är en alldeles för bred definition. Då är ju alla viljehandlingar en form av magi - och alla trollar, hela tiden. Och det kan jag faktiskt hävda; att det är just så. Vi är alla magiker, och vi skapar och trollar allihop, hela tiden. Det låter ju förstås inte så bra för de personer som byggt upp sin identitet kring att de är så speciella, att just de trollar och är stora magiker, till skillnad från alla andra, "vanliga" människor - men det tillåter jag mig för stunden att högaktningsfullt strunta i. Den enda särskiljning jag kan gå med på är att somliga trollar medvetet, andra omedvetet. Men magi, det sysslar vi med allihop. Men låt mig börja med den medvetet valda magin. Magi är paradoxernas knutpunkt. Motsägelsernas självklara mötesplats. Magi fungerar, till stor del för att vi är överens om att det fungerar. Inte i sig självt, isolerat - men just på grund av sin illusoriska effekt. Motsägelsen ligger främst i att det fungerar bäst just för att det inte fungerar. (Va? - ta det där en gång till hördu. Nu hängde jag inte med.) Om magi fungerade på egen hand - d.v.s. om ett föremål eller en besvärjelse verkligen hade en egen kraft, skulle vi inte kunna ha lika bra kontroll över resultatet. Magin skulle då paradoxalt nog i de allra flesta fall fungera sämre, eftersom de magiska föremålen då skulle ha en egen vilja, så att säga, som kanske inte säkert överensstämmer med min vilja. Och då försvagas förstås kraften. Men eftersom föremålen eller de magiska ramsorna fungerar genom mig, min egen viljekraft, så är det helt och hållet magikern själv som styr över resultatet. Magi bygger alltså till mycket stor del på illusioner och överenskommelser. Med detta menar jag dock inte att magi inte finns, eller att det är lur och fusk alltihop - frågan är hur det fungerar. På samma sätt som det på teatern finns en överenskommelse mellan skådespelare och publik, finns det även en överenskommelse mellan trollkarl/medicinman och hans/hennes omgivning. Voodooprästen som sätter onda ögat på någon i syfte att den personen skall dö, kanske lyckas i sitt uppsåt enbart på grund av det konsensus som råder i samhället - vi vet alla att voodooprästen har den kraften, alltså måste jag dö - och så dör jag. Den Heliga Stenen med Magisk Kraft har denna kraft eftersom jag vet om att den har denna kraft, och "det vet ju alla" att det är så. Alltså är den Heliga Stenen oerhört kraftfull. Jag är Hamlet, eller Hamilton, enbart för att publiken går med på att jag för en stund är det. Hela teaterns magi bygger på denna överenskommelse. Annars förblir jag ju bara en patetisk skådespelare med tjocka lager av smink, knäppa kläder och en ful dödskalle av papier-maché. Magiker och trollkarlar som uppträder med trolleritrick på scen kallar sig illusionister. De skapar illusioner av att trolla bort damer ur lådor, trolla fram rätt spelkort eller en vit duva ur den höga hatten. Och vi vet alla att det är fusk, men vi låter oss tjusas - särskilt om magikern är skicklig i att skapa illusioner. Teater fungerar på samma sätt. Vi vet alla att det är på låtsas, på lek, men vi låter oss föras med, till andra världar, andra tider. Om jag ställer mig upp i publiken och ropar "Det där är ju inte Kung Lear - det är Sven Wollter! Och inte är det i England heller! Och dom dör ju bara på låtsas!" - då skulle jag med största säkerhet bli utslängd från teatern. Såvida inte skådespelarna är alldeles särskilt usla, och vi alla faller ur magin hela tiden. Då går vi allihop. Vi vill nämligen bli lurade! Min teori är att den mesta magi, inklusive vit botarmagi och svart förbannelsetrolldom, fungerar i stort sett på samma sätt. En duktig magiker är duktig på att skapa illusioner. Han/hon är helt enkelt mycket bra på att suggerera fram klientens egen självhelande förmåga. Eller självdestruktiva förmåga, beroende på vilken typ av magi vi pratar om. Samt förstås även sin egen helandeförmåga. Ibland är det ju faktiskt så att jag kan påverka yttre skeenden med min kraft. Men då är det för att jag lyckats suggerera mig själv till att tro så starkt på min egen förmåga att den till slut faktiskt finns i verkligheten. Och då kan jag faktiskt lägga en och annan tråd i Urds Väv, och påverka skeenden, personer och ting på avstånd. Men bara om jag är 100 % säker på att jag faktiskt kan det. Magi som illusion bygger också på distraktion. Jag får publiken att tro att jag trollade bort myntet enbart genom att jag fick dem alla att titta på min högerhand, samtidigt som jag med vänster hand omärkligt smusslade undan myntet. På samma sätt trollar jag bort smärtan när ett litet barn ska få en elak spruta i rumpan - genom att berätta en saga för barnet. Barnet fokuserar på sagan och märker inte sprutan. På samma sätt kan jag suggerera bort smärtan själv, genom att inte fokusera på den, utan något annat. Det är också en slags magi. "Titta - pappa trollade bort det onda!" Det finns en tendens till att tro att man med magi kan gå genvägar, att man med mycket liten ansträngning kan uppnå stor makt. Detta är en villfarelse som jag tror till större del kommer ur en blandning av lika delar dåligt självförtroende och lättja. Tonåringar i svart cape och kajal, som talar med beslöjad röst, läser böcker om keltisk mystik, kabbala och runor från New Age-bokhandeln och leker magiker. På ett plan har de förstått något - mer eller mindre medvetet - och det är just att illusionen i sig kan framskapa resultat. Tror de själva verkligen starkt på sin förmåga, och om även någon annan gör det, så kan de kanske utföra någon slags magi, och skaffa sig en viss makt. Men för att bli en riktigt bra magiker krävs mer än så. Magi är inte enkelt. För att bli en skicklig magiker krävs framför allt en oerhörd lyhördhet, en god psykologisk känsla och intuition, samt en klar och stark vilja, en visshet om att man kan påverka och förändra med sin vilja. Det handlar alltså inte om hokuspokus och hemliga trollramsor, eller magiska föremål med märklig kraft. Visst - om jag verkligen, verkligen tror att ett specifikt föremål har en stark magisk kraft, så får föremålet skenbart denna kraft (t.ex. en trollstav) - men enbart genom att detta föremål rent psykologiskt fungerar som en katalysator för min egen magiska kraft. Att bli en magiker innebär alltså att du egentligen inte behöver lära dig något nytt, tillföra något utifrån. Du har redan förmågan och kapaciteten - det gäller bara att bli medveten om den, och tillämpa den. Därför är magiska ritualer och besvärjelser ofta en onödig omväg till det resultat jag vill uppnå. Och ibland till och med en flykt från det. Istället för att möta problemet öga mot öga, utför jag en artificiell ritual och låtsas att det ska hända något starkt - och så funkar det inte. Blev någon förvånad...? Kärleksmagi är ett bra exempel på detta. Allvarligt talat - om jag är så feg och kraftlös att jag inte ens vågar ta steget ut och med öppet hjärta bekänna min kärlek till en annan människa, utan istället går omvägar med mer eller mindre bisarra ritualer, böner och besvärjelser, så kan jag väl knappast våga hoppas på att mina ritualer och besvärjelser verkligen kommer att ha den kraften jag själv saknar, och därmed få avsedd verkan? Glöm det. Jag får då och då en och annan fråga om magi och ritualer - t.ex. kärleksmagi (apropå exemplet härovan). Hur gör man någon kär i en själv? Ja, det första du bör tänka på är faktiskt inte hemliga riter och ramsor, mystiska dekokter i den tilltänktas vin eller liknande - det första och viktigaste är faktiskt att du måste tycka om dig själv. Ren psykologi och personlig mognad, med andra ord. Och sen räcker det med att vara sig själv. För mig är det ytterligt fascinerande att en människa kan springa stan runt för att hitta den rätta rökelsen, de rätta färgade stearinljusen, och den perfekta lilla järngrytan att utföra ritualer med - när det egentligen räcker med att tala om vad man vill. "Hej - du är fin, och verkar intressant och trevlig - vill du äta middag med mig?" För övrigt är den bästa kärlekstrolldrycken (enligt min mening) champagne. Och då ska det ju förstås helst vara riktig champagne för att magin ska verka ordentligt. Choklad och ett stort fång rosor brukar också funka bra. Då kan det bli Stor Kärleksmagi! Grimner 2001 Upp | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett