Att rista runor

Till tatueringar, smycken och andra ristningar

Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett


Jag får väldigt, väldigt många brev från besökare på Grimners Runor, med frågor om runor.

“Hur ska jag skriva mitt namn med runor?”
“Vlken runrad är bäst om jag ska skriva xxx...?”
“Om jag ska tatuera mina barns namn, hur ska jag skriva...?”
“Hur översätter man talesättet xxxx till runskrift?”
“Kan jag skriva nutida språk med urtida runor, och i sådana fall hur?”
“Hur hittar jag fraser på fornskandinaviska som matchar runorna?”
“Vilken runa står för kärlek/hälsa/stolthet (eller vadhelst man vill att en runa ska betyda)?”

Ibland ger jag tips direkt, och det händer då och då att jag skriver en runskrift på beställning, kanske just för en tatuering.
Men eftersom det är så många som skriver, så blir det mycket som blir liggande.
Jag har helt enkelt inte tid att svara på alla frågor, eftersom en del frågor kräver en hel del arbete för att svara på ordentligt. Därför samlade jag ihop delar av svar jag skrivit genom åren, klippte och klistrade, och skrev ihop en artikel som förhoppningsvis ger svar på de flesta frågor du kan ha om just konstruerandet av runtexter, skrivandet med runor. Och detta blev resultatet.
Och vill du hitta betydelsen i enskilda runor kan du läsa mer i artikeln “Att tolka runorna - varje runas innebörd."
Där kan du kanske hitta svar pä åtminstone några av dina frågor.

Rökstenen
Rökstenen, vid Röks kyrka, Östergötland

Det är lite knepigt, det där med runorna...

För det första – om man ska skriva moderna texter med runor upptäcker man till att börja med att alla tecken som vi har i vårt moderna alfabet inte finns i runraden.
Dessutom finns det runor med ljudvärden som inte existerar i vårt moderna språkbruk. Runorna är alltså inte anpassade för vårt språk.

Vidare skriver man med runorna på ett annat sätt än vi gör med våra regler.
Runskrift är fonetisk, såtillvida att man alltid skriver som det låter.
När vi skriver t.ex. "sked" så vet vi att det blir ett sche-ljud av s och k, men i runskrift skulle man då använda en annan bokstav för det. Vilken vet jag ej, eftersom sche-ljudet saknas som enskild runa.
Ett bättre exempel är ng-ljudet, som i klang, fånge, rungande. I runraden finns Ing-runan, som representerar just detta ng-ljud. Skulle man skriva ett ord som innehåller ng-ljudet med runorna N+G, så skulle det alltid uttalas som i angränsande eller ingår.

Dessutom använder man aldrig dubbla konsonanter i runskrift - som i hall, kobbe, tuff etc.
Då skriver man det med enkla konsonanter. Jag heter ju Calle, men i runskrift blir det KALE.

Så om man ska skriva t.ex. "VÄNNER FÖR EVIGT" (ett exempel från en av alla de som skriver till mig och frågar hur man skriver med runor) så uppstår flera problem.
Ä finns inte, så då får vi använda en E-runa. Ö finns inte heller, så då får man välja mellan O eller U - vilket gör att när vi skriver det så blir det VENER FUR EVIGT (eller VENER FOR EVIGT).
Vill man sedan vara lite mer ålderdomlig så kan man ju skriva "fränder" istället fär "vänner". Då blir det FRENDER FUR EVIGT.

Vissa namn går ju alldeles utmärkt, men t.ex. Ohlsson får med runor stavas OLSON.

Men ändå så blir det ju på sätt och vis en skvader.
Modernt språk med gamla bokstäver, och det passar inte helt bra ihop alla gånger.
Ändå var det åt det hållet runorna gick efter att kristendomen kom in i Skandinavien.
I och med den katolska kyrkans intrång i den nordiska maktapparaten förändrades även språket, eftersom man gradvis införde latinska bokstäver.
Den senmedeltida runraden har t.ex. blandats upp med latinska bokstäver, och dessutom skiftat till alfabetisk ordning.
Det var dock fortfarande till största delen runor.

Sen finns det ju specifika runrader med en alldeles egen karaktär, som Hälsingerunor och Älvdalsrunor, för att inte tala om stavlösa runor, vändrunor och bindrunor.

Och ännu krångligare blir det om man vill skriva något på ett annat språk. Man skulle ju kunna tänka sig att om man ska skriva på engelska, så finns ju faktiskt den Anglo-Saxiska runraden, med 33 tecken. Men å andra sidan komponerades den för över tusen år sedan, och det språk man talade på brittiska öarna då har försvinnande lite med modern engelska att göra.

Rätt så komplicerat, med andra ord...

Men det finns lösningar

Antingen gör man då som runristaren Kalle Dahlberg (http://www.runristare.se/), som har uppfunnit egna runor för de som saknas. Då kan man skriva modern svenska med runor.

Eller så försöker man få fram en formulering som är tidstypisk för de runor man vill använda.

