SCHAMANISM

av Herbert Edlund

Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett


En schaman är en man eller kvinna som i ett förändrat medvetandetillstånd företar själsresor i vad som kallas den undre världen och den övre världen och ibland också i den mellanliggande världen, med vilken menas vår fysiska jord. I princip innebär detta att schamanen går i trans, varvid medvetandet och dess själsförmögenheter lämnar den fysiska kroppen. Schamanen har lärt sig hur man företar resor av det här slaget och hur man skall bete sig för att i görligaste mån undvika de faror som är förknippade med dem.

Själsresorna speglar den schamanistiska uppfattningen om kosmos. Enligt denna är den undre världen delad i ett antal nivåer nedanför jordytan, medan den övre världen är delad i ett antal nivåer ovanför densamma. De båda världarna är förbundna med och samverkar med varandra och vår fysiska värld. Alla tre förenas av en central axel - världsaxeln - som löper i en öppning genom dem, och i denna öppning kan schamanen färdas mellan de olika världarna och nivåerna. Var och en av nivåerna har sin natur och sina invånare av allehanda slag. Hela kosmos är i alla sina delar levande och medvetet. T.o.m. stenarna på marken har liv och medvetande. För schamanens omgivning är denna kosmologi en myt och ett ämne för trosföreställningar, medan den för honom själv är en beskrivning av hans självupplevda verklighet. För schamanen är den undre och den övre världen lika påtagliga och verkliga som den mellanliggande. De är inte produkter av hans fantasi utan existerar oberoende av honom, och han upplever dem med alla sina sinnen.

Syftet med resorna är att samla kunskap och information, att knyta kontakter med icke-fysiska varelser av olika slag som kan ge anvisningar till lösandet av problem, att hjälpa döda människors andar på ett eller annat sätt, att diagnostisera och behandla sjukdomar, att skåda in i framtiden, att få krafter genom maktdjur osv. Här skall det anmärkas att när man i schamanistiska sammanhang talar om andar, maktdjur och andra icke-fysiska varelser, så menar man inte alltid verkliga individer med vilka schamanen eventuellt kan kommunicera. Orden kan också vara ett uttryck för det sätt på vilket schamanen tolkar sina upplevelser. Men hur som helst, under resans alla aktiviteter behåller schamanen normalt sitt självmedvetande och kontrollen över sin vilja och sina förmögenheter. Han kommer vid återkomsten till den fysiska verkligheten ihåg vad han gjort och varit med om och kan berätta detta för dem det angår.

Den kunnige och erfarne schamanen har alltså kontroll över sitt transtillstånd och kan inträda i respektive lämna detta med en viljeakt. Inducerandet av transen sker ibland med hjälp av rytmisk sång eller dans, men vanligen med hjälp av det rytmiska dunkandet på en trumma. Utöver transeffekten sägs dunkandet ha till uppgift att kalla samman vissa andar inför själsresan. I en del kulturer används gonggonger eller metallringar i stället för trummor. Det förekommer också att schamanen i stället för de här rytmeffekterna, eller tillsammans med dem, använder sig av psykedeliska droger. Detta är dock någonting mycket vanskligt, ty drogerna har biverkningar och dessutom den nackdelen att deras effekter är svåra att kontrollera.

Inför en resa till den undre världen visualiserar schamanen vanligen en öppning nedåt. Denna kan ha formen av t ex en grotta eller ett vattenhål. Han föreställer sig dyka ned genom öppningen och färdas sedan - ofta genom ett slags tunnel - tills han når en plats där ett märkligt landskap utbreder sig inför hans ögon. Från denna plats företar han sedan vandringar under en kortare eller längre tid - ibland i flera timmar - innan han färdas tillbaka samma väg som han kommit. Vistelsen i den undre världen bjuder på prövningar och utmaningar, men det är där som han bl a skaffar sig sina maktdjur.

Resorna i den mellanliggande världen motsvarar av allt att döma det som inom parapsykologin kallas fjärrsyn eller resande klärvoajans, och sådana resor företas för att skaffa information som har att göra med vädret, annalkande faror m m.

Vad resorna till den övre världen beträffar, så har de gemensamma drag med resorna till den undre, men givetvis med den skillnaden att schamanen visualiserar sig uppåt. Och i den övre världen påträffas andra slags varelser än i den undre. Det är i den övre som schamanen söker de lärare och ledare han behöver.

Sina resor gör schamanen i princip för att hjälpa andra människor. Schamanismen är inte ett system som i första hand syftar till utveckling av schamanen för hans egen skull. Det skall utveckla honom till en människornas tjänare. Det mesta av det han gör, skall han göra för andra. När han blir ombedd att hjälpa någon genom utövandet av sina förmögenheter kan han svårligen neka, även när det gäller hopplösa sjukdomsfall. Men givetvis kan han inte utöva dessa förmögenheter på heltid så att säga, åtta timmar om dagen dag efter dag. Han har ett vanligt yrke för att försörja sig och den schamanistiska verksamheten utövas på deltid. Det kan inte vara annorlunda, ty dels arbetar han kanske under ett konstant trummande för att hålla sig kvar i det shamanska medvetandetillståndet, dels är arbetet i det tillståndet mycket intensivt. Arbetet utförs vanligen nattetid eftersom det då är lättare att utestänga de fysiska sinnesintrycken, och under en och samma natt arbetar shamanen inte mer än några timmar.

Utöver sin förmåga att göra själsresor är schamanen vanligen i besittning av olika gränsöverskridande förmögenheter. Därför kan han t.ex. med hjälp av klärvoajans leta reda på försvunna människor och borttappade föremål. Han brukar också tala med växter, djur, stenar och övriga ting i den fysiska naturen. Detta gör han för att han anser att vi människor och våra liv är förbundna med, och beroende av, allt som finns i denna. Hela naturen är levande och man skall samtala med den för att utröna hur relationerna till den bör utformas.

Schaman kan man bli på olika vägar. En del ärver helt enkelt sitt schamanskap. Det går i arv inom familjen, vilket inte är så konstigt som det låter om man betänker att gränsöverskridande förmögenheter faktiskt ofta har visat sig gå i arv från förälder till barn. Andra köper schamanskapet av en äldre schaman, medan några känner sig kallade och söker upp en schaman för att gå i lära.

Ingen kan dock bli schaman utan att ha psykiska anlag för det och aspiranten måste givetvis vara villig att underkasta sig den strikta disciplin, den hårda träning, de faror och de svårigheter som den nödvändiga utbildningen medför. Och denna utbildning i schamanismens teori och praktik är omfattande. Ty förutom att kunna hantera transtillståndet måste schamanen ha insikt i myterna, känna de olika världarnas geografi, veta namnen på andarna och känna till deras vanor och krafter, veta hur han skall diagnostisera och behandla sjukdomar, kunna ritualerna, behärska de schamanistiska teknikerna o.s.v. Är aspiranten född med utpräglade anlag för schamanistisk
verksamhet kan utbildningstiden bli mycket kort. Annars kan den sträcka sig över flera år.

Utbildningen sker i vanliga drömmar och under trans, samt genom instruktioner av en äldre schaman. Ofta hjälper aspirantens avlidna släktingar till med utbildningen genom ett slags besättelse av honom, och han kan också få hjälp av döda schamaners andar. Dessa kan bl a sätta honom i förbindelse med andra andar som kan vara honom till nytta. Kontakten med andar av olika slag i dröm-, trans- eller dagvakentillståndet är ett signifikant inslag när den blivande schamanen gör sina lärospån. Dessa kontakter kan dock vara mycket skrämmande och obehagliga, bl a därför att en del av andarna är vad som kallas onda. Vissa andar har dessutom inte mänskliga former och miljön i den undre världen kan ibland vara förfärande. Men den blivande schamanen måste övervinna sin rädsla, ty dels skall han göra sig hemmastadd i den undre såväl som i den övre världen, dels skall han lära sig behärska vissa andar, bl.a. sina maktdjur.

En deltagare i en västerländsk schamankurs berättar på ungefär följande sätt hur det kan gå till när man skaffar sig ett maktdjur:

"Jag började resan genom att gå in i en grotta på Hawaii och färdades sedan ned genom en tunnel tills jag nådde den undre världen som först framträdde som en liten grön glob. När jag kom dit fann jag mig vara i en frodig grön djungel, full av djur. Jag drogs genast till ett lejon. Jag bad lejonet vara med mig under kursen och låta mig få del i dess krafter, styrka och vighet. Därefter frågade jag vad jag behövde veta eller göra. Lejonet sprang då omedelbart mot mig och in i mig och förenade sig med mig så att min schamanska kropp blev människa-lejon och jag kände lejonstyrkan. Vid slutet av resan återvände jag via tunneln och grottan till kurslokalen. Ändå hade jag en definitiv känsla av att lejonet fortfarande var med mig."

När schamanen väl blivit utbildad och varm i kläderna så att säga, har han etablerat relationer med icke-fysiska varelser som han kan samverka med i sin schamanistiska gärning. Dessa kallas ledare, hjälpare, beskyddare etc., alltefter sina funktioner. De utgörs av djurandar och andar efter avlidna människor, men också av övermänskliga varelser. Ett mindre antal av dem kan schamanen behärska och kontrollera. Till de övriga får han be och vädja. Hur man kommunicerar med dem har han lärt sig, och han kan också identifiera sig med dem.

Schamanen är alltså en aktiv resenär i den icke-fysiska verkligheten som söker upp de andar eller vad det nu kan vara som han vill dra nytta av. Schamanen får därför inte förväxlas med mediet, även om schamanen ofta också är medial. Såväl det traditionella mediet som kanaliseringsmediet är passiva mottagare av information från icke-fysiska varelser, och de kan vara instrument genom vilka sådana varelser kan verka i den fysiska världen. Schamanen och mediet kan ha kontakt med samma slags icke-fysiska varelser, men schamanen är därvid aktiv och har kontroll över skeendet medan mediet är passivt. Om mediet går i djup trans, vet det inte ens vad som försiggår under denna. Det låter sig besättas, något som schamanen inte gör under sina resor. När schamanen agerar som medium anses det att andar talar genom honom. Hans medvetandetillstånd kan därvid variera från full vakenhet och medvetenhet om vad som pågår till lättare eller djupare trans, med motsvarande grad av omedvetenhet om, och minne av, skeendet som följd. Vid trans kan hans röst, uttryckssätt och uppträdande förändras på ett dramatiskt sätt.

Man skall alltså inte förväxla schamanen med mediet, och man skall inte heller förväxla honom med medicinmannen. Alla schamaner utövar visserligen läkekonst, men de är inte medicinmän i detta ords egentliga bemärkelse. Fast en medicinman kan även vara schaman. Det är också fel att betrakta schamanen som präst. Visserligen kan schamanen utföra en del ritualer i sin gärning, men dessa har inte samma syfte och innebörd som prästens. Medan prästen med sina böner, offer och andra kulthandlingar åberopar och uttrycker sin vördnad för andarna eller vad det nu kan vara, så beger sig schamanen in i deras världar och kommunicerar med dem för att dra nytta av dem. Men det förekommer att schamaner även utövar prästerliga funktioner och vice versa. I första hand skall schamanen betraktas som en mystiker och magiker, vars främsta uppgift är att söka hjälpa sjuka människor återfå hälsan.

Schamanen är alltså framför allt ett slags helare. I kulturer utan kirurgi och medicin av vårt västerländska slag är det kanske bara han som kan hjälpa den sjuke. Och det gör han inte bara med psykiska medel. Han förbinder också sår, ger massage och ordinerar läkemedel av olika slag. Och till hans verksamma åtgärder kommer helt säkert placeboeffekter. Att placeboeffekter kan vara kraftfulla, t.o.m. livräddande, vet vi av erfarenheter från vårt eget sjukvårdsväsen. Där har man konstaterat att en stor del av de patienter som ges helt overksamma placebopreparat blir friska eller förbättrade. När därför både schamanen och hans patient tror på en behandling kan säkerligen i många fall, även om behandlingen i sig är overksam, en helande placeboeffekt erhållas.

Schamanen kan ibland dramatisera sina behandlingar med lite skådespelarkonst. Han kan t ex ge sken av att utkämpa svåra strider med onda andar, och när han uppger sig suga ut sjukdomar ur kroppen kan han spotta ut otäcka maskar och annat som han dolt i munnen.

Eftersom schamaner går i trans, har visioner, påstår sig kommunicera med andar och många gånger beter sig på ett bisarrt sätt, anses de i Västerlandet ofta vara psykiskt ur balans. Vanliga diagnoser ärschizofreni, hysteri och epilepsi. Men med den forskning som företagits om företeelser som är nära relaterade till schamanismen - t.ex. hypnosterapi, klardrömmar, meditation, psykedeliska droger och placeboeffekter - har förståelsen för schamanismen ökat. Dessutom har ett antal västerländska forskare själva genomgått schamanutbildning och berättat hur deras uppfattning om schamanismen förändrats. Detta har lett till omvärderingar av schamanerna och deras förehavanden.

Det kan i sammanhanget noteras att man inom bl a den jungianska psykologin och gestaltpsykologin använder sig av en behandlingsmetod som framkallar upplevelser, vilka påminner om de resor schamanen gör för att finna sina lärare och ledare. Psykoterapeuten låter patienten föreställa sig att han befinner sig i en behaglig och säker omgivning, där han möter en person med stor visdom. Patienten uppmanas att samtala med denne och därvid söka information som kan vara honom till hjälp i hans problemsituation. Goda resultat lär ha uppnåtts med denna metod. Metoden har t.o.m. använts för att hos patienten framkalla visioner av maktdjur, med vilka han fått ta kontakt.

Det skall också noteras att de som haft utanförkroppenupplevelser och näradödenupplevelser har företagit resor som liknar schamanernas. Därvid har de liksom schamanerna mött och kommunicerat med andar.

Schamanreseliknande upplevelser kan framkallas under hypnos och anses då försiggå i den hypnotiserades inre subjektiva rum och vara hallucinatoriska till sin natur. Det kan därför ligga nära till hands att betrakta schamanernas resor på samma sätt. Så är också ofta fallet i vetenskapliga kretsar, kanske beroende på att de äkta schamanerna under sina resor ännu inte annat än i några få fall blivit observerade med vetenskapliga metoder.

Schamanismen var i forna tider utbredd över hela världen och var ett viktigt inslag i samhällslivet. Men när de olika religionernas kyrkor i såväl öst som väst organiserades och växte sig starka, kom schamanen att betraktas som ett hot. Ty varje schaman är en profet för sig som hämtar sin kunskap och sina krafter direkt från källan, utan någon förmedling av religionsstiftare eller kyrkliga organ. Han utgjorde därför ett hot mot de kyrkliga auktoriteterna och deras krav på kyrkans och de kyrkliga lärornas monopolställning. Därför måste han förföljas och tillintetgöras. I Västerlandet mördades, bl.a, av inkvisitionen, många schamaner under beteckningarna häxor och trollkarlar. Ändå överlevde schamanismen in i vår tid, t ex bland lapparna. Och nu börjar schamanismen breda ut sig igen i Västerlandet. Bl.a. försöker man göra själsresor med hjälp av visualiseringstekniker, och erfarenheterna av västerländsk schamanutbildning visar att de flesta av oss kan uppnå de schamanska medvetandetillstånden i någon mån. Men vad man nu än får ut av detta, är det dock uppenbart att en verklig schamansk resa går långt utöver det som kan beskrivas som visualisering.



© Herbert Edlund

Upp | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett