Varför Nordisk sed?

- eller varför just jag lever med den nordiska seden i hågen...

Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett


Kärnan i nästan all religion är Gudskärlek - i förlängningen består detta i den optimala självkärleken, kärleken till nästan och världen (hela Guds skapelse), samt det optimala självförverkligandet.

Så om detta är kärnan i all religion, varför ska man då ägna sig åt just den nordiska seden, och inte till exempel shinto, hinduism, kristendom eller voodoo?

Mitt svar på detta har med den fysiska verkligheten att göra, med den direkta upplevelsen av omvärlden.

Många uttryck för andlighet utgår från begrepp som utomkroppsliga upplevelser, reinkarnation och tidigare liv, för att inte tala om de kommande, nära-döden-upplevelser, att komma till en andlig värld som ligger någon annanstans m.m.

Personligen anser jag idag att alla dessa utomkroppsliga uttryck tyder på ett flyktbeteende, en längtan till något annat än den verklighet vi är i här och nu.

Varför inte inomkroppsliga upplevelser, inkarnation i livet här och nu (show up in your life!), nära-livet-upplevelser, samt att se att den andliga världen finns här omkring oss?

Efter att ha gjort en slags summering av alla mina egna starka andliga upplevelser, ser jag att de alla har varit starkt förknippade med fysiska, kroppsliga upplevelser. Det har varit extatiska ceremonier med trummor, dans och sång i timmar, bad i heliga floder och sjöar, fantastisk sex eller när jag blev påkörd av en bil.

Detta är också den huvudsakliga anledningen till att jag tycker att det kan vara nyttigt att söka kontakt med en form av andlighet som utgår från den natur och kultursfär som finns i vår närmaste omgivning. Det är den vi upplever dagligen, det är den som ger oss våra starkaste upplevelser.

Om jag intresserar mig för indisk religion finns det väldigt mycket jag aldrig kan förstå utan att själv ha besökt Indien - symboler i form av påfåglar, banyanträd, heliga floder och andra platser m.m.

Och även om jag vid upprepade tillfällen besöker Indien för att få andlig inspiration, eller kanske Palestina om jag är kristen, för att t.ex. pilgrimsvandra på Via Dolorosa, så har mitt andliga engagemang oundvikligen goda förutsättningar att utveckla sig till ett flyktbeteende, en "längtan till" något som ligger någon annanstans.

Men om min andlighet är kopplad till fysiska företeelser som finns här, som t.ex. heliga träslag som idegran, björk, ask eller en, starka kultplatser som Ale stenar, Anundshög, Uppsala, Rösaring m.m., så finns det en ärlig chans att "direktkoppla" till Gudomen. Årstiderna är mer betydelsefulla här uppe i Norden, eftersom växlingarna ofta är mycket större än t.ex. vid ekvatorn, där man istället kanske har regnperioder.

Det säger sig självt att en flodgud blir viktig om jag bor i Egypten, men att beskriva världen i fem element istället för fyra, där det femte elementet är is, skulle inte vara relevant kring ekvatorn. Men det är det här.

Det finns med andra ord en anledning till att det finns olika religioner och andliga vägar, för att inte tala om de olika gudarna - även om det är så att alla gudar stammar ur samma ursprungliga Gudom.
Min väg till Gud går genom Odin.
Men det betyder inte att Odin bara är en illusion, en kanal, en väg till den "verklige" guden - för mig är Odin Gud, allfader.
Han är verklig, lika verklig som vilken annan gudsbild som helst.
Och Odin finns här, han finns i Norden - jag kan se korparna, vargarna, askträdet, idegranen.
Jag kan se alla attributen i naturen omkring mig - jag kan bli ständigt påmind om Hans närvaro
Därför är den nordiska seden det rätta valet för mig.



Grimner 2000


Upp | Tillbaka till Att läsa | Tillbaka till Sida Ett