Så gjorde jag och min hustru när vi skulle ha runor ristade i våra vigselringar. Vi ville ha texten "Mitt hjärtas ljus" ristat i runor på våra ringar (den äldsta, urnordiska 24-teckens futharken), och vi lät Erik Röde (en svensk runristare och silversmed som bor i Danmark) göra ringarna.
Men för att det skulle bli korrekt, rådfrågade Erik först en av sina vänner språkexperter, hur det skulle bli på fornskandinaviska.
Det resulterade i texten "LEUS HERTAN MINAT". Och detta ristade Erik in på våra ringar.
LEUS HERTAN MINAT
Och resultatet blev väldigt vackert!
Våra vigselringar
Och så kan även du göra.

En fråga jag ofta får är om det finns en specifik runa för FAR, MOR, FOSTERLANDSKÄRLEK eller liknande. Och mitt svar är – nej, det finns ingen sådan runa.

Runorna är lite speciella på så sätt att de är skrivtecken på samma sätt som de latinska – ett ljud för varje bokstav – och så sätter man ihop dem. MOR och FAR stavas då följaktligen precis på det sättet, med respektive tre runor. Alltså inte som kinesiska tecken, som är mer föreställande, med en hel betydelse i ett tecken. Samtidigt ska man förstå att även kinesiska tecken oftast är sammansatta av flera olika delar, som tillsammans betecknar en viss specifik innebörd – byter man ut en liten del mot en annan så byter hela skrivtecknet innebörd.

Sen har runorna även unika betydelser, som t.ex. Lagu, som förutom att vara runan för tecknet L, även betyder vatten.
Men det finns faktiskt bara 24 runor (i ur-futharken - 16 i den vikingatida futharken), vilket förstås begränsar mängden ord runorna kan betyda. Alltså har runorna som ordbärande tecken en mer arketypisk, symbolisk karaktär.
Det finns runor för alla elementen – jord, vatten, eld, luft och is, det finns runor för växtriket, djurriket, mineralriket och människan själv, det finns runor för avslut och nystart, det finns runor för manligt och kvinnligt, för gudar och jättar.
Men det är just den typen av innebörd runorna har – de ska liksom täcka in hela kosmos, och är då bärare av särsklit starka grundenergier som fungerar symboliskt, på ett mer övergripande plan.
Därför ska man också förstå att idegransrunan och björkrunan inte bara betecknar idegran och björk (för var är i sådana fall tallrunan, ekrunan, granrunan och askrunan?), utan betydligt mer än så. Idegransrunan betecknar hela växtriket – och björkrunan är i själva verket den runa som betecknar allt som är kvinnligt – Freja, Frigga, Eir, läkekonst, omvårdnad, moderlighet etc.
På samma sätt betecknar Älgrunan (Algiz) inte bara älgar (för var är då vargrunan, björnrunan, lorunan, etc.?), utan hela djurriket. Hästrunan fokuserar inte på djuret häst, utan snarare resandet, ridandet.
Symboliska arketyper, med andra ord.

Att rista sina egna runtexter
Det första du måste bestämma dig för är vilka slags runor du vill använda.
Det är ju en stor skillnad om man vill använda fornskandinaviska runor, alternativt vikingatida runor, eller medeltida - eller någon annan variant, av alla de olika runrader som uppstått genom seklerna. Kanske den 33-typiga Anglo-Saxiska runraden?
Runorna har ju använts så länge att språket har hunnit ändras rätt radikalt med tiden, så det blir väldigt olika om man vill använda ur-futharken ihop med fornskandinaviska från tidig järnålder, alternativt vikingatida runrad och språkbruk.
KRISTOFER
Vikingatida skandinaviska är betydligt mer likt vår tids språk, och kan lätt läsas och även begripas, på t.ex. runstenar från 1000-talet.
Exempel: ASTRITH LIT RAISA THINA STEIN EFTIR SUN SIN SUEIN AUK ULF BONTA SIN - "Astrid lät resa denna sten efter sonen sin, Sven, och Ulf, maken sin").

De vikingatida runraderna
De vikingatida runraderna.

Texter från 200-400-talet är dock ofta svårtydda även för experterna
Exempel: AADAGASU LADUWIJA - Vimose-spännet; EKUNWOD - Gårdlösaspännet; FRAWARADAR ANAHAHAISLAGINARZ - Möjbrostenen.

Vadstenabrakteaten
Vadstenabrakteaten
Vadstenabrakteaten
Den äldsta runraden, ur-futharken, i tre olika varianter - från Vadstenabrakteaten och Grumpanbrakteaten, samt från Kylverstenen.

Så det kan vara en god investering att först fundera på hur du vill ha det.
En tatuering är ju inte en T-shirt precis, som man kan ta av och på, så det är ju trevligt om man kan stå för det även på lång sikt.

BESTASTE
En runristning som jag hälpt till med.

Vad gäller rent språkliga frågor så är jag INTE expert på fornskandinaviska språk, så frågor om översättningar är helt enkelt inte mitt gebit.
Det finns andra som kan det där, och jag själv brukar vanligen fråga dem om råd om det behövs.

Om du kan tänka dig att betala en liten slant för att få det helt korrekt (kan det vara värt, med tanke på att tatueringar sitter för livet), så kan du kontakta en expert på fornnordiska språk - Patrik Larsson på Uppsala Universitet (patrik.larsson@nordiska.uu.se). Du kan förstås också rådfråga t.ex. Historiska Museet, eller Riksantikvarieämbetet, så kan de säkert leda dig i rätt riktning.


Lycka till!

Grimner 2005 (uppdaterat 2007)


Upp | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett