Torshammaren

en betraktelse av Fredrik Wikman

Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett


Att bära en torshammare i en läderrem eller metallkedja runt halsen är numera en vanlig företeelse bland folk och fä, men som ibland kan -pga olika saker, väcka starka känslor hos en del människor och flera olika reaktioner. De som bär en Torshammare gör det av olika skäl, legitima eller mindre legitima sådana. Vi har gruppen historieintresserade som kan finna smycket vackert att bära, sedan har vi också de som bär den bara som vilket snyggt smycke som helst, och inget mer med den saken. Sedan finns det de som bekänner sig till asatron och bär torshammaren som en symbolisk markering att man har en annan tro än den kristna. Det fjärde och mest kontroversiella sammanhanget där Torshammaren dyker upp, är i nynasistiska och rasistiska rörelser. Ingen kan ha undgått att lägga märke till dessa parasiters försök att lägga rabarber på den svenska historien och den nordiska mytologin, och omstrukturera den efter deras egna politiska värderingar. Man kan ju bara fråga gemene man vilken grupp människor i dagens samhälle han först associerar till om man uppvisar en Torshammare för honom.

Denna artikel har två syften , dels att en gång för alla reda ut begreppen kring Torshammaren, vart den hör hemma både som smycke och symbol och dels vara en fyllig samt levande och tydligt formulerad kulturhistorisk rundvandring i våran förkristna historia, med dess hedendom, religiösa föreställningar och folktro. Artikelförfattaren kommer också att ta tillfället i akt att avsluta artikeln med att lägga fram några argument som direkt talar mot skinheadsgruppernas förvrängda och groteska historiesyn på våra förfäder. Det gäller att ta tillbaka de fornnordiska symbolerna till sitt rätta element.

Min i övrigt anspråkslösa förhoppning är att läsaren efter ha tagit del av vad som här är skrivits, inte känner sig trängd att betrakta Torshammaren eller andra symboler som hör vikingatiden till, med misstänksamhet, rädsla eller med antisemitiska känningar. Men för att ta det från början, måste denna mäktiga åskhammare presenteras efter den nordiska mytologins skildringar och sättas in i sitt sammanhang. Väl bekomme!

Den mäktige åskgudens hammare
Av alla de nordiska gudarna var Tor kanske den mäktigaste. Under vikingatidens slutskede hade han undanträngt de andra gudarna och själv intagit positionen som "den allsmäktige guden ", en titel under vilken han åberopas i en edsformel. Tor var åskans, stormarnas, väderleken och den fruktbara jordens gud. Men också den mäktige himmelsguden, värdsaltarets uppbärare och övervakaren av himlavalvets välvande rörelse. Bland några av alla de beteckningar under vilka han omtalades kan nämnas "Himmelsfursten", "Den Bullrande Åskaren", "Landsguden", "Storåskans gud", "Eldskakaren", etc.
Tor var den av asagudarna som älskades högst av människorna under vikingatiden. Han var, som det hette "människors vän" och "människornas beskyddare". I sin tur betraktade människorna honom som deras "fulltrogne vän" eller "älskade vän". Tor den starkaste av alla levande väsen , styrkans gud, beskyddade människan från ondskan, som representerades av jättar, troll, ovättar och demoner. Samtidigt var det Tor som skänkte den flitige bondens åkrar och marker det befruktande regnet och gjorde dem fruktbara. Med detta i åtanke är det inte konstigt att man vördade Tor så högt som man gjorde under vikingatiden. På den tiden var det av största vikt för människorna hur väl årsskörden slog ut. En dålig årsväxt kunde få katastrofala konsekvenser, med svält som följd. Ett rejält regnväder mitt i den het a sommaren måste ha uppfattas som en gudagåva. Tor hade även andra viktiga funktioner. Enligt den tyska historieskrivaren Adam av Bremens uppgift åkallade man Tor i följande situationer: "Om en farosot eller hungersnöd hotar offrar men till Tors bildstod". Det kan även vara värt att citera stycket om Tors placering i templet i Uppsala: "I detta tempel, som är helt och hållet prytt med guld, dyrkar folket bildstoder av tre gudar. Den mäktigaste av dem, Tor, har sin tron mitt i gästabudshallen. På var sin sida om honom sitter Wothan (Oden) och Fricco (Frej). Man säger att de har följande betydelser: Tor, säger man härskar i himmeln och råder över åska och blixt, vindar och regn, solsken och fruktbarhet. ...Tor däremot med sin spira tycks likna Jupiter" Denna spira som Adam säger att Tor var utrustad med är ingenting annat än hammaren, den omistliga symbolen för tors kraft.

Hammaren Mjölner
Den som studerat den Nordiska Mytologin är säkert välbekant med det faktum att Tor aldrig omtalas utan sin hammare. Detta mäktiga vapen förkroppsligade hans kraft och styrka, på ett sätt som ingen annan av hans symboler förmådde.
På en av sina färder i österled, till de himmelshöga urjättarnas bergiga land bar han alltid hammaren med sig, med vilken han slog ihjäl jättarna som om de voro flugor. När han dånade fram över de himmelska vidderna slungade han den likt en brinnande komet genom rymderna mot något framlunkande troll på väg till sin bergssal i skydd av nattmörkret.

Denna hammare hade en gång i den mystiska urtiden smitts av de främsta av alla hantverkare, dvärgarna. Dessa småvuxna, kraftiga, skäggiga och trollkunniga väsen, hade under mässandet av galdrar och ljudet av smidesverktygens klang förfärdigat åskgudens mäktiga vapen. Då en av dvärgarna begav sig till Asgård, gudarnas rike i himlen för att överlämna denna gåva till Tor, meddelande han honom hammarens magiska egenskaper, och i eddan berättas följande: "Sedan gav han Tor hammaren och sade, att han kunde drämma till så kraftigt han ville i vad det vara månde utan att hammaren glappade, och om han kastade den skulle han aldrig missa, och aldrig skulle den flyga så långt, att den inte skulle ta sig tillbaka till handen, och om man ville, vart den så liten att man kunde ha den i skjortbarmen. Men den hade felet att skaftet var lite för kort." Sålunda gick det till då Tor blev ägaren av åskhammaren Mjölner.

Mjölner
Namnet på denna makalösa hammare var alltså Mjölner, ett namn som vållat språkforskarna problem i sina tydningar av namnets betydelse. Man har jämfört namnet Mjölner med det isländska verben "mala" och mölva" som båda har betydelsen "mala sönder", "krossa", men andra har gjort jämförelser med ryskans "molnija" och walesiskans "mellt", båda med betydelsen "blixt", "ljungeld". Vilken tolkning man än bestämmer sig för, är det tydligt att namnet kan kopplas till två av hammarens funktioner; dels som krossaren av jättar, dels som en symbol för blixten. I några myter Berättas också hur Tor som vapen bar åskviggar, vilka han slungade med förfärlig kraft mot sina fiender.
Även om hammaren i myterna framställs som i huvudsak ett stridsvapen i kamp mot ondskan, så tillskrevs den även andra minst lika viktiga egenskaper.

Bröllop och begravning
Hammaren var en symbol för fruktbarhet och alstringskraft, och speciellt i handen på fruktbarhetsguden själv. Forskare har gjort gällande att en miniatyr på tors hammare brukades vid bröllopscermonier under vikingatiden, då vid själva sammanvigningen av brudparet. Förmodligen var det främst bruden som vigdes av hammaren, i tron att den skulle göra henne fruktbar. I detta sammanhang var hammaren en fallos symbol: "Via hammaren som hade sin förebild i Tors Mjölner skulle himmelns och därmed solens befruktande kraft överföras på brudparet".
Minnen efter denna sedvana och föreställning om tors hammare har länge levt kvar i allmogekulturen, nästan ända intill våra dagar. I Östgötalagen från 1200-talet omtalas en brudsäng med beteckningen "hammar siangh". Så sent som 1925 var det en sed att "bädda brudsäng" med en brudhammare på Gotland. Forskare har i uppteckningar gjorda i slutet av 1800-talet och i början på 1900-talet, visar att man även gjorde så på Öland, i Småland, Blekinge, Skåne och Halland. Det var brukligt att lägga en hammare i sängen första natten efter giftermålet, i syftet att beskydda brudparet från avundsjuka och onda makter. Men denna hammare skänkte även brudparet barnalycka, dvs en avkomma som skulle trygga släktens fortbestånd. Tors hammare var en symbol för livet och dess fortplantning, men den förknippades även med livets slut och de seder som till det hörde. I myterna berättas det ofta om hur Tor vigde med sin hammare, både då han väckte det som var dött till liv, men också likbål. Då asaguden Balder, ljustes och godhetens gudom fallit för Lokes hand, och lagts på sitt skepp Hringhorne, ställde sig Tor framför skeppets för och vigde det med hammaren. Antagligen gjorde han detta för att säkra den dödes färdled till dödsriket. Ända fram till hedendomens slutfas i Norden, tycks man ha betraktat Tor som beskyddaren och vigaren av de döda. I runinskriptioner på stenar och hällar runt om i Skandinavien kan man utläsa formeln "Tur uiki", som betyder "Tor vige". På Virringstenen i Danmark, som ristats vid 900-talets slut, kan man läsa: "Tur uiki disi kumel" dvs, "Tor vige detta kummel". En inskription på en sten i Glavendrup, på Fyn från 900-925, lyder: "Tur uiki dasi runar" dvs "Tor vige dessa runor"

På lärbostenen i Jutaland (från ca: 925-950) åkallas Tors beskydd genom att ristaren låtit avbilda tors hammare i ristningen. Tor var den store vigaren, helgaren och kanske är det därför inte konstigt att man under sen vikingatid nedlade miniatyrer av Tors hammare tillsammans med den döde hövdingen i hans gravhög. Uppenbarligen var det väl så, att man trodde att denna skulle skydda honom på färden till dödsriket. Med hammaren i sin hand kunde Tor även väcka det som varit dött till liv. En myt berättar hur Tor, efter ha slaktat sina bägge bockar och ätit dem till kvällsmål, väckte dem till liv igen genom att läsa över bockhudarna och sedan viga dem med hammaren. Myter som berör detta är mycket sakrala, återfinns i liknande varianter bland samerna och andra folk.

Bockarna var för övrigt Tors heliga djur och i myterna framställs han ofta som färdandes i sin dundervagn dragen av Tanngnjost och Tanngrisner, två väldiga bockar. Tor kallades följaktligen för "Bockarnas Herre" och "Bockarnas användare". I de tempel som Tor dyrkades, hade man ofta placerat Tors bildstod i en utsökt tillsnickrad vagn med två träbockar ställda framför vagnen och allt detta var smyckat med mängder av guld. Förmodligen är de vid julfirandet förekommande julbockarna en reminiscens av Tors heliga bockar.

Torshammaren som amulett
Under vikingatiden, kanske främst under dess senare del, var Torshammarsmycket omåttligt populär att bära, det av ett flertalet orsaker. Ett syfte i vilket det bars, var säkert som en beskyddande amulett; den värjde mot illvillig trolldom och illasinnade väsen, som jättar, vättar, troll och maror. Förmodligen trodde man också att den skyddade mot sjukdomar och epidemier.
En annan orsak till varför man bar Torshammaren var för att visa att det var Tor man höll för att vara den mäktigaste guden, och inte Odin, Kristus eller någon annan. I Heimskringla berättas hur de män som satte lit till sin egen kraft och styrka gjorde hammartecknet över ölhornet innan de drack ur. På så sätt visade de att det var Tor som stod dem närmast. Då nordmännen invaderade England, Skottland, och Irland under 800-talet, förde de med sig sin religion och sina sedvänjor, vilka anammades av befolkningen i dessa länder. I Irländarnas ögon var vikingarna "Muinter Tomair", dvs "Tors folk" eller "Tors stam". I Dublin ställde man upp ett tempel och helgade åt Tor, liksom man helgade en eklund åt honom, som fick namnet "Coill Tomair", dvs "Tors lund". Anglosaxerna i sin tur, började också utöva Torsdyrkan och följaktligen började man även bära Torshammare. Till detta kommer att man lät uppkalla en del platser efter Tor, landområden som helighölls i Tors namn. Som exempel på detta kan nämnas Thurstable (som ursprungligen betyder: "Tors pelare") i Essex. En annan orsak till varför man bar en Torshammare, var att markera sitt avståndstagande gentemot den alltmer frambrytande kristendomen; genom att bära en Torshammare visade man att man föredrog asatron framför kristendomen.

Tor var ju också den gud som ställde upp som den nye gudens främste motståndare. Berättelser bevarade i gamla skrifter berättar hur Tor sände ut stormar mot de till havs seglandes missionärerna, vars skepp krossades av havsvågorna eller slogs sönder mot havsklipporna. Historier berättades om hur Tor hade utmanat den kristne guden till holmgång, men att denna inte hade vågat ställa upp. Den mäktige Tor var hedendomens förkämpe, och det kan i sammanhanget vara värt att citera vikingakämpen Ragnars klassiska replik: "För egen del fruktar jag inga ovättars makt, bara guden Tor, med vars väldiga krafter varken människor eller gudar kan mäta sig."

Var vikingarna rasister?
Det är inte konstigt att vissa människor idag känner sig kluvna och osäkra i frågan om våra tappra förfäder verkligen var rasister, när man i massmedierna hela tiden matas med bilder och information som sätter likhetstecken mellan skinheads och vikingar. Det kan inte sägas nog många gånger men, den uppfattning om gästfrihet och givmildhet som nynasister och skinnhuvuden har gentemot flyktingar och utlänningar skulle ha fått vikingar att känna skam och vanära gentemot dagens svenskar. Frågan är om de inte skulle ha gråtit. För att inte bara gå som tomten kring het gröt, tänker jag här direkt anföra historiska skrifter, författade av utlänningar som hade kontakter med vikingar, vilka talar emot allt som rasister och nazister står för, och även lär bringa dessa gruppers bild av vikingarna på skam. Först ut på plan är den arabiske krönikören Ibin Rustah, som år 921 hade följande att berätta om nordbornas förhållande till utlänningar och människor med en annan hudfärg: "Sina gäster bemöter de med aktning och utlänningar som söka skydd hos dem behandlar de väl, liksom alla de andra som ofta kommer till dem, och de tillåter inte någon av sina landsmän förolämpa sådana personer eller utöva något slags förtryck mot dem. Om någon av dem förolämpar en främling , hjälper de den senare och beskyddar honom."
Något för skinheadsen att bita i, eller?... När jag ändå är i gång kan det vara på sin plats att citera den tyske historikern Adam av Bremen (verksam under 1000-talet), som även han hade en del att berätta om våra förfäders gästfrihet under vikingatiden; "Fast än alla hyperboreer (läs: nordbor) är välkända för sin gästfrihet, utmärker sig våra sveeoner (läs: svenskar) särskilt i detta avseende. De anser det som största skam att neka genomresande husrum, och de tävlar även sinsemellan om vem som skall få äran att ta emot en gäst. Han visar denna all tillbehörig lskvärdhet, och under så många dagar han vill stanna där, tar han honom med sig till sina vänner i det ena huset efter det andra."

Efter detta sagt, kan det väl knappas råda tvivel hos läsaren om att den "rasistiske" vikingen är annat än en nidbild projicerad av mörka politiska krafter långt ute på högerkanten på den politiska skalan. Man kan fråga sig vad dess människor egentligen tror sig känna till om vikingarna, har de någonsin bemödat sig att läsa igenom en bok i ämnet? Har de någonsin bemödat sig att skapa sig en objektivt sann bild av våra förfäder? Har de överhuvudtaget någon uppfattning om vad deras förkastliga verksamhet leder till, förutom att göra historieämnet och de historieintresserade människorna till något suspekt.
Vikingarna var inga rasister, ej heller är Tors hammare en symbol för rasism, och heller aldrig någonsin varit det.



Fredrik Wikman


Upp | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett