|
|
Haribol, Yashoda!
Du var en god vän, en entusiast, utrustad med ett enormt stort hjärta och gränslös hjälpsamhet.
Du var min sankirtan-ledare på 80-talet, när jag också levde som Krishnamunk, åkte runt i en gammal dassig buss och sålde tidningar på gator och torg.
Och när jag ville göra en bok som skulle följa upp Turiyas lilla Goraksya - "Den Rena Maten"- så var du min främste tillskyndare och mitt största stöd.
Med din hjälp blev den verklighet.
Du och jag flyttade in på Govindas, vände upp och ner på stället och startade vänföreningen "Krishnas Vänner" - något som pågick länge, länge efter att du och jag gått vidare till andra projekt.
Du var en eldsjäl - och du brände ut dig.
Jag saknar dig nu.
|
|
|
|
Du ringde mig bara några veckor innan du lämnade oss, och vi hade ett härligt och inspirerande samtal om Gud, Krishnamedvetande, ISKCON, shamanism, andra hängivna, Samtal med Gud, vilka vägar vi tar i livet och mycket annat.
Med facit i handen känns det som att du ringde mig - som en av dina gamla vänner - för att kolla att jag hade det bra, att jag klarar mig i livet, innan det var dags för dig att gå vidare.
Din livsgärning var att entusiasmera, leda och hjälpa.
Och det gjorde du med den äran.
|
|
|
Och du kämpade på - oförtröttligt.
Du gav aldrig upp.
In i det sista fyllde du din aktivitet och ditt liv med mening, med syfte, med mål.
Om du sade att något skulle göras, då gjorde du det.
Dig kunde man kort sagt lita på.
Du krävde aldrig mer av någon annan än av dig själv. Oftast krävde du ingenting. Du bara gav, och log, och sade något uppmuntande - så att man faktiskt ville hjälpa till, och bli lika entusiastisk som du - det verkade ju så kul att vara det!
|
Mukunda dasa och Yashoda-dulal dasa, 1984,
hållande i det första nyhetsbrevet för Krishnas Vänner.
Nyhetsbrevet hade jag formgivit och varit medförfattare till, ivrigt påhejad av dig.
|
Här ser vi dig i full fart i Radha-Kunda.
Var du än kom, så hjälpte du folk - du organiserade, fixade mat, bar saker, visade vägen - allt för att hjälpa.
Jag har nog aldrig i mitt liv träffat någon människa som har varit så gränslöst hjälpsam. Inget var omöjligt, ingen kunde någonsin störa dig - alla som bad om hjälp (eller verkade behöva hjälp utan att be om det) var som gudagåvor till dig. Du tog emot det som barmhärtighet, inte som problem.
Och du var alltid vänlig.
Aldrig självuppoffrande eller martyr.
Aldrig nedlåtande, aldrig självgod.
Hjälpsam utan att kräva något i gengäld.
Ödmjuk utan att vara undfallande.
En God Människa, helt enkelt.
|
|
|
Yashoda-dulal dasa på ett busstak i Mayapur 1990.
Som vanligt - om det behövs lastas ner koffertar och väskor från busstaket - vem är där på direkten?
Yashoda.
När vi andra mest är förvirrade, trötta och självupptagna av träsmak i rumpan efter en hård indisk busstur, långsamt tråclande oss själva ur den obkväma bussen - då är du redan igång och hjälper oss andra, organiserar, delegerar, och bär.
|
Yashoda-dulal dasa i Radha-Kunda, 1990
I främsta ledet - som vanligt.
|
|
|
Så här vill jag helst minnas dig, Yashoda.
Vi har kommit till ISKCON:s Goshala, på vår vandring runt i Vrindavan, våren 1990, och där sitter vi ner och smakar på mjölken från de välmående korna.
Som alltid är du entusiastisk, och får idé efter idé om hur vi borde göra hemma i Sverige.
Till skillnad från andra som bara snackar, hade du kraften, förmågan och glöden att faktiskt genomföra flera av dina idéer.
Det beundrade jag dig för, och det gör jag fortfarande.
Långt senare, efter kollapser och krascher, och klen hälsa såväl fysiskt som psykiskt, var du ändå alltjämt entusiastisk, godhjärtad, lyssnande och uppmuntrande för människor i din omgivning.
Detta beundrar jag dig för - ännu mer.
Din vän - Calle Rehbinder
"Bhakta Calle"
|
|
