Seden och sejden

- Lösryckta tankar kring olika aspekter av nordisk sed i forntid och nutid -

Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett


På denna sida skriver jag in mina privata tankar och funderingar kring den forna nordiska seden, om sejd och runmagi, och om hur jag själv och andra kan tänkas omsätta allt detta i praktiken i vår moderna tid.
Min ambition är att denna sida skall växa med tiden, att fler och fler tankar skall läggas till de tidigare, för att i bästa fall skapa en komplex helhetsbild av vad jag uppfattar som min sed, eller min relation till seden.
Kanske kan jag inspirera någon - inte att anamma min relation till seden - men att just skapa sin egen relation till seden.


Ämnen som avhandlas på denna sida:
Om asatro och begreppet tro | Om blot | Om bön | En gud eller fler? | Om asatempel och gudahov | Det Gudomliga Paret | Om komparativa studier | Om Odin | Om offer




Om asatro och begreppet tro

Själva begreppet asatro är rätt så missvisande. Jag vill inte längre gå så långt som att påstå att det kan vara direkt skadligt för seden att använda detta begrepp, men asatro är förvisso ett nedlåtande ord som uppfunnits av kristna för att förminska den forna seden och alla väsen som ryms däri.

Den forna seden, nordiska seden, eller vad man nu vill kalla den, innehåller ju så oändligt mycket mer än asar - där finns vaner, alver, jättar, dvärgar, människor och alla möjliga väsen i samklang med varandra. Dessutom är begreppet tro också i många avseenden missvisande beträffande denna vår sed.

Än idag har begrepp som hedningar och asatro en dålig klang. Hedning är dock idag mer accepterat - lite "tufft" (kanske i viss mån på grund av en viss musikgrupp?). Det innehåller i sig en revolt, ett finger åt etablissemanget - "jag gör som jag vill, och jag har min egen andlighet som inget har med kyrkan att göra". Så icke asatro.

I Sverige har vi som tur är förskonats från de flesta avarterna, men det finns tyvärr smutsfläckar här också. Förvirrade ungdomar som läser Varg Vikernes (norsk asatroende och nazist, tillika våldsverkare och kyrkobrännare), och där finns Svensk Hednisk Front, som är en slags asatroförening med nazistiska förtecken. Dessa är dock i försvinnande minoritet här i Sverige. I U.S.A., Tyskland och Ryssland är så tyvärr icke fallet. Där är nazism och rasism vardagsmat i asatro-organisationerna.

Begreppet asatro har med andra ord inte någon vacker klang. Men det är för min del inte det främsta skälet att undvika det. Man kan omvärdera ord, begrepp och symboler, och det bör vi göra om saker och ting har blivit oförtjänt nedsolkade. Men främst anser jag att begreppet asatro är dåligt p.g.a. just ordet "tro".

Det handlar nämligen inte om tro. Tro är ett kristet begrepp, och det innebär i praktiken att vi ska tro på något vi inte kan erfara, bara hoppas på. Tro är ett begrepp som också är synnerligen lämpligt att använda för dem som vill missbruka makt. Att tuta i folk att de måste tro, istället för att ge människan vägar till egna möten med gudarna, egna upplevelser och därmed vetskap, det handlar bara om makt.

En människa som själv talar med gudarna går inte att kuva.

Om jag möter Odin, eller måhända Freja, i en inre resa eller meditation, eller småfolk i skogen, så handlar det inte längre om tro. Det handlar om vetskap. Jag vet att Odin finns. Jag vet att Freja finns. Jag vet att Frej, Tor, Tyr, Nornorna, andar, vättar och annat småfolk och många andra finns, eftersom jag har haft egna, mer eller mindre starka upplevelser av dem.
Jag vet att de i alla fall finns i min värld - och det är allt som egentligen behövs. Det finns ingen mening med att försöka "bevisa" deras existens "vetenskapligt", eftersom mina sanningar alltid är baserade på mina upplevelser. Och det är allt som behövs.

Och eftersom jag nu har dessa möten i bagaget, behöver jag inte längre "tro". Tillit, javisst, men inte tro. Tro är en förhoppning om att få uppleva något i framtiden, tillit och vetskap är att leva mitt i upplevelsen.

Upp

Om blot

Somliga kopplar ordet "blot" med "blod", också med tanke på det tyska "blut".
Jag har förstått av språkforskare är av den meningen att ordet "blot" i själva verket inte har ett smack med blod att göra, men att det kommer ur samma ord som det engelska "bless", som ju betyder att helga, välsigna. Så precis som i Indien, där man offrar mat till Gudagestalter, och sen äter den som "prasad", det vill säga förandligad, helgad - välsignad av gudarna - kan vi göra till våra egna gudar. Och då är det naturligtvis logiskt att jag i min personliga relation till gudarna ger av det jag har. Är jag jägare blotar jag kanske kött eller blod, och är jag fruktodlare lär mina gudabilder få mycket frukt. Är jag snickare bygger jag kanske ett alldeles särskilt vackert gudahov, vilket också får betraktas som en slags blotande.
Själv är jag vegetarian, så mina gudar får finna sig i att äta vegetariskt. Det skulle i själva verket bli högst artificiellt om jag bjöd dem på något som jag ändå inte kan använda till något sen.
Det är dock stor skillnad på personliga blot och officiella sådana. De personliga bloten måste av nödvändighet innehålla en stor frihet i egen utformning, medan de officiella, kollektiva bloten blir mer stramt hållna för att passa en bredare publik. Och i moderna sammanhang skulle blotande av djurblod förmodligen för de flesta te sig skrämmande och frånstötande, och därför finns det ingen anledning att göra det. Tanken med ett blot är väl ändå att ge till gudarna det vackraste och värdefullaste vi har att ge.

Upp

Om bön

Bönen är en del av de flesta religioner, SÄRSKILT i de seder där man har en personlig relation till gudarna, vilket man i allra högsta grad ofta har i den gamla nordiska seden.
Att blota, att tala med gudarna, att dryfta problem - allt detta kan sägas vara olika former av bön.
Att be till Freja, Frej och Tor om beskydd och god skörd är under alla omständigheter en form av bön.
Jag tror att det kan finnas ett motstånd mot begreppet bön eftersom det ofta förknippas med den kristna religionen. Men vi behöver inte vara rädda för det. Bönen finns överallt, och är en oerhört bra metod att komma i kontakt med gudar och andra väsen, inom och utom oss. Oavsett vilken religion eller andlig väg vi väljer.
Någon sade: "Att be till Gud är att tala till Gud, att meditera är att lyssna till vad Gud säger."
Så om vi kombinerar bön och kontemplation, så kanske vi kan ha ett fullt utvecklat samtal med Gud...

Upp

En gud eller fler?

En självklar fråga i detta sammanhang är: är Gud en, eller flera?
Jag tror att Gud är en.
Men om jag får drista mig till att dra en jämförelse ur Bhagavad-Gita, så finns det en passage där Arjuna vill att Krishna ska visa honom sin fullkomliga skepnad. Krishna visar Arjuna sin "Vishva-rupa", sin allomfattande form, men detta blir alldeles för mycket för Arjuna, som ber Krishna att återigen begränsa sin form, så att det går att relatera till honom som en person.
Gud är en, men alla vi som är begränsade i vår vision behöver en mer begränsad aspekt av Gud att tala med, relatera till.
Därför Odin, Frej, Freja, Tor - eller för den delen Inanna, Radha, Krishna, Ahura Mazda, Den Store Anden, Jehova, Kali, Jesus eller Buddha.
Gud är inte begränsad. Jag kan tala med Gud genom den skepnad som passar mig - Gud visar sig i den skepnad som jag vill se Gud - och då är alla dessa former på ett andligt plan likvärdiga.
Det enda som betyder något är min önskan att ha en relation med Gudomen.

Upp

Om asatempel och gudahov

Något som ofta dyker upp i diverse diskussioner är behovet av ett tempel, en "asakyrka", eller gudahov - vad man nu vill kalla det.
Det finns dock idag inga historiska belägg för att våra förfäder någonsin hade särskilda tempel.
Snarare tvärtom.
Det finns vittnesmål från bl.a. Cicero om nordmännen, som ansåg att gudarna var alldeles för storslagna för att kunna få plats i ett hus. Redan för 2000 år sedan föredrog alltså våra förfäder och förmödrar att förrätta sina heliga blot och andra ceremonier ute i naturen. Och många av oss idag anser detsamma.

Självklart är det bra att ha tillgång till byggnader där man kan vara, särskilt under den kalla årstiden. Men tempel... tja, det finns fler som gärna vill ha någon slags gudahov, och förr eller senare kommer någon eller några förstås bygga ett.
Men till att börja med kan du göra om ditt hem till ett tempel. Eller en del av ditt hem. Du kan ha ett altare där du ställer dina gudabilder (som du antingen tillverkar själv eller köper på något sätt), en helig plats som du smyckar efter eget huvud och eget hjärta.

Det är i själva verket där det måste börja. Ju fler vi är som har ett "hemma-tempel", desto fler blir vi också som tillsammans kan bygga ett större tempel när behovet finns där.

För övrigt finns det redan flera helt fantastiska platser som olika asatrogna har gjort i ordning för kult och ceremoni. I Nackareservatet (Stockholm) finns det minst två platser där det står gudabilder av olika slag - på en mycket naturskön plats mellan Söderbysjön och Ulvsjön kan du hitta såväl Odin, Tor och Tyr som Frej, Freja och Frigg. Och dessa platser besöks ofta av såväl enskilda som olika grupper som förrättar olika slags ceremonier där. Så det finns redan tempel.

Upp

Det Gudomliga Paret

Min personliga uppfattning i korthet är att det i vår kristet influerade, vulgärpatriarkala kultur kan vara alldeles särskilt viktigt att framhäva Det Gudomliga Paret.

Frej och Freja är ett självklart fokus, men det kan även vara nyttigt att vänja sig vid att så ofta som det är möjligt nämna Siv tillsammans med Tor, Frigg tillsammans med Odin, o.s.v. Det manliga och det kvinnliga inom oss alla mår bra av balans, och därför kan det vara på sin plats att dra nytta av denna rikedom som finns inom den forna gudaskaran.

I egenskap av att vara en adept på shamanens väg, är naturligtvis Odin en viktig person i mitt liv, men jag tror inte att han egentligen är särskilt bred rent publikt. Han är framför allt alla bärsärkars och krigares gud, och alla shamaners och runmagikers självklare ledsagare.

Tor är bra på många sätt, som skyddsgud och upprätthållare av ordning, men såväl Tors hustru Siv som Odins hustru Frigg håller en lägre position än sina makar. Så inte Freja.

En god trend i den nyandliga vågen är det förnyade fokuset på Gudinnan - men även detta leder i längden till en ensidig obalans såvida inte Guden förr eller senare får vara med.

Min uppfattning om jämlikhetssträvan mellan män och kvinnor är, att så länge vi envisas med att tänka oss Gud som en man, kommer kvinnor alltid att vara förvisade till en förnedrande andraplats i människosläktet.

De som enligt min uppfattning inbjuder till den både innerligaste såväl som jämlikaste gudsrelationen är det Heliga Gudaparet Frej och Freja. Tor gled upp som den populäraste guden mot slutet av vikingatiden, men Frej ansågs jämte Freja under en lång tid vara den främste och viktigaste guden (åtminstone i Mälardalen med omnejd), och det är min uppfattning att det också är de som är bäst lämpade att göra en andlig "comeback" på bred front. De är jämlikar, och redan deras namn antyder att de representerar det absoluta ursprunget för oss alla och alltet.

Båda måste vara med.

Upp

Om komparativa studier

Hur ska vi kunna återuppväcka en fragmentarisk spillra av en gammal tradition till en levande, hel, andlig väg?

Mitt svar är komparativa studier.

Vi måste se att alla andliga vägar ytterst sett har samma ursprung och samma mål. Därför kan det vara mycket nyttigt att ägna tid åt komparativa studier - att jämföra de historiska vittnesbörd vi faktiskt har med andra traditioner och deras seder och bruk.

Om jag får drista mig till en grov förenkling i form av kulturella paralleller, så tror jag att man skulle kunna jämföra dyrkan av Odin med dyrkan av Shiva, dyrkan av Tor med dyrkan av Indra, och dyrkan av Frej och Freja med dyrkan av Radha och Krishna, eller kanske Vishnu och Lakshmi.

Varför gör jag denna parallell?

Jag tror att det är viktigt att vi i uppväckandet av något som legat vilande så länge finner levande förebilder. Liksom svenska schamanintresserade tagit hjälp av samiska, sibiriska och indianska traditioner för att återuppväcka en sedan länge avsomnad nordisk tradition, kan vi titta på andra kulturer som har en levande polyteistisk tradition.

Shinto nämns ibland som parallell, och jag tror att den indisk/vediska kulturen i många avseenden kan vara ännu bättre - särskilt som det finns ett stort antal forskare som anser att det även historiskt sett finns klara kopplingar mellan den urgamla vedakulturen och vår nordiska kultur. Och oavsett om kopplingen är kulturhistoriskt belagd, eller på en mer arketypiskt universell nivå, så har vi mycket att lära av att dra paralleller, och överföra till vår kultur det vi har glädje och nytta av.

För att dra en slutsats av detta resonemang tycker jag helt enkelt att i en religiös/andlig kontext måste relationen till Gudarna vara den primära, och de yttre formerna sekundära. Det är därför oerhört viktigt att vi hittar vägar att å ena sidan utveckla våra egna relationer till dem, men också sätt att sprida dessa insikter och vägar, att hjälpa andra till kontakt med gudarna, vare sig de existerar inom eller utom mig (eller både och).

Upp

Om Odin

Odin. Jag kan förstås bara referera till min egen relation till Honom - och det är väl symptomatiskt för Odin att de som har en relation till Honom, har en alldeles personlig sådan, opåverkad av omvärldens eventuella åsikter om Honom. Min relation till Odin är att han främst är min lärare. Han är en hård, sträng, men rättvis lärare. Han låter mig göra alla misstag, och sen får jag veta om det på ett ganska tufft sätt.
Någon frågade mig vid ett tillfälle om man får skämta med Odin - lustigt nog inser jag att jag aldrig ens tänkt tanken att det skulle kunna vara en möjlighet att skämta med Honom. Han kan möjligen skoja lite med mig, men det omvända vore otänkbart. Därtill är min respekt alltför stor. Jag har mött Odin många gånger, främst under trumresor, eller vid liknande tillstånd, och det är ofta inte särsklit behagligt - men nyttigt. Ibland kan det kännas som att gå till tandläkaren.
Att ge sig i lag med Odin är inte lätt, och inte heller alltid så himla trevligt. Men vill man komma närmare sin egen sanning, sin rätta natur, vill man ha djupare insikter om sig själv i relation till livet, döden, omvärlden och sig själv, finns ingen bättre ledsagare. Det är i alla fall min erfarenhet.

Upp

Om offer

Att söka sanningen kostar, och framför allt kostar det att alla ens egna lögner och illusioner måste bort, måste dö. Det kan ibland kännas som att offra betydligt mer än ett öga. För att verkligen kunna leva fullt ut måste man även omfamna döden.
Man måste acceptera förändringar av oåterkallelig natur.
Man måste offra.
Allting som är värt något kostar också något.
Allting har en prislapp.
Vi lever i en kultur som uppmuntrar människor att eftersträva bekvämlighet, och att alltid undvika det som är obekvämt.
Men det är inte bekvämt att ha barn.
Det är inte bekvämt att bli bäst i en idrottsgren eller inom ett yrkesområde.
Det är inte bekvämt att ifrågasätta hela sitt liv för att nå en djupare sanning om vad man verkligen vill och tror på, innerst inne.
Det kostar.
Ibland kanske betydligt mer än ett öga.



Grimner 1999-2002


Upp | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett